2014-06-30

Alf Nilsson
Sex nyanser av tid

ESSÄ: Varje ung människa som är intresserad och nyfiken ställs inför tre, och i grunden enbart tre frågor som sedan kan hakas på den egna livstidslinjen framåt för att försöka överblicka: (i) ”Vad är en människa?” (ii) Vad är samhälle, politik och ekonomi?” (iii) ”Vad är universum?”

  Alf Nilsson

I tiden vi lever nu, torde man under en livstidslinje klara att specialisera sig med professionsinriktning som högst inom endast ett av de tre alternativen. På det finns i historien universalundantag som från en utspark direkt på volley kunde bolla och få bollen att studsa runt mellan alla de tre inledande frågorna som bollplank. Jag betraktar Leonardo da Vinci som det sista universalundantaget. För efter honom har de tre frågorna utvidgats i sådan omfattning, att ingen undantagsmänniska i världen finns som på ett initierat sätt kan bolla runt med alla de tre frågorna.

När Albert Einstein 1948 fick frågan om chansen för människornas överlevnad och jordklotets framtid, var hans svar: ”Om tanken på en världsregering inte är realistisk, då återstår bara en realistisk bedömning av framtiden: total utrotning av människan på grund av människan.”

Om man i dag ställer frågan om Einsteins utsaga till en astrofysiker, torde ett svar kunna vara något i stil med: ”(Fram)tiden kan inte definieras absolut och det finns ett oupplösligt samband mellan tid och signalhastighet.” Om man bollar frågan vidare till en i sammanhanget något mer begränsat inriktad klimatforskare, är det inte alls otänkbart att han/hon skulle sväva på målet, eller kanske t.o.m. skulle svara: ”Einstein hade nog en aning rätt.”

Låt oss leka med tanken att Einsteins utsaga ställs till en allmän forskare i samhälle/politik/ekonomi. Då är min förmodan att han/hon skulle betrakta den som: ”En naiv politisk utsaga som utmynnar i en politisk dystopi.” Riktas däremot frågan direkt till Wolfgang Streeck – Köpt tid. Den demokratiska kapitalismens uppskjutna kris (2013) – menar han att vi lever i en tid då den nyliberala kapitalismen tagit strupgrepp på den demokratiska kapitalismen. Vidare, efter finanskrisen 2008 står det fortfarande och väger om den demokratiska kapitalismen ska återta sin hegemoni, eller om något slag av systemskifte kommer att inträffa.

För mig som forskare i psykologi är den första frågan i inledningen givet riktad mot psykologin. För den psykiska människan har jag myntat termen Homo psychicus. Har psykologin på något sätt referens i Einsteins utsaga om (fram)tiden? Och då, är min utgångspunkt, beaktas grunden för Homo psychicus i termer av affekter, relationer och operationer. Insatt i utvecklingsperspektivet, det evolutionära såväl som det ontogenetiska (barnets utveckling) är, enligt affektteorins gigant Silvan Tomkins, de nio medfödda och kommunikativa affekterna från tidig anknytning av allt överskuggande betydelse för barnets utveckling som relations-, i förlängningen social varelse. Med den främsta av alla utvecklings- och kognitionsforskare Jean Piagets språkbruk är operationerna – som inslag i de medfödda reflexerna, via de sensomotoriska operationerna, hela vägen till den operativa kognitionen – grunden för människan som abstrakt tänkande varelse. Det är affekterna och operationerna som är bestämmande för människan som tidslig varelse.

Affekterna är ”analoga stimulus- och responsamplifierare (amplifiers)”. Begreppet amplify, använde sig Tomkins av i stället för ”förstärkning” (reinforcement). Det senare begreppet blev en gång för alla förbrukat inom psykologin, genom den petrifierade behaviorismens bruk av termen för att berätta hela livets framgångssaga. För dagens seriösa psykologi är behaviorismen en gång för alla satt ur tiden.

Som analoga följer affekterna tidens lopp – men är samtidigt tidsoberoende, d.v.s. synkrona. Under den ontogenetiska utvecklingens gång sker, i den intima samverkan mellan affekterna och sensationerna av omvärlden, utvecklingen av varseblivningens – mest uppenbart med avseende på synsinnet – kontingenta gestaltskapande. Hur förhåller det sig då med den visuella varseblivningen insatt i tiden? Tänk på att varje gång du bestämmer dig för att fästa blicken i tiden (utan någon klocka alls i världen inom synhåll), så hamnar blicken i en fästpunkt i rummet. För den visuella varseblivningen är tiden en fördold baksida till rummet som framsida. Som analoga är affekterna och varseblivningen kontingenta, d.v.s. de följer tidens gång ”diakront” och ”symmetriskt”.

Så annorlunda det är med de digitala operationerna! Låt oss inleda med en ögonblicksbild från schimpansernas värld. Inte utan förundran ser vi schimpansen som med osviklig precision svingar sig från gren till gren, i träd efter träd … Det ger oss ett hum om varför Piaget ytterst förlade de första operationerna till de medfödda reflexerna, i förlängningen till den ”sensomotoriska intelligensen”. Den är frånskjutet för utvecklingen av de kognitiva operationerna. I sin sista stora bok gick Piaget över till termen ”den reflekterande abstraheringen”.

Piaget presenterar en detaljerad genomgång av de kognitiva operationernas kännetecken. Här tar jag fasta på kännetecknet ”reversibilitet” (termen av semiotiker och lingvister ifråga om språket omsatt som ”rekursivitet”). Reversibiliteten gör det möjligt för oss att momentant växla mellan t.ex. den inre föreställningen av universum till det yttre universum som sådant, i ett otal antal momentana växlingar – en förutsättning för nya upptäckter hos universum som ”system”.

Det går inte att ta miste på vid utnyttjandet av de kognitiva operationerna att tidsinslaget är av totalt annat slag än ifråga om affekterna – omsatta som diakrona känslor – och även varseblivningen med dess diakrona tidsbundenhet. Ett sätt att uttrycka tiden för operationerna är som ”asynkron” och ”asymmetrisk”. Där kommer mitt förslag in om att de följer den digitala principen. Det var Alan Turing som 1936 knäckte koden i form av en algoritm för konstruktionen av den digitala maskinen. Den algoritmen är fortfarande underlag för konstruktionen av dagens avancerade datorer. Då hade Piaget, menar jag, genom tillskrivandet av operationen som momentant reversibel, redan upptäckt den digitala principen omsatt som en mänsklig förmåga hos den reflekterande abstraheringen. Metaforiskt kan det beskrivas: I den digitala maskinen ”utnyttjas” rummet för att placera tiden på sin slavvagn. Omsatt hela vägen ut i universum, vad jag kan överblicka, är det som ligger närmast hur Einstein omsatt tiden i relativitetsprincipen i den svindlande formeln E = mc2. Efter att ha knäsatt relativitetsprincipens formel var Einstein under resten av sitt liv upptagen av att formulera en fältteori som omfattade ”allting”, makro, såväl som mikro- eller kvantnivån. Det lyckades han aldrig med. Och fortfarande har ingen lyckats med det konststycket. På kvantnivån är tiden än så länge en gåtfull och otämjd spjuver – eller är det tids ände för tiden?