2021-10-28
Kristina Taylor: "Barnrättsbyråns rapport är plågsam läsning"
Under lång tid nu har svenska medier fyllts av reportage, analyser och debatter om hur våld, gängkriminalitet och olika slags utsatthet påverkar tillvaron för våra barn och unga.
I dag släpper Barnrättsbyrån en rapport om våld mot barn på statliga ungdomshem, som beskriver hur avskiljning och våld använts opåkallat och i en oacceptabel omfattning inom SiS verksamhet.
I den granskning som rapporten bygger på har barn berättat om sina upplevelser från olika delar av SiS, och personal inom myndigheten bekräftar att den våldsanvändning som barnen beskriver är en del av en påbjuden och accepterad metod. Det handlar alltså inte om enstaka fall eller exceptionella situationer, utan om systematiska missförhållanden.
När regeringen för några år sedan utredde tvångsåtgärder mot barn i psykiatrisk tvångsvård (SOU 2017:111) skrev Psykologförbundet i sitt remissvar om vikten av att inte tillåta rättighetskränkande och skadliga interventioner alls, eftersom det finns en känd risk för att metoder som tillåts också används och överanvänds, samt att sanktionering av sådana insatser kan hindra incitamentet att utveckla andra metoder som inte skadar eller kränker barnens rättigheter.
Mina reflektioner handlar inte specifikt om Statens Institutionsstyrelse, utan om att politiker, myndigheter och andra aktörer behöver ta den oroväckande mängd händelser, berättelser och rapporter som beskriver hur barn har det i Sverige idag på allvar. När våld och andra rättighetskränkningar sprider sig behöver alla som har inflytande ta ansvar för att de personer och organisationer som möter barnen har tillgång till rätt kunskap, och inte lämnas att lösa utmanande situationer efter eget tycke och bästa förmåga.
Barnrättsbyråns rapport är plågsam läsning, och ur ett mänskligt, etiskt och barnrättsligt perspektiv ytterst allvarligt och förpliktigande för vuxensamhället. Som företrädare för en profession som finns såväl inom den granskade myndigheten som i möten med barn och unga i samtliga samhällssektorer, vill jag därför uppmärksamma rapporten, bidra i ett samtal som går på djupet om vilken förändring som måste till, samt följa Barnrättsbyråns uppmaning om att ”hörsamma barnens rop på hjälp och ta dem på allvar”.