Förvaltningsdomstolen underkänner WeMinds anbud eftersom de inte hade dokumenterat sin erfarenhet på rätt sätt i anbudet. Det innebär att Röda Korsets Center för torterade flyktingar, RKC, som har bedrivit vård för tortyr- och svårt krigstraumatiserade flyktingar i 26 år, får fortsätta ge behandling och rehabilitering till tortyr- och krigsskadade flyktingar.

– Vi är mycket glada! säger Monica Brendler Lindqvist, verksamhetschef vid RKC. Domen i förvaltningsrätten gav oss rätt och efter en ansträngande tid får vi nu i lugn och ro ägna oss åt de 400 patienter vi har i behandling och ta emot de nya som söker vår hjälp. För våra patienter är det viktigt att kunna vända sig till en organisation, som många redan känner till från sina före detta hemländer.

Domen innebar att SLL var tvungna att göra en ny utvärdering där WeMinds anbud inte fick finnas med. Men Birgitta Rydberg, sjukvårdslandstingsrådet i Stockholm, har låtit meddela att landstinget inte kommer att överklaga domen.

RKC bildades 1985 och har behandlat och rehabiliterat 6 000 människor och deras anhöriga. Nu fortsätter de erbjuda vård under åtminstone de kommande fyra åren.
KAJSA HEINEMANN

”Hon lämnade inte så mycket spår efter sig” är en radiodokumentär om otillräcklighet och ensamhet av Pelle Alexandersson.

Programmet sänds första gången 4 mars kl 15.03. Repris: 19 mars kl 00.03. Programmet kommer även finnas tillgängligt på Sveriges Radios webbplats: www.sverigesradio.se/p1dokumentar/

Producent är Robert Barkman, P1 Dokumentär.

PELLE ALEXANDERSSON fick i december 2008 ett telefonsamtal från sin mor som berättade att hennes syster avlidit. Det blev upprinnelsen till att en historia som modern burit för sig själv under drygt 40 års tid kom fram i dager.

I slutet av 60-talet, när systern var 24 år, blev hon intagen på en psykiatrisk avdelning. Därefter flyttade systern till en lägenhet som socialtjänsten ordnade.

Hon kom att leva sitt vuxna liv i ensamhet, och de enda personer hon träffade arbetade inom socialtjänsten och hemtjänsten.

Högskoleverket kommer nu med sin tredje utredning av psykoterapeutbildningarna. 2007 granskade verket 18 utbildningar och ifrågasatte 14 av dem 2010 föreslog verket att endast psykologer, läkare med specialistkompetens i psykiatri och socionomer skulle få vidareutbilda sig till psykoterapeuter.

I dag föreslår Högskoleverket att den grundläggande psykoterapiutbildningen läggs in i psykoterapeututbildningen och att utbildningen utökas från 90 till 120 poäng (1). Kravet att bli antagen ska vara en utbildning på grundnivå och inte en examen på avancerad nivå som psykolog- och läkarexamen är. Vilka grupper som ska få behörighet att gå utbildningen, ska utbildningsanordnaren få bestämma.

PSYKOLOGER SKA INTE vara förhindrade att söka in till psykoterapeututbildningen, ”men deras behov av utbildning i psykoterapi skulle i stor utsträckning behöva lösas på annat sätt”, skriver Högskoleverket och nämner att Psykologförbundet ”arbetar för att psykologer vidareutbildar sig till specialister i psykologisk behandling i stället för till psykoterapeuter”.

Utredaren påpekar dock att i psykologutbildningen ingår grundläggande psykoterapeututbildning och skriver att de flesta utbildningsanordnare som de har intervjuat ”är överens om” följande: ”Psykologerna, som har betydligt mer omfattande studier i psykologi bakom sig än övriga grupper, har redan läst en stor del av de teoretiska momenten. Tillsammans med läkarna har de också redan en examen på avancerad nivå.”

EN FRÅGA SOM utredningen inte vill ta i är distinktionen mellan psykologisk behandling och psykoterapi.

- Det är synd, säger Maria Lindhe, eftersom det är vanskligt att basera ett regelverk på skillnaden utan att ha utrett den. Detta gör att diskussionen fortsätter och att psykologernas särställning inte erkänns.

Högskoleverket nämner dock att Psykologförbundet har framfört önskemål till regeringen ”att målen för psykologexamen ändras så att psykologernas rätt att bedriva psykoterapi klargörs.”

