Psykolog Adoption

Psykolog/psykoterapeut med inriktning adopterade och adoptivföräldrar

Foto:
Tomas Södergren

Namn: Munhi Westin
Yrke: Egen företagare, leg psykolog, leg psykoterapeut
Arbetar sedan 1999 huvudsakligen med adopterade och adoptivföräldrar

Munhi Westin får sina patienter via de olika nätverk och organisationer som finns för adopterade och adoptivföräldrar. Patienterna är i tonåren eller äldre. Patienterna betalar själva för terapin. Adopterade går oftast två gånger i veckan eller mer. Munhi arbetar renodlat psykodynamiskt. Hon arbetar kliniskt med patienter tre dagar i veckan. Den andra tiden består av marknadsföring, bokföring, journalskrivning, kontakt med läkare och föreläsningar.

Varför söker patienterna sig till dig?
”Tonårsföräldrar upplever att de inte får kontakt med sitt barn. De har en dålig relation som inte bara handlar om tonåren utan bakåt i tiden. Många patienter är runt 30 år, den ålder när man kommer ut i arbetslivet, kanske har familj och barn och då det är svårt att få allt att gå ihop. Det är ju svårt för vem som helst men blir extra svårt för vissa som inte fått den trygga anknytningen till adoptivföräldrarna.”

Hur ser din egen bakgrund ut?
”Jag är pedagog i grunden med en fil kand. i kinesiska och koreanska och har arbetat som lärare för adopterade koreaner. Jag är själv född i Korea och kom till Sverige som tioåring. Min egen bakgrund känns ofta bra för patienterna. Ofta är det personer som sökt hjälp i det offentliga och upplevt att de inte känt sig sedda och bekväma. För dem blir det en enorm lättnad att träffa mig som inte ser svensk ut. Jag har en specialkompetens inom området kring adoption. Jag har till fullo tagit tillbaka min kultur, är integrerad med min koreanska och talar språket. Jag har en djupare förståelse. När patienterna funderar på att åka tillbaka kan jag ha en mental bild kring det.”

Vad gör du som psykolog och psykoterapeut?
”Som psykolog tar jag in helheten och sätter symptomen i sitt sammanhang. Vad står det för? Genom samtal och reflekterande tillsammans med patienten förstår vi symptomens innebörd. För gör man det har man sedan större möjlighet att kontrollera och inte bli offer för symptomen.”

Utvärderar ni?
”Eftersom det handlar om minst två års terapier så sker utvärderande samtal allteftersom.
I behandlingens natur ligger att man inte vet vad som händer efteråt. Men i avslutningsfasen som är ganska lång brukar man prata igenom vad terapin gett. Ibland, om patienterna är sjukskrivna, behöver läkaren stämma av med mig deras bedömning med min.”

Är arbetet tungt?
”Ibland kan det vara väldigt tungt men man måste ha förmågan att lämna arbetet när man går ut genom dörren. Tyvärr lyckas jag inte alltid. Men det är ju det handledningen är till för. Den är väldigt viktigt. Man måste också ha ett bra liv utöver det här, ett privatliv som kompenserar. Så är det för mig.”

Adopterade från olika kulturer. Vad är utmaningen?
”Problematiken är gemensam oavsett vilket land personerna kommer ifrån. Ofta är det inte kulturfrågor utan relationsproblem det handlar om”

Hur pass vanligare är det att adopterade söker hjälp?
”Vet inte. Men jag blir ofta uppringd av adopterade unga vuxna som inte har råd att gå i terapi. Det finns ett stort behov. Jag har terapi med socialt etablerade, de som kan betala. Hur många är det då som befinner sig i gråzonen? När de söker terapi har det gått ganska långt. Det är inga lätta problem jag jobbar med.”

