Psykolog Rättspsykiatri

Psykolog inom rättspsykiatrin

Namn: Åsa Eriksson
Arbetar som psykolog inom rättspsykiatrisk utredningsverksamhet, Rättspsykiatriska avdelningen Huddinge, (Rättsmedicinalverket)
Forskat kring riskfaktorer för kriminalitet hos personer med schizofreni.

300 rättspsykiatriska undersökningar om året görs i Stockholm. I 40 av dem deltar Åsa Eriksson.
Psykologerna på den rättspsykiatriska avdelningen arbetar under tidspress och samarbetar med personer ur andra yrkeskategorier i team. De får ett stort diagnostiskt kunnande och är generalister; kan lite om det mesta och förstår vad de inte vet för att kunna ta hjälp eller konsultera en kollega. De måste snabbt kunna skapa sig en översiktlig bild över vad en persons problematik handlar om och både kunna ställa upp och förkasta hypoteser. De får inte köra in sig på ett spår utan vara så öppna som möjligt.

Varför ville du arbeta här?
När jag jobbade inom den öppna psykiatrin var det ofta rätt godtyckligt vilken behandlare som fick vilken patient. Jag tyckte det var viktigt att utreda patienterna noggrant innan man började behandla dem. Därför ville jag gå vidare med diagnostik och bli bra på att göra utredningar. En annan önskan var att få möjlighet att forska. Varför människor gör som de gör är alltid intressant. Kanske var jag mer intresserad av brottet när jag kom hit. Nu är jag mer intresserad av människan bakom. Brottet i sig är ganska trivialt och trist.

Vilka patienter möter du?
Om en person begår ett brott och det finns en misstanke om en allvarlig psykisk störning vid tiden för brottet kan han eller hon sändas på en paragraf 7 utredning. Det innebär att en läkare under någon timmes tid pratar med personen. Antingen rekommenderas en fördjupad utredning i form av en rättspsykiatrisk utredning eller så behövs det inte. Initiativet till paragraf 7 utredningen kommer från advokaten, domaren, åklagaren eller frivården.

Personerna som kommer hit kan ha begått allt från stölder till kvinnofridsbrott, narkotikabrott, ofredanden, sexualbrott, våldsbrott och mord. Bedrägerier är sällsynt. Hälften av dem som är här bedöms av oss ha en allvarlig psykisk störning. En del är riktigt sjuka medan andra är väldigt kriminella och en del mycket unga. Avdelningen är väldigt blandad och en tiondel ät kvinnor. En tredjedel av patienterna behöver tolk. Det kan vara patienter som bara varit i Sverige några månader.

Hur går utredningen till?
Vi ska ta ställning till den juridiska termen ”allvarlig psykisk störning”(APS) som är ganska noga reglerad. En APS kan t ex vara en psykotisk störning som är primär och inte framkallad av missbruk. Riktigt tvångsmässiga tillstånd, svåra depressioner med självmordsbeteenden och förvirringstillstånd räknas också dit. Tillstånd som pedofili och pyromani kan utgöra APS, men är det inte alltid. Det gäller att avgöra graden av tvångsmässighet.

Varje utredning tar c:a 2,5 veckor effektivt. En övre gräns finns på 4 veckor. Räcker inte det begär vi anstånd Vi jobbar alltid i team: läkare, kurator och psykolog, omvårdnadspersonal och ibland arbetsterapeut. Arbetssättet är väldigt strukturerat. När patienten precis har kommit har vi möte med honom/henne och informerar ganska formellt hur utredningen ska gå till och vad den går ut på. Efter 1-2 veckor går vi igenom i teamet hur långt vi kommit och efter ytterligare tid har vi ett slutteam där patienten får beskedet om vad vi kommit fram till och där vi anger diagnoser och GAF-poäng, dvs. poäng för patientens psykiska och sociala fungerande.

Vi har ansvar för olika delar av utredningen. Läkaren gör en medicinsk-psykiatrisk del som berör psykisk sjukdom, missbruk, ärftlighet och somatisk sjukdom. Kuratorn skriver om patientens sociala historia det vill säga patientens hela liv och beställer också in alla handlingar. Vi läser noggrant hela förundersökningen. Alla handlingar sammanställs av kuratorn och vi får en väldigt tydlig och klar bild av patienten vilket är en god förutsättning för att göra bra utredningar.

Vilken är psykologens roll?
Psykologen har ansvar för psykologutredningen. Dels ingår en allmänintellektuell och neuropsykiatrisk utredning. Dels ska man göra en personlighetsbedömning som eventuellt utmynnar i en diagnos om personlighetsstörning. En viktig uppgift är att beskriva vilka psykologiska aspekter som kan ha haft betydelse för brottet. Jag träffar vanligen patienten tre eller fyra halvdagar. Vid det första samtalet berättar jag för patienten vad utredningen innebär och vad jag redan kunnat se utifrån det jag läst. Sedan låter jag honom eller henne berätta så fritt som möjligt. Många har intellektuella problem och svårt att verbalisera. Många är uppfyllda av brottet.

