Psykolog Monika Oswaldsson hemma
4 frågor till…….
….psykolog Monika Oswaldsson, som är hemma i Sverige efter att ha arbetat i Haiti för Läkare utan gränser i närmare en månad.
1) Hur är det att återgå till vardagen? Får du handledning?
– Det tar tid att landa eftersom omställningen från intensiteten i Haiti till lugnet i Sverige är så stor. Jag har inte varit så trött som jag trodde att jag skulle vara, snarare rastlös. Alla som har arbetat med Läkare utan gränser har möjlighet att träffa en psykolog, så det har jag gjort. Jag har också träffat de andra skandinaverna som arbetade där samtidigt som jag, och det har känts väldigt bra.
– Alla har varit oerhört positiva till Läkare utan gränsers insats i Haiti, många har varit intresserade av hur man arbetar som psykolog i katastrofer. Många har också visat stor omtanke om mig och önskat mig en viloperiod, vilket känns fint.
2)Vad var det viktigaste arbetet för dig som psykolog i Haiti?
– Att strukturera och rikta om arbetet eftersom förutsättningarna ändrades helt i och med katastrofen. Samt att stötta, träna och handleda personalen som befann sig i en oerhört krävande situation, både professionellt och på ett personligt plan.
3)Vad händer nu i Haiti?
– Vi hade psykologer på plats i projektet långt före jordbävningen. Nu har vi ökat både antalet psykologer och de projekt som vi arbetar i. Läkare utan gränser har funnits i Haiti i 19 år och vi kommer troligtvis att stanna under en lång period framöver, när omvärldens fokus minskar och andra NGOs åker hem.
4)Vilket är ditt starkaste minne?
– Min starkaste upplevelse är känslan av att få vara en del av alla dessa människor som tillsammans satsar all sin energi, all sin kunskap och vilja på att rädda liv och minska lidandet. Hjälparbetare, nationell personal, anhöriga, alla har gjort sitt yttersta. Det är en oerhört stark känsla. Jag skulle absolut göra om det. Det har varit en mycket positiv upplevelse, trots att det har varit väldigt intensivt och understundom tungt.
KAJSA HEINEMANN
Publicerad 2010-03-11
Psykolog Monika Oswaldsson
rapporterar från Haiti |
 |
Läkare utan gränser räddar liv i Haiti.
FOTO: JULIE RÉMY/MSF |
Föreningen Läkare utan gränser är på plats i Haiti och arbetar intensivt med att i första hand rädda liv. Psykolog Monika Oswaldsson är en av fyra psykologer som finns med i teamet:
– Det här är det viktigaste jag gjort som psykolog. Och det svåraste.
I skrivande stund är jordbävningskatastrofen i Haiti inne i den första fasen där det handlar om att rädda liv ur rasmassorna, samt ge akut medicinsk vård och behandling. I den andra fasen handlar det om att ge människor tillgång till vatten, mat och tak över huvudet – och undvika spridning av sjukdomar. I tredje fasen gäller det att få igång infrastrukturen: skolor, vägar och sjukvård. Det är i denna fas de överlevandes traumatiska upplevelser kommer att behöva bearbetas. Men i Haiti finns få psykologer.
 |
Psykolog Monika Oswaldsson från Läkare utan gränser befinner sig just nu i Haiti.
FOTO: JULIE RÉMY/MSF |
MONIKA OSWALDSSON är en av fyra psykologer från Läkare utan gränser, Médecins Sans Frontières, (MSF), som befinner sig i huvudstaden Port-au-Prince just nu. Fem dagar efter jordbävningen, den 12 januari, reste hon till Haiti, som redan innan skalvet hade enorma ekonomiska, samhälleliga och psykosociala problem.
Att Haiti är ett av världens fattigaste länder var ingen nyhet för Monika Oswaldsson, som förra året arbetade ett halvår i Port-au-Prince för svenska MSF. Hon arbetade då med krisstöd, startade grupper för kvinnor som mist barn och byggde upp pappagrupper – ett arbete som hon skrev om på sin blogg på svenska MSFs hemsida. Nu är hon tillbaka i Port-au-Prince. Psykologtidningen fick möjlighet att ställa några frågor via mejl.