-Går förslaget igenom blir det ännu tydligare att psykoterapeut inte är en vidareutbildning för psykologer. Då måste staten ta ansvar för en vidareutbildning för psykologer, det vill säga specialistutbildningen, tillägger Maria Lindhe.

Så som psykoterapeututbildningen är utformad i dag liknar den mer en vidareutbildning än en högskoleutbildning, anser Högskoleverket. Deltidstjänstgöringen för de studerande under studietiden föreslår verket ska slopas och att det blir tydligare att det är utbildningsanordnaren som examinerar den studerande.

Maria Lindhe frågar sig varför psykoterapeutprogrammet egentligen är en utbildning på avancerad nivå. Finns det något som talar för att en psykoterapeututbildning (180hp) på grundnivå skulle vara mindre ändamålsenlig?

- Vari ligger samhällsekonomin i att först utbilda socionomer, arbetsterapeuter och sjukgymnaster för att sedan utbilda dem ytterligare så att de för det första slutar arbeta utifrån sin grundprofession eller för det andra inte alls, eller i begränsad omfattning, arbetar som psykoterapeuter?

UTREDARNA HAR TALAT med många intressenter, som utbildningssamordnare, vårdgivare, företrädare för organisationer, en grupp psykoterapeuter samt två studerande (men inga patienter). En inflytelserik grupp är socionomerna. Akademikerförbundet SSR skriver i ett pressmeddelande att de är nöjda med att ”utbildningen förlängs och görs lika för alla, vilket kommer att stärka psykoterapeutyrkets professionella ställning”.

”Återstår bara en sak”, skriver SRR, ”släpp idén om en distinktion mellan psykoterapi och psykologisk behandling!”
EVA BRITA JÄRNEFORS

Källor:
1) En ny psykoterapeutexamen, Högskoleverket, Rapport 2011:20 R 

Forskaren Mark D. Seery, psykologiska institutionen vid University of Buffalo, har jämfört individer med erfarenhet av många svåra livstrauman med dels en grupp individer med erfarenhet av ett fåtal sådana trauman, dels en grupp som i stort sett klarat sig helt från sådana erfarenheter. Den grupp som uppvisade det högsta psykiska välbefinnandet var den med relativt få erfarenheter av traumatiska upplevelser, i form av dödsfall bland nära anhöriga, sexuella övergrepp, andra fysiska övergrepp, som barn borttvingade från sina familjer, etc. Individer i gruppen med många sådana erfarenheter mådde betydligt sämre, men anmärkningsvärt är att även den grupp som i stort sett klarat sig helt från den typen av upplevelser i genomsnitt mådde lika psykiskt dåligt.

I en delstudie tittade Mark D. Seery även på hur individer med kronisk ryggvärk hanterade sina liv, i förhållande till i vilken utsträckning de genomlevt traumatiska upplevelser. Bäst livskvalitet uppvisade de med en begränsad erfarenhet av sådana trauman, sämst de individer som antingen hade upplevt många sådana trauman eller i stort sett inga alls. Mark D. Seery tror att orsaken kan vara att en viss erfarenhet av svåra personliga upplevelser leder till ökad förmåga att senare hantera andra negativa upplevelser, så som kronisk värk. Studien är publicerad i decembernumret av Current Directions in Psychological Science, en tidskrift som ges ut av Association for Psychological Science. 

