2013-08-12

Det analoga och det digitala
av Alf Nilsson

ESSÄ ”Vi vet egentligen inte vad datorer och nätverksbildningar är. Vi vet alldeles för lite om det digitala.” Vad Terrence Deacon (1) torde syfta på med den här utsagan, gäller inte människan som brukare av datorer och digitala system.

I stället, tänker jag mig, syftar han på i vad det digitala har sitt ursprung i naturen, om dess plats i världen och om vi som människor har hjärnor som fungerar digitalt.

I min senaste bok vågar jag mig på att ta till undertiteln ”Det analoga och det digitala som färdriktning mot en människoteori”.(2)

Alf Nilsson
Foto: Ulrica Zwenger
Alf Nilsson,
professor emeritius

För dig som läsare kan kanske titeln te sig både förmäten och abstrakt. Mitt svar till dig är att vågspelet med titeln är ett utfall av en process på gång under det senaste dryga decenniet, med publicering av tre böcker som mellanspel. Innan det digitala – några ord om det analoga.   Kort och gott: det analoga delar vi alldeles säkert med flertalet av våra däggdjurskusiner. Det analoga styrs av likhetsprincipen.

För likhet gäller alltid mer-eller-mindre, en sak som liknar en annan, som liknar en tredje … ända fram till olikhet. Den enda olikhet flocklevande däggdjur beaktar bland ”samma” (art/flock) i sin naturliga miljö är hierarkisk, mellan mer-eller-mindre högt eller lågt stående varelser i flocken. Det kan mycket väl ha sin grund i utrymmet mellan affekterna avsmak kontra uppnosande/”intresse”. Olikhet som aldrig beaktas av däggdjuret benämner jag skillnad. Inga däggdjur bortom primaterna torde göra skillnad.   

Låt mig ta vår närmaste kusin schimpansen – jag kallar henne Apmamy – som exempel. Med ett snabbt ögonkast avgör Apmamy kvickt om en lockande frukt har en tillräckligt lysande röd färg som mogen, eller om den fortfarande är en grön kart som ratas. Det är en angelägenhet för varseblivning att avgöra (från grön till mer-eller-mindre röd).   Den som kommit det analoga allra närmast i spåren i psykologin är, enligt min mening, Silvan Tomkins.(3) Enligt honom är de (nio) medfödda och biologiskt givna affekterna ”analoga stimulusförstärkare”: de positiva affekterna som stegrar bra saker till bättre; de negativa affekterna som sänker dåliga saker till sämre.

Min etikett på affekterna är som ”enfaldiga”. Låt oss som exempel ta de negativa ”uraffekterna” fruktan-skräck och vrede-raseri. Det skulle ha varit totalt ödesdigert för en tidig Homovarelse (utan vapen) om åsynen av ett lejon triggade vrede-raseri i stället för fruktan-skräck (för Homovarelsen bättre fly än illa fäkta). Det ena är om affekterna inte vore enfaldiga, skulle en feltriggad affekt (vrede-raseri) i en farlig situation kunna leda direkt till döden. Det andra är att i det evolutionära perspektivet var affekterna, med Tomkins uttryck, Homos första ”handlingstänkande” riktat mot den yttre världen med (om vi följer Tomkins slaviskt) nio specifika domäner livsnödiga för Homo att beakta.

Att affekterna, under evolutionens gång ända fram till oss moderna människor, knuffats inåt mot att bli primärt en relationernas och subjektbildningens angelägenhet, ligger egentligen utanför den här essän. Helt kort: Man kan tänka sig att den utvecklade kognitiva förmågan alltmer tog över ”tänkandet” – och det torde vara den som var den primäre ”knuffaren” i sammanhanget. Vidare: det kan också ha att göra med vår föreställningsutveckling: affekterna först omsatta som (omedvetna) rekognitionsföreställningar i form av emotionsmönster; så småningom som än mer sammansatta evokativa känslomönster.   

