Kristina Taylor: "Vi måste lyssna på föräldrarna"

När vi möttes nu, ett och ett halvt år efter att jag lämnade skolan, funderade vi på vad i vårt sätt att arbeta som hade känts så bra och meningsfullt.

Vi kom fram till att det nog mest handlade om att vi alltid tog föräldrarna i handen och var tydliga med att problemen i skolan var vårt ansvar. Och att även om det skulle ta tid att lösa problemen, genom att pröva olika insatser, ofta misslyckas och pröva annat, så skulle vi aldrig släppa taget. Vi vandrade tillsammans genom det svåra och bar ansvaret till hundra procent, vilket innebar att föräldrarna kunde ägna sig åt att vara föräldrar.

Jag tänker på det när jag läser Jenny Egerborns snart två år gamla debattinlägg i Dagens Samhälle, som någon nyligen länkade till i mitt flöde.

Jenny skriver om föräldrars kamp för sina barn med neuropsykiatriska funktionsvariationer. För Jenny och för oändligt många andra leder denna kamp till utmattning och att livet kraschar: ”Problemet är välfärdssystemet. Där vi faller mellan varenda stol som finns.” En upplevelse som i rapporter, intervjuer och enkäter delas av ett skrämmande stort antal föräldrar. Det gäller inte enbart föräldrar till barn med NPF, det kan handla om psykisk ohälsa, medicinska tillstånd, utanförskap, normbrytande beteenden, you name it. Det gemensamma i berättelserna är just känslan av övergivenhet, att föräldrar upplever att de inte fångas upp av samhället, utan ständigt behöver vänta, sprida kunskap till huvudmän (som själva borde se till att de har den kunskapen genom de professioner som finns i verksamheten), höja sin röst, kräva hjälp eller helt gå vilse i systemet.

Det är hög tid att vi som uppbär ansvar i välfärdssamhällets olika delar tar till oss Jennys och andras berättelser. Att vi lyssnar, tar föräldrarna i handen och känner det ansvar vi faktiskt har. Först då kommer en förändring att ske – för om vi inte upplever oss medansvariga kommer vi inte att bidra till förståelse och förändring av välfärdens komplexa och svårlösta utmaningar.