Efter två granskningar, 2010 och 2011, har Skolinspektionen nu gått igenom hur 58 kommuner sköter utredningarna inför särskoleplaceringar. Totalt handlar det om 1203 elevärenden. Ett beslut om särskoleplacering ska grundas på fyra obligatoriska utredningar: en pedagogisk, en psykologisk, en medicinsk och en social utredning. Samtliga uppvisar i olika grad brister, berättar Verica Stojanovic som är projektledare på Skolinspektionen.
– Psykologutredningarna klarade sig bäst, 88 procent av dessa höll en acceptabel kvalitet, vilket kan jämföras med exempelvis de medicinska där det i 50 procent av fallen antingen helt saknades utredning eller att den höll en otillräcklig kvalitet, säger Verica Stojanovic.  
De brister som psykologutredningarna uppvisade vid den första granskningen (se även PT nr 2 2011) kvarstår vid den andra genomgången. Det handlar bland annat om bristfälliga anamneser, felaktig terminologi (exempelvis mild utvecklingsstörning istället för mild mental retardation, i enlighet med DSM), eller avsaknad av diagnos men med rekommendation om skolform trots att den uppgiften inte vilar på psykologen.
– En brist så som felaktigt val av terminologi måste ändå anses som ganska ringa. Generellt tyder resultatet av granskningen på att kommunerna ändå förstår hur viktig just psykologutredningen är, säger Verica Stojanovic.
Det är Håkan Nyman, psykolog och ordförande i Specialistrådet, som på Skolinspektionens uppdrag gått igenom psykologutredningarna vid båda granskningarna. Han anser att resultatet av den andra granskningen bekräftar den bild som gavs efter den första granskningen.
Vid den andra granskningen skulle man även se om det förkom någon särbehandling vid utredningar av invandrarbarn, men den genomgången är ännu inte gjord.
– När det gäller psykologutredningarna är min spontana känsla, utifrån elevens namn, att de gällande invandrarbarn möjligtvis håller en ännu högre kvalitet än övriga utredningar. Det verkar nästan som om psykologerna skärper sig ytterligare då det handlar om invandrarbarn. Men det går ännu inte att säga något generellt om den undergruppen, säger Håkan Nyman.
Peter Örn

Sonja Forward, fil dr och psykolog på Statens väg- och transportforskningsinstitut, VTI, i Linköping, arbetar med socialpsykologisk forskning inom trafiksäkerhet och hållbara transporter. Hon har tidigare skrivit studien Aggressivitet på väg, och vill nu göra en ny studie på området.

Enligt trafikpolisen ökar brotten som har med aggressiv bilkörning att göra. Det handlar om livsfarliga omkörningar, för korta avstånd mellan bilarna och för höga hastigheter. Nyligen genomförde polisen en rad razzior mot aggressiva bilister runt om i landet.

Varför har antalet aggressiva bilister ökat?
– Trängseln i trafiken har ökat, och ju mer folk som är i rörelse desto större är risken att man retar sig på någon. Men om aggressiv bilkörning ökat eller inte vet vi egentligen inte. Polisen upplever det, men det finns inte någon aktuell kartläggning. Det skulle dock vara intressant att undersöka det. Därför har jag nu sökt pengar för en sådan studie.

Vad definierar en aggressiv bilist?
– När jag 1999 gjorde min studie Aggressivitet på väg talade forskare om ”road rage”, som är ett samlat begrepp på en bilist som känner en så stark ilska att personen tappar kontrollen och utsätter både sig själv och andra för stor fara. Det är väldigt extremt, och därför väljer man i dag att prata om ”aggressive driving”.

– I stora drag finns det två olika grupper aggressiva bilister. De som blir skakade av en incident som skulle kunnat resultera i en olycka. Kanske har man varit tvungen att tvärbromsa för att förhindra en olycka. Denna rädsla kan sedan övergå i ilska. Den första gruppens ilska går vanligtvis över rätt snabbt. Men om den inte går över kan det bero på att man, medvetet eller omedvetet, inte vill släppa känslan, man lägger mer ”ved på elden”. Kanske de har en dålig dag och vill få utlopp för sina känslor. De kan då köra efter bilen för att visa föraren att han eller hon har gjort fel och utsätter då både sig själv och andra för fara. För de som inte släpper känslan kan det också handla om ren projicering, man för över en negativ bild på föraren vilken kanske påminner om någon annan som man tycker mycket illa om. Det är mer hälsosamt att bli arg initialt än att bara bli rädd, men sedan måste man släppa känslan. Okej, det här var otäckt, men nu är det över.

– Den andra gruppen är de som alltid har bråttom. Oftast hänger det ihop med att de inte kan slappna av och därför löper de också större risk att få hjärtfel än andra. De kan bli väldigt arga på förare som de upplever som söliga fastän dessa håller hastighetsbegräsningen. De blir fly förbannade då de hindras i trafiken. De har en stor intolerans och anser att alla andra är i vägen.
– Bland dessa förare är det många som har ett stort självhävdelsebehov. När något händer i trafiken som de upplever är riktat mot dem personligen reagerar de väldigt starkt. Någon kanske tutar på dem eller visar finger. Sådant kan verkligen trigga personer med låg självkänsla. Då gäller det att ge igen! Här handlar det om att lyfta sig själv, och då kan det bli farligt. Rent allmänt kan man se att de som har problem med aggressivitet, har det alltid, inte bara i trafiken. De reagerar instinktivt.