Tillbaka till det digitala

Det styrs av skillnadsprincipen i form av antingen-eller. Tidigt under min utbildning till psykolog var det Jean Piaget, och hans ”genetiska epistemologi”, som satte mig på spåren. Jag går direkt till hans beskrivning av de formella kognitiva operationerna – vad han senare kom att benämna ”den reflekterande abstraheringen”.(4)

Ett av kännetecknen för denna förmåga benämnde Piaget ”reversibilitet”. Som jag förstod Piaget, menade han med det intelligensens eller kognitionens förmåga att i ett och samma ögonblick ta steget inifrån oss själva hela vägen ut mot makrokosmos; eller in mot mikrokosmos (eller, som var Albert Einsteins stora utmaning efter att ha formulerat den allmänna relativitetsteorin, i båda riktningarna i ett och samma ögonblick) – och samtidigt i vårt tänkande vara kvar inom oss själva.

För att förstå innebörden hos denna både märkliga och avancerade utrustning riktade jag mig mot Piagets härledning av de formella kognitiva operationerna, över de sensomotoriska operationerna eller handlingen, hela vägen tillbaka till de medfödda reflexerna.   

Nu återvänder jag till Apmamy, som är en schimpanshona med en unge precis i språnget mellan avvänjning och att sköta sin egen mathållning. För att visualisera hur det hela kunde te sig från början lät jag Apmamy få syn på, ett stycke bort, en rödskimrande fullmogen frukt i ett träd. Hon lämnar sin unge i en klyka i trädet de befinner sig. Sedan svingar hon sig från gren till gren i träd efter träd, tills hon är framme i trädet med den lysande, lockande frukten som hon kvickt plockar åt sig. I nästa moment svingar hon sig tillbaka, i grepp efter grepp med tag i exakt samma gren i exakt samma träd som vid framfarten. Väl tillbaka hos ungen lämnar hon över frukten – med en menande min – till denne (varför inte minen ”meningen”: ”du såg väl hur jag gjorde – det är så du själv ska göra nästa gång”).

Finns det då något som är ”innovativt” i Apmamys sammantagna framfart till fruktträdet och tillbakafart till trädet hon först befann sig? Jo, med sig tillbaka hade hon frukten – ytterst fruktbar för hennes unge.   Det som Apmamy utför med en sensomotorisk operation över tiden sker, tänkte jag mig,med ögonblickets svindlande hastighet för den formella kognitiva operationen.   Den här fram-och-tillbaka-processen – inte oändlig utan enbart obestämd – kopplad med språkets syntax – det ena övergripande kännetecknet för språket; det andra semantiken – benämner semiotiker och lingvister rekursion.

Rekursionen, föreslår George Ellis, är ett dualismmönster som förutsätter ”det viktiga kännetecknet diskrethet [eller digitalitet] hos de strukturella enheterna (kvantprincipen) …” (5)

Har du läst min senaste bok förankrar jag dualismmönstret i ”tvåfalden”, djupast evolutionärt och biopsykologiskt sett i den ”bifasiska cykeln” eller, med Piagets språkbruk, den ”rytmiska aktiviteten”. Den går att härleda ända ner i de medfödda reflexerna.   Länge och väl var det gåtfullt för mig att, från denna minsta morfologiska enhet, det lett hela vägen fram till den ”reflekterande abstraheringen” med möjlighet att utforska hela vägen ut mot det makroskopiska universum på ljusårs avstånd. Men likaväl hela vägen in mot i fysiken det mikroskopiska elementarpartikelplanet; i biopsykologin cell-, molekylär- och genplanet.

Utan tvekan gäller att det första som gick att genomkorsa för forskningen var den både makro- och mikrokosmiska fysiska domänen. Att utforska den biopsykologiska domänen, den inre världen, har alltid släpat efter. Kan det ha att göra med Charles Darwins grundtanke i hans evolutionstänkande om att för varje levande född varelse är adaptation till den yttre världen som ekologisk nisch den primära inriktningen? (6)

Hursomhelst, från allra första början måste för Homo det hela tagit sin början på jorden. Det har jag på senare tid funderat en hel del över. Nu tror jag mig hittat fram till enklast möjliga exempel.   Det första analoga var å ena sidan när dagens ljus successivt går över i nattens mörker, från mindre ljus till mera mörker; å andra sidan när nattens mörker successivt går över till dagens ljus, från mindre mörker till mera ljus (är detta den yttersta grunden för den hermeneutiska spiralen som ansats?).