Patienten styr vad vi ska prata om vid första samtalet. Senare i utredningen gör jag en bedömning av den intellektuella nivån. Vi upptäcker ibland att personer borde ha diagnosen lindrig utvecklingsstörning men att ingen uppmärksammat det tidigare. I den neuropsykiatriska bedömningen utreder jag eventuella problem med uthållighet, rastlöshet och koncentration och om det kan finnas autistiska drag. Vid personlighetsbedömningen är jag bland annat intresserad av självbild, känslomässig kapacitet, förmåga till anknytning och om det finns antisociala eller psykopatiska personlighetsdrag. Jag tar en noggrann anamnes och kompletterar med tester, projektiva test och självskattningsformulär. Men alla patienter kan inte fylla i självskattningsformulär på grund av språk eller intellektuell kapacitet.

Hur fungerar teamarbetet?
En läkare skriver det rättspsykiatriska utlåtandet som är en sammanställning av våra olika delutredningar. Vi skriver rätt in en databas så att vi kan följa varandras skrivande under resans gång. Vi har mycket insyn i varandras jobb. Ett nytt team utses för varje patient. Det innebär att jag alltid jobbar med nya arbetskamrater vilket är positivt. Vi lyssnar mycket på varandra och hjälps åt.

Jag är ansvarig för det jag kommer fram till i min utredning men jag är inte opåverkbar utan vi diskuterar hela tiden. Alla psykologer vid den rättspsykiatriska avdelningen har sina specialiteter och jag tar gärna patienter med schizofreni. Vi psykologer kommer från väldigt olika områden, missbruk, psykiatri, jobb med utvecklingsstörda med mera. Det är en styrka att vi kan gå till varandra med frågor som dyker upp under utredningsarbetet.

Vad utmynnar utredningen i?
Utredningen utmynnar i två bedömningar. Den ena är om det förelåg en ”allvarlig psykisk störning” (APS) vid tiden för gärningarna. Då kan personen inte dömas till fängelse. Den andra bedömningen är om det föreligger en APS nu och om patienten har vårdbehov. De här två bedömningarna behöver inte vara identiska eftersom gärningen kan ligga långt tillbaka i tiden. Alla patienter är inte häktade och intagna på vår utredningsavdelning. En del utreds när de är på fri fot och kommer hit på besök. Vi åker också ut och gör en del så kallade frifotsbesök.

Vilket är det svåraste i ditt jobb?
80 % av bedömningarna är relativt okomplicerade. Antingen har patienten en allvarlig psykisk störning som är väl belagd i de handlingar vi beställt in. Eller också upptäcker vi snabbt att patienten inte har någon störning alls som kan utgöra en APS. Det svåra är de 20 % emellan där det står och väger. Vad som står i lagen är en sak, men del saker komplicerar bilden. Neuropsykiatriska störningar fanns till exempel inte med på kartan när den nya lagen om rättspsykiatrisk undersökning kom 1991.

Hur ska man betrakta Aspergers syndrom? Är det en allvarlig psykisk störning? Och hur ser man på patienter som varit utsatta för svåra trauman och som kan ha utvecklat dissociativa tillstånd, dvs. tillstånd som kännetecknas av bland annat avskärmade känslor eller svåra minnesstörningar. Psykotiska symptom och missbruk är alltid svårt. Vad är vad? Är det en primär psykossjukdom och sekundärt missbruk eller är det tvärtom? Det har stor betydelse för utredningen. Om man vet att man alltid blir psykotisk när man tar amfetamin så är det inte alltid skäl nog för att vi ska bedöma det som en APS.

Är det något som är extra svårt att jobba med?
Det finns brott som är svåra att jobba med, brott mot barn särskilt. Vi brukar göra så att vi inte har flera fall av liknande karaktär efter varandra, inte bedömer flera pedofiler till exempel. Har jag haft ett riktigt grovt våldsbrott kanske jag kan få slippa det på ett tag. Vi läser ju hela förundersökningsmaterialet vilket är jobbigt men nödvändigt för att få en bild av hur brottet gått till. Det är en del i av att bedöma om personen haft en allvarlig psykisk störning eller inte.

Har du upplevt hotfulla situationer?
Det är sällsynt att det förekommer hot och våld mot personal här. Säkerhetsnivån är hög och patienterna vet det. Vi har alltid bärbara larm på oss och det är nycklar, kameror och passager. Råkar jag trycka på larmet av misstag kommer tio personer rusande.

