Psykolog Socialstyrelsen

Psykolog och forskare vid Socialstyrelsen

Namn: Margareta Carlberg
Arbetar som forskare vid Socialstyrelsen, tidigare psykolog inom BUP

Psykologer bör söka bredare och ägna några år av sitt yrkesliv åt mer övergripande perspektiv, säger Margareta Carlberg. Hon arbetar just nu med ett regeringsuppdrag om adopterade barn. Arbetsplatsen är IMS, en socialforskningsenhet vid Socialstyrelsen, placerad direkt under verksledningen. Tidigare var Margareta samordnare och programansvarig för barn och ungdomsfrågor. Hon har lång erfarenhet av arbete inom barn och ungdomspsykiatrin.

Vad arbetar du med just nu?
Jag har ett regeringsuppdrag som rör adoptivbarn. Vi ska samla kunskap om deras speciella behov och se till att kunskapen förs ut inom vård och omsorg. Adopterade barn har samma behov som alla andra barn men har kanske extra problem just för att de är adopterade och byter kultur och vårdare. Vi försöker beskriva de överrisker som finns för dem. Därefter beskriver vi de insatser i allmänhet som riktas till alla ungdomar och barn med liknande problem, när det gäller anknytning till exempel.

Det finns i stort sett ingen behandlingsforskning som är specifik för just adopterade. Uppdraget utmynnar i en antologi där ett antal väl insatta personer skriver olika inslag för att så konkret som möjligt beskriva överrisker, vad man kan göra och vilken hjälp som finns. Vi har till exempel ett avsnitt som handlar om inlärningsproblem och språksvårigheter. Då hoppas vi få belyst hur svårigheterna ser ut och vad barnen behöver för extra hjälp för att klara av dem.
Förutom uppdraget om adopterade har jag också andra uppgifter som till exempel att medverka i en arbetsgrupp som utarbetar riktlinjer för behandling av ångest och depressioner och att samverka med andra organisationer och myndigheter som Allmänna barnhuset, Myndigheten för adoptionsfrågor och Allmänna arvsfonden.

Spelar det någon roll vilken yrkesbakgrund du har?
För det här uppdraget spelade det nog roll, att det landade just hos mig. På Socialstyrelsen är det annars inte så mycket som är psykologspecifikt från början. Men man har stor nytta av utbildningen och utformar uppdraget på ett speciellt sätt utifrån sin utbildning.
När jag var programansvarig hade jag väldig stor nytta av organisationspsykologi och den kunskap om barn och ungdomar som jag samlat på mig. Det är svårt att veta vilken kunskap jag fått genom utbildningen och vad som är erfarenhet. Men jag tror jag utifrån min egen bakgrund har speciellt fokus på barn och ungdomar. Jag kanske ser andra behov än personer med annan bakgrund hade sett. De i sin tur ser ju andra saker som inte jag ser.

Vilket är mest positivt med arbetet på Socialstyrelsen?
Jag får överblick över läget i landet och kanske lite kunskap om hur det ser ut i världen. Det är stimulerande och jag tvingas ut i bredare fält än som kliniker. Efter att ha arbetat länge på BUP måste jag plötsligt fundera över barns och ungdomars problem i ett större perspektiv som vem ska göra vad och vilka problem som är värst. Det i sin tur leder vidare till mycket tankar kring hur BUPs uppdrag skulle kunna se ut - eller socialtjänstens. Det roliga med långsiktiga uppdrag, som det jag har nu, är att jag hinner sätta mig in i frågan ordentligt. Jag blir tillfälligtvis väldigt kunnig på området.

Det kommer förstås också in andra uppgifter delvis beroende på att jag haft andra uppdrag tidigare. Om jag sitter inne med kunskap är det viktigt att jag hjälper till att förmedla den. Många tror att Socialstyrelsen har en stor makt att bestämma, men så är det inte. Vi som arbetar här är beroende av samarbete med andra myndigheter, olika departement och landstings- och kommunförbundet. Socialstyrelsen kan inte, som en del tror, detaljstyra och säga hur många skolpsykologer som ska finnas eller hur många barn per barnsjuksköterska det ska vara inom barnhälsovården. Men vi ska peka på vilket innehåll verksamheten ska ha och vad som ska fungera. En viktig strävan är att se till att vård och omsorg håller samma kvalitet över hela landet.