Det första digitala eller diskreta var å ena sidan när vattnet vid fryspunkten slår över till is – antingen is eller vatten; å andra sidan när vattnet vid kokpunkten slår över till vattenånga. Den analoga övergången kunde Homo (Homo sapiens?) se för blotta ögat. Den digitala övergången låg bortom vad Homo för blotta ögat kunde uppfatta. Låt mig föreslå en stor och avgörande sak för Homo sapiens stora språng i Afrika med den världsvida utvandringen i släptåg, nämligen den senaste stora istiden, ”Weichsel”. Språnget jag föreslår är att kognitionens reversibilitet tagit sig hela vägen till språkets rekursivitet.

Istiden över Europa, med konsekvenser hela vägen söderut för klimatet i Afrika, tog sin början för ungefär 115 000 år sedan, under Pleistocen, med starkast nedkylning för cirka 70 000 år sedan och den postglaciala tiden med isen bortsmält från Skandinavien för bortåt 10 000 år sedan, Holocen. Dess påverkan går inte att bortse ifrån när en första Homo sapiensvarelse (eller grupp av sapiensvarelser) i Afrika insåg, eller bättre uttryckt, kläckte idén: ”bortom seendet har jag ett ’tänkande’ som följer en annan tidsordning, ögonblickets, än seendet som alltid följer i spåren av tidens gång.”

Så kan i spåren av istidens tillbakadragande – från ena ögonblicket som is till nästa ögonblick som vatten – reversibiliteten, rekursionen, det digitala fått ett mer eller mindre ”invariant” fäste hos människan.   

Året var 1936. Då knäckte Alan Turing koden för ”universalmaskinen” eller den digitala maskinen med sin briljanta matematiska algoritm (som ”språk”). Den gäller fortfarande som principen bakom dagens digitala maskin, hela vägen fram till Internet, Iphone och appar. Det går inte att komma ifrån – avgörande för att snabba på omsättningen av Turings algoritm till tekniskt fungerande applikation i form ”Turings universalmaskin” var det andra världskriget. Så existerar vi i dag, förutom i den kosmiska rymden också i cyberrymden. (7)   

Det har varit huvudtemat vid skrivandet av böckerna efter min pensionering från universitetet – men jag lämnar åt George Ellis att klä tanken i språk: ”Mitt förslag är […] att det finns två avgörande och framträdande drag som skiljer människan från andra djur både utvecklingsmässigt och evolutionärt: dels det emotionella (affektiva) systemet bakom språkanvändningen, dels förändringarna i den neurala funktionella förmågan som ger oss tillgång till rekursivt tänkande (min parentes och mina kursiveringar).” (5)     


Referenser:

1. Deacon, T. (2012). Incomplete Nature. How Mind Emerged from Matter. New York: Norton.
2. Nilsson, A. (2013). Homo psychicus som enfald kontra tvåfald. Det analoga och det digitala som färdriktning mot en människoteori. Höör: Brutus Östlings Bokförlag Symposion.
3. Tomkins, S. (1962/1963). Affect, Imagery, Consciousness: Vol. I, II. The Positve Affects, The Negative Affects. New York: Springer.
4. Piaget, J. (1977/2001). Studies in Reflecting Abstractions. Sussex: Psychology Press.
5. Ellis, G. (2011). Biology and mechanisms related to the dawn of language. I C. Henshilwood & F. s’Errico (red.). Homo Symbolicus. The dawn of languge, imagination and spirituality. Amsterdam: John Benjamins B. V., s. 163–183.
6. Darwins, C. (1859/1994). Om arternas uppkomst. De bäst utrustade arternas bestånd i kampen för tillvaron. Stockholm: Natur och Kultur.
7. Turing, A. (1936). On computable numbers, with application to the Entscheidungsproblem. Read 12 November.

Kommentarer

Det finns inga kommentarer för denna sida ännu.

Medlem? Logga in för att kommentera.

Läs recension

HOMO PSYCHICUS SOM ENFALD KONTRA TVÅFALD MOT MÅNGFALD. DET ANALOGA OCH DET DIGITALA SOM FÄRDRIKTNING MOT EN MÄNNISKOTEORI
Av Alf Nilsson

Recencent: Mats Nilsson Psykolog, psykoterapeut, specialist i klinisk psykologi