Psykolog Primärvården

Psykolog inom primärvården

Namn: Ingrid Nilsson
Yrke: Psykolog, psykoterapeut och specialist i klinisk psykologi
Arbetsplats: Stuvsta Vårdcentral, Huddinge

”Om en tredjedel av de som söker hjälp på vårdcentral har problem relaterade till psykisk ohälsa så borde en tredjedel av personalen på vårdcentralen ha den inriktningen.”

Så säger Ingrid Nilsson, psykolog på vårdcentralen i Stuvsta. För henne har det varit en säkerhet att ha psykologyrket i bagaget. För även med mycket korta kontakter handlar det om att kunna integrera både bedömning och behandling i ett samtal. Om hon så bara träffar patienten vid ett enda tillfälle ska han eller hon känna att de fått med sig något.”

Ingrid vill gärna hjälpa till att skola in psykologer inom primärvården. "Det finns hur mycket jobb som helst."

Vad gör du som psykolog inom primärvården?
Jag har mest direktkontakt med patienter som söker vårdcentralen av alla möjliga skäl. Primärvården är ju första linjens sjukvård dit människor kommer med sina problem. Patienten söker läkare som uppmärksammar att det vore bra för patienten att prata med psykologen. Remissförfarandet är enkelt och remisserna befogade. Väntetider vill jag inte ha. Som mest är den ett par veckor. Hellre säger jag stopp om det blir längre än så. För det är inte bra för patienten att gå och vänta.

Kontakten bygger på att något är problematiskt för patienten. Kommer jag in i ett tidigt skede kan jag med ganska begränsande insatser hjälpa patienter att knyta ihop saker, hitta sina egna resurser och få trådar att nysta vidare. Det är som en form av korttidsterapi eller problemorienterande samtal. Ungefär fem samtal är det vanligaste.

Hur är det att arbeta som psykolog i primärvården?
Ibland tycker jag det känns ensamt och tungt. I vissa sammanhang pratar vi i personalgruppen inte riktigt samma språk. Det kan vara svårt komma ut i kafferummet och pusta om jag hört något jobbigt. Men det är inte bara ensamt utan erfarenhetsutbyte sker i olika sammanhang framför allt vid spontana diskussioner kring någon patient. Men också då jag handleder ST-läkare eller då vi har rehabiliteringsmöten med F-kassan med syfte att förhindra att människor blir fast i långtidssjukskrivningar. Läkaren och jag träffar då och då patienter tillsammans och ibland träffar jag patient tillsammans med en anhörig. Det är roligt. Annars är det mycket ensamarbete på en vårdcentral över huvud taget.

Hur fungerar samarbetet?
En patient tyckte att samarbetet mellan mig och läkaren var så bra. Jag blev lite frågande. ”Hur då ?Vi har ju inte diskuterat det här”. Sen kom jag på att patienten gick till läkaren som satt vägg i vägg med mig. Doktorn föreslog en tid hos mig och patienten kom hit till samma väntrum. Det är också ett sätt att samarbeta som jag inte tänkt på. I och med att läkaren och jag skriver i samma journal ser patienten också att saker och ting hänger ihop. En sjukgymnast och jag diskuterar också att ha en motivationsgrupp för patienter med livsstilssjukdomarna.

Hur uppskattas ditt jobb?
Jag blir bemött med respekt för det jag gör. På ett tidigt stadium sa en läkare att det var lättare att vara lyhörd för patienternas problem när det fanns någon på vårdcentralen dit man kunde hänvisa patienten. Jag kan förstå att vet man inte vad man ska göra med problemet är det lättare att slå dövörat till. Ett uttryck för uppskattningen är att det kommer väldigt mycket önskemål att jag ska träffa patienter. Under ett år är det ungefär 100 remisser.

Vilka är problemen du möter?
Problemen rör sig om stressproblematik, arbetsrelaterade problem, relationsproblem, sorgereaktioner, livskriser, depression, ångest och sömnproblem. Vi gjorde en intervjuundersökning av patienter med utbrändhetsdiagnos och såg att de befann sig i en arbetsrelaterad krisreaktion. Ofta handlar det om ambitiösa personer som i grunden har en problematik som de hanterat genom att vara väldigt kapabla. När det rasar hamnar de i en livskris.