Hur kom det sig att du började arbeta vid Socialstyrelsen?
I 30 år arbetade jag på BUP med rent behandlingsarbete, konsultation, handledning och metodutveckling. Jag var vetenskapligt råd på Socialstyrelsen innan jag anställdes.
När Socialstyrelsen skulle förstärka områden som gällde svaga grupper blev jag samordnare, och senare programansvarig, för barn och ungdomsfrågor. Min uppgift var att hålla reda på vad som hände över hela Socialstyrelsen och inom vård och omsorg som gällde barn och ungdomar samt vara en förmedlingslänk i huset. Jag ingick i en mängd arbetsgrupper och tog initiativ som rörde barn och ungdomar för att stärka deras rätt. Det handlade till exempel om barns rätt att få reda på sitt genetiska ursprung vid adoption och efter donation av ägg och spermier.

Jag har också haft regeringsuppdrag kring växelvis boende. Resultatet blev en skrift som fortfarande ofta efterfrågas av föräldrar i skilsmässosituationer och har kommit till stor användning. Det är viktigt att inte skriva för byrålådorna. Det mesta jag gjort har resulterat i skrifter där jag varit huvudansvarig projektledare eller delansvarig i en grupp.

Söker man just psykologer hit?
Nej det finns inga särskilda psykologtjänster här. Men det är öppet för psykologer att söka hit. Jag tycker att psykologer i större utsträckning borde söka allmänna utredartjänster för att komma in på statliga myndigheter och få arbeta på en mer övergripande nivå åtminstone några år. Kanske vill man ut och jobba direkt med människor sen igen. Men det är väldigt intressant att få ett så övergripande perspektiv som arbetet på en sådan här myndighet ger.

Psykologyrket är en väldigt matnyttig och bra bakgrund. Kanske arbetsgivare inte frågar specifikt efter den kunskapen men de är nöjda med den och psykologer ses med positiva ögon.

Jag önskar att jag hade jobbat här när jag var yngre och sedan återvänt till mitt arbete inom barnpsykiatrin. Det skulle ha varit befruktande och påverkat min inställning och mitt sätt att arbeta. Psykologmarknaden är för låst, tycker jag. Man skulle i högre utsträckning våga bryta upp och byta arbetsgivare. Då får man en bredare infallsvinkel. Många psykologer kommer inte på idén att söka jobb på myndigheter. Men om de gör det kan psykologer få en naturligare plats på myndigheterna som sedan i nästa led skulle tänka mer på psykologer och psykologtjänster.

Vilka samarbetar du mest med?
På den här forskningsenheten samarbetar jag med andra forskare och utredare. När jag arbetade som programansvarig samarbetade jag i hög utsträckning med socionomer och läkare. Det gör jag fortfarande. Juridiska frågor är fundamentala på en myndighet så jag samarbetar i hög grad med jurister. Man samarbetar också myndigheter emellan som med Folkhälsoinstitutet och Myndigheten för skolutveckling om hur det ser ut i närliggande områden.

Vad är det som är så bra med psykologutbildningen?
Psykologer har en bred teoretisk bakgrund särskilt när det gäller organisationspsykologi. Men jag har svårt att urskilja vad jag fick från utbildningen, från vidareutbildningen och från åren i landstingstjänst. Men den breda teoretiska basen är viktig, liksom att sedan tillägna sig ny kunskap. Psykologer är i hög utsträckning inställda på att ständigt skaffa sig ny kunskap och är beredda att fördjupa sig.
Jag tror det är utmärkande för yrket. Vi känner oss aldrig färdiga. Det tvingar oss till utveckling och förändring.

Vad ingår mer i ditt arbete?
Jag har mycket rutinarbete som att besvara telefonsamtal och skrivelser som kanske landat fel och mycket remisser som jag ska ha synpunkter på. Det kan kännas splittrande.
Allmänheten ringer också hit i viss utsträckning och jag får hänvisa dem vidare.

Vad skiljer då det här arbetet mest från dina tidigare erfarenheter?
Just nu har jag en forskartjänst. Den skiljer sig inte mycket från liknande tjänster, även om det är speciellt att genomföra arbetet utifrån uppdrag som formulerats av andra, till exempel regeringen. Nu och då slår det dock igenom i arbetet att det utförs av en statlig myndighet.
Arbetet som programansvarig präglades av det vi kallar för ”allmänna myndighetsuppgifter”. Skrivelser, mejl och remisser kom in och skulle besvaras. Telefonen gick varm. Jag initierade och deltog i en mängd olika arbetsgrupper som handlade om barn- och ungdomsfrågor. Regeringen kom med uppdrag. Den enhet jag arbetade på kunde också ta initiativ till nya uppdrag som till exempel en skrift om samtal med barn inom socialtjänsten. Inte minst viktigt var det att hitta samarbetsvägar inom Socialstyrelsen.

Text: Susanne Bertman
Maj 2006