Psykolog Flyktingar

Psykolog med inriktning biståndsarbete och flyktingar

Namn: Anders Fjällhed
Arbetar som psykolog och biståndsarbetare i Latinamerika, senast som projektledare för Norska Flyktinghjälpen i Colombia.

Vilket var ditt första utlandsjobb?
”Jag arbetade som psykolog i en liten stad i Nicaragua för organisationen Svalorna och senare också som koordinatör. I jobbet med de arbetande barnen var jag en blandning av fritidsledare, socialarbetare och psykolog. Jag och mina arbetskamrater gjorde även undersökningar om de arbetande barnens situation och jämförde med medelklassens barn i samma stad, vilket ingen hade dokumenterat tidigare. Jag tyckte vi skulle undersöka hur verkligheten såg ut och fråga barnen själva och inte bara ge dem den hjälp vi trodde de ville ha.”

Men kan man jobba som psykolog på ett främmande språk?
”Språket kan ju vara ett problem när man ska jobba som psykolog i ett annat land. Jag gömde mig i början bakom ”psykologmmm” och ”jaha” men blev avslöjad. De hade aldrig förr sett en psykolog. De trodde att psykologen var guden som kunde hjälpa dem med allt. Om de skickar en pojke till psykologen så tror de att allt är fixat och klart nästa dag.

Jag hade inte regelrätta terapier. De hade tänkt jag skulle ha en mottagning hos borgmästaren och kurera barnen. Men det gjorde jag ju inte. De få psykologer som fanns i Nicaragua då jobbade på det sättet. Jag blev istället rådgivare åt chefen för organisationen för arbetande barn.

Efter två år i Nicaragua åkte jag hem och skrev en bok om 100 arbetande barn och medelklassens barn i Nicaragua. ”Asi es la vida”. I Sverige var jag var doktorand på psykologlinjen, arbetade som BVC-psykolog och med ensamkommande flyktingbarn.”

Men sen åkte du ut igen?
”UNHCR sökte år 2002 en person till Venezuela. Egentligen ville de ha advokater eftersom de satsar på det legala stödet och utbildning. Men organisationen Forumsyd i Sverige tyckte att en psykolog dög. Jag skulle arbeta med colombianska flyktingar som tog sig över gränsen till Venezuela. I början var vi fyra som sedan blev 22 personer totalt som ansvarade för flyktingar längs en gräns på 220 mil. Första året hade jag ansvar för en gränslinje på 100 mil. Där intervjuade och informerade jag de flyktingar som kommit till Venezuela om lagar och om vilken hjälp de kunde få hjälp och gjorde en socioekonomisk utredning.

Hur viktig var din psykologkompetens?
Jag hade stor nytta av psykologkompetensen, hur man intervjuar och hur man tar emot människor. I mitt nya jobb försöker jag påverka för att få in fler psykologer. Vi säger inte i vår ansökan att det är psykosocialt stöd som rör trauman. Utan vi beskriver det som att vi hjälper flyktingarna psykologiskt när de söker asyl så de kan berätta sin historia på rätt sätt för advokaterna. Den psykologiska kunskapen är inte stor hos dem.”

Hur var intervjusituationen?
”Den var annorlunda och sällan lätt. Ensam skulle jag t ex intervjua en mamma med tre barn som aldrig suttit i ett rum och med svåra upplevelser bakom sig. De klättrade på väggarna och ritade på golvet. Så med två barn i knäet intervjuade jag modern medan ett barn ritade på väggen som jag sen fick måla om. Det är inte den optimala terapeutiska samtalsmetodiken så man får vara lite uppfinningsrik.

I Venezuela ockuperar flyktingar mark och sätter upp hyddor av plast, jordgolv, två pinnar och zinkplåt till tak. Jag åkte ut i områdena och intervjuade människor i gassande sol. Jag förstår först nu hur svårt det måste vara dels att komma till ett nytt land men också att förstå hur byråkratin fungerar. Det var svårt att förstå alla processer och turer även för mig. Hur är det då för en outbildad bonde?”

Upplevde du hotfulla situationer och våld?
”Många gånger under samtalen var det mycket känsligt, frågor om liv och död. De jag intervjuade visste inte vem som hörde dem prata, om gerilla eller paramilitär kommer att få tag på och skjuta dig. Så man måste vara på sin vakt. Personerna var mycket reserverade fastän vi var från FN. De trodde jag var amerikan. Jag kunde utsättas för hotfulla situationer som när jag till exempel ensam intervjuade två tuffa män med våldsam bakgrund. På ett fint sätt skulle jag säga att de inte kunde bli flyktingförklarade. Då fanns det ingen säkerhet. Eller när jag pratade med en familj som gömde sig för att några i familjen blivit avrättade i Venezuela. Då såg jag mig över axeln. Några dagar senare sköts mannen i familjen. Jag bodde ett år i en liten stad i söder och öppnade ett fältkontor för UNHCR . Där hade varit 42 mord där månaderna innan så jag fick vara försiktig. Gerilla och paramilitära grupper kom in från Colombia. Jag arbetade ofta tolv timmar om dagen, bodde på kontoret och kunde inte umgås med några. Det var mycket våld, en tuff miljö.”