Hur gjorde man innan du fanns här?
Antingen hörde man inte problemen eller hanterade dem utifrån sin egen kompetens. Idag skickas inte många remisser till psykiatrin.

Vad krävs det för att jobba här?
När det gäller just mig så har jag jobbat inom psykiatrin i 20 år, först i sluten vård och sedan i allt öppnare vårdformer. Jag har en psykodynamisk terapiutbildning och har jobbat med alla typer av problematik, psykotisk och neurotisk, samt korta och långa kontakter. Jag har även varit intresserad av organisationsfrågor och personalutbildning. Alla de erfarenheterna är bra att ha med sig även om man jobbar med väldigt korta kontakter. Det dynamiska perspektivet är också bra. I en kris aktualiseras tidigare problematik och även om vi har en kort kontakt, kan jag hjälpa till att knyta ihop och visa att med den bakgrunden patienten har är det begripligt att han reagerar på detta sätt. Och även tvärtom, när någonting jobbigt händer nu är det inte konstigt att något jobbigt som hände tidigare vaknar till liv också. Jag har fokus på själva problemet och patienten får sätt att hantera det. Människor har behov av ”Det goda samtalet”. Att sitta ner och sätta ord på problem och få hjälp att reflektera.

Vilken är den största svårigheten för dig som psykolog?
Kanske är det ensamheten. Det vore bra att vara två psykologer på vårdcentralen. Flera undersökningar visar ju att det finns ett stort behov av psykologisk behandling. Rredan på 1980-talet var det känt att en tredjedel av patienterna som sökte hjälp i primärvården hade psykosociala problem. Om en tredjedel av de som söker hjälp på vårdcentral har problem relaterade till psykisk ohälsa så borde en tredjedel av personalen på vårdcentralen ha den inriktningen. Så behovet är stort och det är tungt. Ibland blir arbetsbelastningen för hög. Eftersom det är så många nya antalet patienter så är det många nya livsöden och mycket ångest och oro.

Skickar du vidare patienterna?
Det är ett stort problem att det inte finns tillgång till psykoterapi med reducerad kostnad. Jag föreslår familjerådgivning eller privat psykoterapi om patienten vill jobba vidare.

Varför ska man ha just en psykolog?
Cheferna var väldigt tydliga att de ville ha den här typen av samtalshjälp för patienterna. De ville ha den profession som var mest lämpad för det. Att det skulle vara en psykolog var självklart för dem. Att ha psykologyrket i bagaget har varit en säkerhet för mig. Även med mycket korta kontakter handlar det om att kunna integrera både bedömning och behandling i ett samtal. Så även om jag bara träffar patienten vid ett enda tillfälle ska han eller hon känna att de fått med sig något.

När det gäller utbrändhetsproblematiken och personer som varit sjukskrivna väldigt länge är det ofta tydligt att det finns något sedan tidigare som personen skulle ha stor glädje av att bearbeta för att ha möjlighet att komma tillbaka. Men den resursen finns ju inte. Fler psykologer behövs till primärvården!

Hur trivs du?
För det mesta trivs jag bra. Jag har väldigt många stimulerande möten. Att komma in tidigt och hjälpa patienten att hitta nya vägar ger mig en känsla av att göra nytta. Det känns meningsfullt. I samarbetet med somatiska vården, inte minst kring utbrändhetsproblematiken har man ju sett mer och mer hur det psykiska och det somatiska hänger ihop. Det blir mer avdramatiserat på vårdcentral när man sitter i samma väntrum. Att det hänt så pass mycket på så kort tid är spännande. Det har känts som att bryta mark. Antalet befattningar har ökat och det är positivt. Jag tycker det vore värdefullt att få hjälpa till att skola in psykologer inom primärvården. Det finns hur mycket jobb som helst!!!

Susanne Bertman
2005