2021-11-23

Kristina Taylor: "Vi måste lyssna på föräldrarna"

För ett tag sedan träffade jag min före detta chef och goda vän, den skolledare som imponerat mest på mig under mina 15 år som psykolog i skolan. Vi hade ett gott samarbete, och ofta flera elevhälsokonferenser varje dag, då rektor, föräldrar, ibland elever, pedagoger och jag eller någon annan från elevhälsoteamet träffades för att lösa utmaningar runt ett barns skolsituation.

När vi möttes nu, ett och ett halvt år efter att jag lämnade skolan, funderade vi på vad i vårt sätt att arbeta som hade känts så bra och meningsfullt.

Vi kom fram till att det nog mest handlade om att vi alltid tog föräldrarna i handen och var tydliga med att problemen i skolan var vårt ansvar. Och att även om det skulle ta tid att lösa problemen, genom att pröva olika insatser, ofta misslyckas och pröva annat, så skulle vi aldrig släppa taget. Vi vandrade tillsammans genom det svåra och bar ansvaret till hundra procent, vilket innebar att föräldrarna kunde ägna sig åt att vara föräldrar.

Jag tänker på det när jag läser Jenny Egerborns snart två år gamla debattinlägg i Dagens Samhälle, som någon nyligen länkade till i mitt flöde.

Jenny skriver om föräldrars kamp för sina barn med neuropsykiatriska funktionsvariationer. För Jenny och för oändligt många andra leder denna kamp till utmattning och att livet kraschar: ”Problemet är välfärdssystemet. Där vi faller mellan varenda stol som finns.” En upplevelse som i rapporter, intervjuer och enkäter delas av ett skrämmande stort antal föräldrar. Det gäller inte enbart föräldrar till barn med NPF, det kan handla om psykisk ohälsa, medicinska tillstånd, utanförskap, normbrytande beteenden, you name it. Det gemensamma i berättelserna är just känslan av övergivenhet, att föräldrar upplever att de inte fångas upp av samhället, utan ständigt behöver vänta, sprida kunskap till huvudmän (som själva borde se till att de har den kunskapen genom de professioner som finns i verksamheten), höja sin röst, kräva hjälp eller helt gå vilse i systemet.

Det är hög tid att vi som uppbär ansvar i välfärdssamhällets olika delar tar till oss Jennys och andras berättelser. Att vi lyssnar, tar föräldrarna i handen och känner det ansvar vi faktiskt har. Först då kommer en förändring att ske – för om vi inte upplever oss medansvariga kommer vi inte att bidra till förståelse och förändring av välfärdens komplexa och svårlösta utmaningar.

Nyheter

Aktivisternas brev väcker viktiga frågor om demokratiska strukturer

2023-03-07

För några veckor sedan fick Psykologförbundet och ett stort antal andra fackförbund ett brev från...

Kristina Taylor: "Palmepriset påminde mig om människans potential att kämpa för andras rättigheter"

2023-02-06

Förra veckan hade jag förmånen att närvara vid utdelningen av årets Olof Palmepris, som delas ut...

Så kan sjukvårdens professionsföreträdare bidra till omställningen

2023-01-13

I går återupptog vi arbetet med hur SKR och sjukvårdens professionsföreträdare gemensamt kan bidr...

Regeringens budget kommer att innebära besparingar

2022-11-09

När den nya regeringens budget nu har presenterats står det klart att kommuner och regioner inte...

Vi kan alla begå misstag

2022-09-05

I dag när jag satt med morgonkaffet i solen halkade min uppmärksamhet in på ett radioreportage om...