Finns det någon skillnad mellan män och kvinnor, yngre och äldre när det gäller aggressivitet?
– Nej egentligen inte. Killar i åldern 18-25 år är mer aggressiva än jämnåriga kvinnor, medan unga kvinnor är mer aggressiva än medelålders män. I studier om ilska framkommer att män och kvinnor inte skiljer sig åt då det handlar om själva upplevelsen. Men vad vi gör med den ilskan varierar. Kvinnor använder oftare verbal aggressivitet, medan män utrycker den mera fysiskt.

Sonja Forward inväntar besked från Trafikverket om hon får pengar för att undersöka om brott som har med aggressiv körning att göra ökat. Hennes studie Aggressivitet på väg (1999) finns att läsa på www.vti.se

KAJSA HEINEMANN

Fotnot: Staten

Varför slutar du nu? ”Radiopsykologen” är ju så populärt med höga lyssnarsiffror?
– Det har varit fantastiska tre år, där jag, tillsammans med producent/programledare Anna Ivemark och hennes kolleger på Sveriges Radio, har utvecklat programmet till vad det är i dag. Ett av skälen till att jag tackade ja till att bli ”radiopsykolog” var att jag tyckte om idén att ge samtalet en plats i det offentliga rummet, och att bidra till att sprida kunskap och erfarenhet kring detta område.
Valet att sluta är helt och hållet mitt och det finns flera skäl. Dels anser jag att det är viktigt att programmet inte blir en “institution”, dels är det lätt hänt att det blir mer fokus på mig som person än på själva budskapen, samtalen och frågorna.

– Jag tror därför att det är bra för programmet och för lyssnarna att det kommer in en ny person. Mitt sätt att bemöta de som ringer är ett sätt, men det finns flera sätt. För mig har det folkbildande inslaget varit en av poängerna med att samtala med människor i radio, och vi psykologer arbetar ju så klart på lite olika sätt.

Om du summerar din tid som ”radiopsykolog” – vad har det gett dig för nya insikter?
– Jag har under den här tiden haft förmånen att inför många lyssnare samtala med många modiga människor som ringt in till programmet för att finna tröst, hitta nya vägar att förhålla sig till sina egna och andras känslor. Att stanna upp och titta på sin livssituation och kanske hitta nya sätt att förstå sig själva och sin omgivning på. Några har helt enkelt bara velat dela med sig av och berätta om något. Det finns något läkande i berättandet i sig många gånger.

– Jag ville vara med och bidra till att avdramatisera mystiken “att tala med en psykolog” och vill gärna tro att det blivit så. I dag har många, som vänder sig till oss, allmänmäskliga frågor, som hör livet till, sorg, oro, “livskriser” eller relationsproblem. Jag menar att vi allt för ofta “sjukförklaras” eller känner skuld eller skam över våra normala reaktioner när vi möter livets olika begränsningar och svårigheter.

– Ett av skälen till att ”Radiopsykologen” blivit så populärt är att vi har gett utrymme för just samtalet och att jag sällan tar på mig expertrollen, inte heller ger jag korta svar eller råd till de som ringer. I stället ger vi människor tid att stanna upp och reflektera själva. Ett annat skäl tror jag är att samtalen har en hög igenkänning hos många. Varje vecka är det många lyssnare som hör av sig och berättar att de haft stor nytta själva av de samtal vi haft.

Vad är det mest minnesvärda du bär med dig ifrån programmet?
 – Jag vill inte lyfta fram enskilda personer, men jag vet att några av de som ringt beskriver samtalet med mig och de efterföljande konsekvenserna av att få ta del av alla kommentarer från lyssnarna och reaktioner från andra starkt har bidragit till att de förmått ta nödvändiga kliv i sina liv. Det är fantastiskt varje gång man kunnat vara en del i att andra människor växer.

– För mig personligen har offentligheten lett till att jag fått förmånen att delta i andra offentliga sammanhang där jag kunnat använda min röst till sådant jag tycker är viktigt.   

MALIN EDLUND är psykolog, hon har ett eget företag och arbetar både som psykoterapeut och med ledarskap.

Hon är också delägare i nätverket ASPRO och arbetar med personbedömning och ledarskap. Sista programmet med Malin Edlund som ”radiopsykolog” sänds 2 februari 2012. Vem som tar över stafettpinnen är i dag inte klart.

KAJSA HEINEMANN