Vad handlar då problemen om?
”Vid de långa terapierna har det alltid med personligheten att göra. Det är problem på en djupare nivå. Det är relationen till adoptivföräldrarna som är problemet och att man ser annorlunda ut. Det går bra t o m gymnasiet men när de kommer ut i arbetslivet blir det en chock för många adoptivbarn. De är ju svenska inuti, uppvuxna med svenska föräldrar och i det svenska samhället men de bemöts inte som svenskar. Här blir det också tydligt hur föräldrarna kan hantera och hjälpa barnet att bearbeta att de ser olika ut. Om man får ett kinesiskt barn kommer det ju alltid att se kinesiskt ut. Hur mycket kan föräldrarna hjälpa att stötta barnet att få en positiv bild av sitt utseende? Här finns en inbyggd konflikt. Alla barn vill ju se ut som sina föräldrar. Man vill känna igen sig. Men det går inte för adopterade. Då finns förnekande väldigt lätt tillhands. Jag vill inte ha de här svarta håren. Som vuxen kan det komma till uttryck i att man vill ändra sitt utseende. Man kanske till och med opererar sig. De lägger ut den inre konflikten och finns dessutom en dålig anknytning till föräldrarna blir det jättesvårt.”

Adoptivföräldrarna? Varför söker de?
”Det handlar alltid om att föräldrarna har svårt att nå barnet, svårt att förstå.”

Vad är särskilt svårt i ditt arbete?
”Privat terapi med tonåringar när betalaren och patienten inte är samma person. Det handlar om föräldrarnas krav och föreställningar vad som är fel och mig som terapeut för tonåringen samt om föräldrarnas ovilja eller oförmåga att söka hjälp för sin egen del. Det är svårt. Många gånger lägger de lägger skulden, ansvaret och misslyckandet på barnet och speciellt gäller detta i adoptionssammanhang. Men samtidigt finns starka skuldkänslor för annars skulle de inte söka hjälp. För mig kan det bli svårt att balansera och jag måste vara tydlig. Jag kan bara träffa föräldrarna under bedömningssamtalet. Sedan rekommenderar jag dem att söka hjälp på eget håll.”

Söka sina rötter – är det vanligt?
”Tanken finns alltid hos adopterade mer eller mindre. När förvirrade tonåringar kommer och vill åka tillbaka till sitt ursprungsland och föräldrarna är med på det brukar jag rekommendera att inte åka, inte under den tiden. Det är lätt för dem att lägga förvirringen på adoptionen. Men det hör ju också till tonåren att söka sin identitet. De kommer inte att hitta det de söker där och det kommer bara att öka deras förvirring. Jag tror det är klokt att söka sina rötter före tonåren eller som vuxen.
.
Vad är viktigt för dig att bidra med som psykolog?
”Jag försöker se sammanhangen och se innebörden i symptomen. Jag hjälper patienten att få helhet, förståelse och kunna reflektera Det är det viktiga i det terapeutiska arbetet. Men också att föra ut kunskap. Under de här åren har jag samlat så mycket material. Jag vill nå ut med den kunskap jag fått till andra, inte bara psykologer utan till samhället. Att skriva en bok är ett sätt.
Jag vill skriva om adoptivföräldrar. Om traumat att inte kunna få egna barn. I mitt arbete ser jag att adoptivföräldrarna inte lyckats bearbeta det traumat innan de tar emot ett barn som har ett eget trauma. Någonting har gjort att adoptivföräldrarna inte har lyckats knyta an till sitt barn. Frågan är hur väl har de bearbetar sitt eget trauma och hur väl det har blivit utrett av hemutredarna. Det ser jag som kärnan i hur väl adopterade kan växa in i samhället. Det finns tillräckligt med utmaningar ändå. Vi måste byta fokus från barnet till föräldrarna vilket man gör i alla andra sammanhang. I det här området har det alltid varit fokus på barnet. Varför har det gått så dåligt för barnet? Deras övergivande, traumat påverkar det hela vägen. Men man har tappat bort föräldrarna.”

Susanne Bertman
Mars 2006