I Kairo känns Sverige långt bort och det kulturella avståndet tycks oöverstigligt. Men i samtal med Nadja Girgis, en ung egyptiska och nyutexaminerad psykolog, finns flera beröringspunkter. Det skriver psykolog Gunnel Grundberg.
Under 1980-talet bodde jag några år i Kairo. Nu är jag tillbaka. Här är allt sig likt, bara ännu fler bilar. Men i dag bär nästan alla kvinnor slöja. Så var det inte då. Jag hade då kontakt med en egyptisk psykoanalytiker, som berättade att hon full av entusiasm hade återvänt från utbildning hos Anna Freud i London. Men av den psykoanalytiska verksamheten i Kairo blev det intet. Det egyptiska samhället var annorlunda. Hennes mottagning självdog. Ingen upplyftande historia, men hur är det i dag?
Jag träffar Nadja Girgis, nyutexaminerad psykolog, på ett kafé i Kairo för att samtala om psykologi och psykiatrin i landet, om likheter och skillnader mellan våra länder. Hon berättar att hon efter studentexamen och psykologistudier på det amerikanska universitetet i Kairo ville fortsätta studera på ett universitet i USA. Men det blev Frankrike och en grundexamen i psykologi på universitetet i Aix-en-Provence.
– Där är man fortfarande i hög grad psykoanalytiskt orienterad. Freud och inte minst Lacan är fortfarande aktuella. Jag fick en god inblick i psykoanalys, gick också i psykodynamisk psykoterapi under ett år, säger Nadja Girgis och fortsätter:
– Jag blev redan under skolgången i den franska skolan i Kairo intresserad av filosofi och psykologi, men jag inser att det är en komplicerad yrkeskarriär.
TROTS DEN ENORMA utvecklingen inom psykiatrin som skett i Sverige under de senaste 50 åren fortsätter vi (med all rätt) att ifrågasätta och kritisera psykiatrin. Här finns likheter mellan våra länder, det vill säga psykiatrin är ett problembarn också i Egypten.
Nadja Girgis kom tillbaka till Kairo 2005 och fick en praktikplats på ett av de stora allmänna psykiatriska sjukhusen i Kairo. Mötet med den egyptiska vuxenpsykiatrin blev lite av en chock.
– Det kan finnas upp till 1 000 inneliggande patienter. Många fraktas dit av släktingar, som sedan avviker för gott. När en familjemedlem i en fattig egyptisk familj blir psykotisk och besvärande för omgivningen återstår det psykiatriska sjukhuset, säger Nadja Girgis och fortsätter:
– För de alla flesta är det ett stort steg att kontakta psykiatrin. När de gör det kallar familjen först på en läkare, som kommer hem och lurar med sig den sjuke som sedan försvinner ur familjens hägn. Det finns många patienter som varit på sjukhuset lång tid helt utan kontakt med världen utanför.
Enligt Nadja Girgis kan det vara mellan 15 och 20 patienter i samma sal. Personalen skiftar i kvalitet, de lågutbildade vårdbiträdena framstår som högröstade och okänsliga.
– Det är säkert ett tungt arbete, men för den sakens skull måste man respektera varje människa. Möjligheterna för samtal i avskildhet med läkare eller psykolog är inte stora. De korta samtalen sker ofta med många närvarande. Som psykolog ville jag vilja använda mitt samtalsterapeutiska kunnande. Men psykologernas uppgifter är i huvudsak att utföra psykometriska test, som sedan sällan kommer till nytta.
DE TEST SOM används är bekanta, som Wechsler Memory Scale-III, Benton Visual Retention Test, the Minnesota Multiphasic Personality Inventory (MMPI) , Arabisk version. De psykometriska testen har en internationell spridning konstaterar vi. Och Nadja Girgis ifrågasättande av det meningsfulla i testandet känner jag själv väl igen från mitt eget arbetsliv.
Men enligt Nadja Girgis är elbehandling, ECT, det värsta.
– Det upprörde mig framför allt i början, men även nu att så många patienter tvingas genomgå denna behandling. Faktiskt utan att de själva förstår vad de utsätts för. Kanske överanvänder vi denna metod? Man tar till elbehandling för allt: schizofreni, bipolärt syndrom, depressioner... Ja, alla typer av lidande.
Hon berättar att det i Egypten förra året röstades igenom en lag i parlamentet för att just kunna tillvarata de psykiskt sjukas rättigheter
Hur efterföljs lagen?
– Allt tar tid. I synnerhet då det handlar om att förbättra psykiatrin, säger hon och utstrålar viss förtröstan.
Efter ett år på det stora psykiatriska sjukhuset tog Nadja Girgis en paus. Hon fick ett arbete i en fransk NGO-verksamhet: street-sisters där de främst arbetade med tonårsflickor som blivit gravida och levde på gatan. Hon lärde sig mycket, men ville tillbaka till psykiatrin. Och till vuxenpsykiatrin, den dåliga lönen till trots.
PSYKOLOGLÖNEN ÄR cirka 2 500 till 3 000 pund i månaden på ett privat sjukhus att jämföra med 1 000 pund i månaden på ett allmänt sjukhus. (1 eg. pund = ca 1.25 SEK). Det finns ett så kallat Psykologförbund, men denna sammanslutning har ingen nämnvärd betydelse. Men Nadja Girgis tillhör en psykologgrupp av kolleger, ett nätverk, som träffas regelbundet.
I dag arbetar hon deltid på ett privat psykiatriskt sjukhus med 60 inneliggande patienter. Där finns en öppenvårdsmottagning. Hon samtalar med patienter och har consellinguppdrag.
– Men jag har inte patienter i psykoterapi. Det är min dröm i framtiden. Skillnaden mellan den privata sjukvården och den allmänna är kolossal. Det får man inte glömma! En dag i veckan är jag på det stora allmänna sjukhuset. Bara för att se och inte glömma bort.
Vi kommer så in på religionen som genomsyrar hela samhället. Jag har suttit länge och undrat över varför Nadja Girgis själv inte bär slöja. Underlättar det inte i arbetet att bära slöja? Den absolut övervägande gruppen av patienter bär ju slöja även inom sjukhuset.
Hon ser sorgsen ut, suckar och säger att det är en omöjlighet. Hon tillhör den grupp på 10 procent av egyptierna som är kristna kopter. Hon tar fram sitt ID-kort, högst upp anges religionstillhörighet.
– Det borde inte vara så. Religion utgör en medborgares privata sfär. Jag är naturligtvis medveten om att tillhöra en minoritet. Patienterna förstår ögonblickligen även om jag i min klädsel i övrigt anpassar mig, det vill säga klär mig "modest". Vi kopter har alltid existerat sida vid sida med muslimer. Men för en muslimsk patient med starka religiösa grubblerier kan det naturligtvis vara ett problem att jag själv inte är muslim.
Moskéutroparna hörs överallt längs min vandring hem efter samtalet. Vi ska återses, och nästa gång ska jag få följa med och besöka ett av sjukhusen hon arbetar på.
TEXT OCH BILD: GUNNEL GRUNDBERG