Vad fick dig att återvända? Var bor du?
– Jag åkte tillbaka eftersom Haiti behöver hjälp, och jag har en särskild relation till Haiti eftersom jag har vänner och arbetskamrater här. Jag kommer att stanna en månad till att börja med. Jag bor i Petionville i ett av Belgiens MSFs hus. Vi är cirka 120 personer från MSF, som delar på tre hus.
Hur arbetar du?
– I början var jag ansvarig för den psykosociala verksamheten på två sjukhus med 16 nationella medarbetare i teamet, sjukhusen Choskal i Cité Soleil och Martissant. Nu har det anlänt en psykolog till som tar hand om Choskal så jag kan fokusera på Martissant. Min arbetsdag är mellan klockan 6.30 och 22.00, men jag hoppas det lugnar ner sig lite snart.
Vad är svårast för dig?
– Det svåraste för mig är att se allt som behöver göras, allt det bekanta som raserats och att samtidigt vara tvungen att begränsa mig eftersom våra resurser inte är tillräckliga for de 2,2 miljoner människor som bor i Port-au-Prince. Jag är ansvarig för tre unga psykologer och fyra socialarbetare. Vi är inne i en fas där vi snabbt behöver bygga upp en fungerande verksamhet vilket gör att jag arbetar mycket med att få i gång arbetet och höja kompetensen. Vad gäller den kliniska inhemska verksamheten arbetar jag väldigt nära mitt team och har ofta patienter tillsammans med dem av utbildningsskäl.
– Eftersom vi fortfarande befinner oss i en katastrofsituation fokuserar vi på att stötta våra medicinska team att rädda liv. Jag arbetar med att strukturera ett psykosocialt omhändertagande, samt att utbilda, handleda och ge ”on the jobtraining” till teamet. Teamet arbetar med att informera om vad en jordbävning är, vilka som är de vanligaste förekommande reaktionerna, copingstrategier, och att ge emotionellt stöd och rådgivning till dem som visar starka traumatiska reaktioner. Vi arbetar också med att ge information och counselling inför till exempel amputationer eftersom patienter ibland vägrar att låta sig opereras och därmed riskerar att dö i kallbrand.
Vad är svårast för de överlevande?
– Det är svårt att säga vad som är svårast för patienterna eftersom många har multipla trauman. De har genomlevt en jordbävning, fått byggnader över sig och inte kunnat ta sig ut. Familjemedlemmar och vänner har dött, de har sökt efter sin familj i rasmassorna. Huset är raserat, de har skadats allvarligt och medan de ligger på sjukhus så lever deras familj på gatan där det är svårt att få tag på vatten, mat, sjukvård och där risken för att råka ut för våld är ganska stor.
Hur gör du för att orka arbeta vidare?
– Vi har en öppen atmosfär och stöttar varandra, men jag tar några minuter for mig själv innan jag lägger mig för att gå igenom vad som har hänt under dagen. MSFs uppgift är att rädda liv och det gör vi varje timme varje dag. Den tanken underlättar också.
Hur klarar de som överlevt att hantera all sorg och trauma?
– Det är en mycket angelägen fråga, men svårt att uttala sig om.
Skulle du rekommendera andra psykologer att göra som du? Vad krävs för att klara av arbetssituationen?
– Det krävs att man kan bo under lång tid under relativt primitiva omständigheter. Att man kan anpassa den kunskap man har efter de behov, den kultur och de förutsättningar som finns i länder som Somalia, Haiti, Sierra Leone eller Burma. Att man är flexibel och kan franska eller arbeta med tolk, att man kan leva under ganska strikta säkerhetsbestämmelser. Att man är bra på att uppskatta de små glädjeämnena i världen.
- Det här är det bästa som jag har gjort som psykolog, och det svåraste.
KAJSA HEINEMANN
Publicerad 2010-01-27