Vem är det som kör, egentligen?

Min spaning tar formen av en resa, som börjar med att en massa människor kliver på ett långt tåg. Vi vandrar mellan de många vagnarna och passerar invånare i alla åldrar, olika patientgrupper, yrkesgrupper och huvudmän. Fackliga, professionsföreträdande och arbetsgivarorganisationer. Myndighetspersoner och politiker. Alla dessa grupper sitter i separata vagnar och det framgår inte vem eller vilka som sitter i loket. Dörrarna mellan de flesta vagnarna har öppnats och vi hör hur människor från de olika vagnarna blandas och möts i vad som verkar vara engagerade samtal. En del vagnar har dock låsta dörrar, där kommer vi inte in. Och ingen på tåget verkar veta vart vi är på väg. Några gissar, en del verkar lite oroliga, och andra mer förväntansfulla. Tåget rusar fram, stannar då och då och nya människor hoppar på. ”Nära vård-tåget” hör jag någon säga; ”tänk vad mycket som kan hända på den här resan!” 

För att den här resan ska bli bra, och för att vi ska kunna kliva av vid en hållbar, jämlik, personcentrerad och systematisk slutdestination, menar jag att vi redan nu behöver:

• konkretiseringar av styrnings- och ledningsfunktionerna.
• tydliggöra vem som bär ansvaret för kunskapsstyrning och kompetensförsörjning.
• systematisk implementering av kunskap om psykologisk bedömning och behandling i primärvården.
• börja organisera hälso- och sjukvården utifrån premissen att arbetsmiljö och patientsäkerhet i princip alltid främjas av samma slags strukturer och prioriteringar.

 Och om tåget fortsätter utan urspårning och signalfel, samt med rätt underhåll och bemanning, tror jag att när vi kliver av tåget om några år:

• har alla vagnar öppna dörrar, och vi rör oss friare mellan vagnarna. Relationerna mellan makt- och ansvarshavare, professioner och invånare/patienter kommer att luta – från ett vertikalt till ett mer horisontellt läge.
• är kännedom om hur psykologisk kunskap kan bidra mer spridd, och vi undersöker sambandet mellan somatisk och psykologisk ohälsa mer rutinmässigt.
• kommer det att vara en självklarhet att de psykiska diagnoserna är lika vanliga som de fysiska, och att våra vårdsystem därför måste vara dimensionerade och professionaliserade utifrån det.
• kommer alla på tåget att veta vilka som sitter i loket!
  • har mellanrummen som idag ofta blir slukhål där människor inte snabbt får hjälp med det de själva upplever att de behöver, utifrån ett helhetsperspektiv, minskat.
  • har psykologer en strategisk roll i de flesta verksamheter för att säkerställa att psykologisk kunskap är en självklar del i att patienters hela vårdbehov ska kunna tydliggöras och adresseras.
  • är samverkan, lärande och övergång mellan primär- och specialistvård, kommun och region, samt mellan olika professioner självklart, enklare och påbjudet i styrningsfunktionerna. 

Jag avslutar min spaning med ett råd från en lirare på ett annat tåg - nog är budskapet användbart även för oss på Nära vårdtåget?

Every gambler knows that the secret to survivin'
is knowin' what to throw away, and knowin' what to keep