Vad gjorde du?
Jag är forskningsintresserad och upptäckte att ingenting fanns skrivet om Colombianska flyktingar i grannländerna. Att bedriva bistånd och inte ha pratat med målgruppen, är märkligt tycker jag. Ingen hade frågat dem om vad de vill ha hjälp med och hur de uppfattade sin situation. Med stöd från UNICEF började jag min dokumentation av flyktingarna. Jag gjorde 2 timmars intervjuer med var och en av dem. Samtalen var ganska djupgående och intima, berättelser om liv och död. Eftersom jag redan hade mycket kontakter var jag priviligerad att kunna komma in hos flyktingarna. I ett halvår reste jag runt och intervjuade 50 kvinnor och 50 barn och ungdomar om hur de hade det, psykisk hälsa, trauman osv.”

Efter två uppdrag utomlands – var du nöjd då?
”När jag åkte hem till Sverige för två år sedan hade jag arbetar 60 timmar i veckan i snitt i två år. Jag tänkte ta det lugnt. Men dagen efter fick jag mitt nya jobb som projektledare för Norska flyktinghjälpen, en opolitisk och oreligiös organisation. Jag arbetar för flyktingar i Panama, Venezuela och Ecuador och är stationerad i Bogota. Utan överdrift arbetar jag 70 – 80 tim i veckan och har ett års kontrakt med ett halvårs förlängning. Jag har varit ställföreträdande chef för organisationen i Bogotá och kommit upp på en annan nivå än den jag haft vid tidigare uppdrag. Nu ger jag stöd till olika organisationer framför allt i Venezuela och Ecuador. Vi har 15 projekt och jag ska se var pengarna går bäst fram och vilken inriktning vi ska ha. Jag visar upp projekten för olika besökare. Jag besöker ministerier, biskopar och guvernörer. Häften av min tid är på resande fot. Jag är i Caracas, och Panama City men det är inte så exotiskt som det låter. Ofta blir det bara ”audiens” på hotellrummet med samarbetsorganisationer om olika projekt, planering och redovisning.”

Hur kommer psykologrollen in här?
I det här uppdraget blir det mindre av psykologrollen. Men någon sa att jag stod för det mänskliga i jobbet. Biståndsarbetare är väldigt utsatta. När jag jobbade med UNHCR såg jag behoven som fanns för bearbetning av svåra upplevelser och ordnade psykologhjälp åt andra

Har psykologer bra kompetens för biståndsuppdrag?
”Psykologkompetens, att ha ett psykologiskt synsätt att se individen, är mycket viktigt när du möter människor särskilt som biståndsarbetare. Pedagogisk kunskap är också viktig t ex om du möter en fattig bonde som aldrig pratat med en utlänning, allt är kaos och ni ska prata om asyl.
Det finns ett stort behov av våra kunskaper ute i fält. Framförallt i en stödjande konsultroll, dvs. att på ett så smidigt och icke hotande sätt introducera tankar och så småningom mer praktiskt psykologiska och pedagogiska förhållningssätt i det reella arbetet. Någon sa att vi ofta inte tar till oss och praktiserar de skrivna teorierna och forskningsresultaten. Det som verkligen används av personal är det som man kan se fungerar ute på fältet – någon som vi har förtroende för, arbetar tillsammans eller är inom samma fält, påvisar och demonstrerar sätt och metoder. Det är framförallt den kunskapen och erfarenheterna som vi tar till oss när vi gör egna förändringar i vårt eget arbetssätt och tänkande. Speciellt när vi kommer till nya kulturer och introducerar utländska och främmande sätt och tankar är det viktigt att tänka på motståndet mot nya saker. För att det ska få en chans till att prövas måste det hela bli mer realistiskt och förankrat i den verkligheten som personalen befinner sig i.

Även inom själva biståndsarbetarkretsarna behöver det psykologiska synsättet förstärkas. Mer utbildning i psykologiskt förhållningssätt och även mer av krispsykologi krävs. Dessutom behövs ett starkare stödkontaktnätverk skapas för biståndsarbetarna. Några har börjat med vissa ansträngningar i den riktningen, Forumsyd har t.ex. börjat bra med att en psykolog har viss kontakt ute i fält med de ofta isolerade biståndsarbetarna. Som en biståndsarbetare sa: ”Jag har aldrig sett så många döda personer som under de här månaderna och innan hade jag över huvudtaget aldrig sett någon död person”. Vi frågade vem han pratade med detta om: ”Ingen, arbetar oftast själv ute i fält”.

Vad ska du göra nu?
Jag ska gå en licentiatutbildning på pedagogiska institutionen. På psykologen fanns ingen lämplig handledare. Jag ska skriva om Colombianska flyktingars situation i Venezuela ur olika aspekter
Jag har mycket material och har redan skrivit en bok som ska ges ut av UNHCR:UNICEF tillsammans med norska flyktinghjälpen. Den handlar om hur 50 flyktingbarn och ungdomar ser på sin situation i Venezuela.

Var hamnar du sen?
Jag kan tänka mig att åka ut igen!

Susanne Bertman
2006