Är inte jobbet monotont?
Varje patient är en helt ny historia och patienterna skiljer sig mycket åt i vilken typ av brott de begått och vilken typ av psykisk störning de har. Men eftersom det bara är en enda huvuduppgift kan arbetet kännas lite monotont, ja nästan som en fabrik ibland. Därför arbetar många av psykologerna deltid och har andra uppdrag eller forskar för att få input. Det finns goda möjligheter att gå på utbildningar och konferenser, arbetet är flexibelt och kamratskapet gott.
Som psykolog har jag lärt mig otroligt mycket sen jag började här. Att diagnostisera till exempel har jag blivit bra på. Vi är tvungna att ta ställning till svåra frågor på ett så underbyggt sätt som möjligt, vilket skärper till en på något sätt. Vi är tvungna att lära oss det vi inte kan. Det ständiga flödet ger mycket. Olika yrkesgrupperna kompletterar varandra och arbetet sker i samråd. Det är ovärderligt att ha varandras kompetens .

Hur uppfattar patienterna utredningen?
Jag var oförberedd på att patienterna skulle vara så positiva. Det kan vara första gången i deras liv som de blir lyssnade på. och får vara i centrum.
”Psykologiska aspekter på gärningen” är en av rubrikerna i psykologutredningen. Utifrån utredningen ska vi försöka beskriva en sorts förståelse varför just den här personen begick just det här brottet under just de här omständigheterna. Helt omöjligt egentligen men vi försöker så gott vi kan. Patienterna är ofta intresserade. De undrar varför det blir bråk just kring dem när de är på krogen, varför blev det så här med flickvännen, varför dödade jag pojkvännen? Patienterna är nästan alla väldigt måna om att samarbeta i psykologutredningen och att förstå varför det blir som det blir.

Hur är reaktionen efteråt?
Det kan vara väldigt värdefullt att efteråt samtala med patienten om vad som kommit fram i psykologutredningen fastän det är svåra saker. Jag kan till exempel säga att jag tror att den här patienten har en dragning till små barn vilket personen inte för sitt liv vill erkänna för sig själv. Att diskutera något sådant kan vara väldigt svårt. Eller också har jag kommit fram till att patienten har psykopatiska personlighetsdrag vilket inte alltid är så lätt att berätta. Men de flesta patienter vill veta mer och förstå. De har förstått att det är något som inte är som det ska men inte kunnat sätta fingret på det. I de flesta fall kan vi kommunicera kring det. Många lider och vill ju ha hjälp att göra något åt det.

Funderar du mycket efteråt om ni bedömt rätt?
Ja ibland tänker jag: skrev jag rätt? Vi rannsakar oss själva och pratar mycket om våra bedömningar och konsekvenserna av dem. Jag gör 40 utredningar om året. För mig kan en utredning vara en i raden. Men för den som sitter mitt emot kan utredningen få konsekvenser för resten av livet. Arbetet tar mycket kraft och jag har mycket ställtid. När jag träffar en patient vill jag ha läst in alla handlingar, vara mentalt förberedd att ta in den personen och vara öppen för allt han eller hon har att komma med. Jag känner alltså alltid till patientens historia när han eller hon kommer.

Det finns ofta många tidigare bedömningar gjorda. Jag måste ta till mig dem, men jag måste samtidigt vara så kunnig så att jag kan bilda mig en egen uppfattning trots att jag läst en massa saker om patienten. När jag inte har den här ställtiden känns det inte bra. När jag inte läst på eller hunnit glömma eller inte har mentalt utrymme för en patient. Men vi har ganska bra möjligheter att planera så vi brukar ha den tid som behövs. Vi kan ha arbetstoppar men i allmänhet hinner jag med jobbet på ett ok sätt.

Vilka egenskaper är bra att ha när man jobbar här?
Dels ska man vara intresserad av diagnostik. Man måste också ha ett etiskt förhållningssätt. Man måste tycka det är ok att jobba med inlåsta människor. Vi lyder under Justitiedepartementet och måste tycka det är ok att skriva utlåtanden till domstolen. Vi har ingen sekretess gentemot dem. Jag jobbar ju inte för patienten utan för domstolen. Det måste jag acceptera och förstå vem jag jobbar för. Man måste också kunna se människan bakom brottet.

När jag kom hit blev jag både glad och förvånad för det fanns ingen dömande attityd mot patienterna. Folk kan ha begått väldigt hemska saker men det finns en sorts attityd att brottet är en sak och människan en annan. Det är inte min sak att döma personen utan att förstå hur det kunde bli så här. Det är en intellektuell utmaning. Jag kan känna mig otroligt nöjd när jag har skrivit avsnittet om psykologiska aspekter på gärningen och fått ihop pusslet. Jag får inse att det inte är hela sanningen men att det kanske tillför någon förståelse till den här personens beteende och det brott han eller hon begått.

Jag får oerhört mycket av patienterna. Det är helt fantastiskt att få ta del av en människas liv i så stor utsträckning. Det kan man känna sig ödmjuk inför.

Susanne Bertman
2006