Vi kan alla begå misstag

En 8-årig pojke i Storbritannien intervjuas om läget, och säger att han tycker regeringen borde hjälpa människorna mer. Sedan säger han bland det klokaste jag hört om ansvarstagande. Hans budskap till den blivande premiärministern är enkelt och självklart; han uppmanar honom att titta på sin företrädare och lära sig av hans misstag, för att kunna sitta kvar längre på sin post och på det sättet kunna ta mer ansvar och bättre hjälpa landet. Det jag tycker sticker ut i analysen är dels att pojken inte anklagar den avgående Boris Johnson, utan bara konstaterar att han begick misstag, som efterföljaren skulle göra klokt i att försöka förstå. Samt att det i pojkens beskrivning av ansvarstagande så självklart ingår ett långsiktigt åtagande.

Vi kan alla begå misstag och vi borde därför göra vad vi kan för att erkänna detta, inte minst för oss själva, och på så sätt både förebygga de misstag vi kan och träna oss i att ta ansvar för de vi ändå begår. Den här synen på ansvarstagande är idag långt ifrån självklar. I offentligheten rapporteras och följs misstag och brister ofta upp genom att den berörda parten försöker hålla sig kvar vid ära och jobb genom att ducka ansvar – medan omvärlden är sysselsatt med högljudda krav på omedelbar avgång och att förminska den ansvarslöse. Medan själva misstaget, den utförda (eller inte utförda) handlingen ofta förblir ganska oberörd av båda sidor. Jag är inte så naiv att jag inte förstår att vissa handlingar av vissa personer, särskilt förtroendevalda, skadar förtroendet så pass att konsekvensen måste bli att någon lämnar ett uppdrag. Men väldigt ofta tycker jag att ett rimligare och mer konstruktivt sätt att avkräva ansvar – som jag dessutom tror ofta faktiskt skulle kräva mer av den berörde – vore att personer har kvar sitt uppdrag, med en tydlig förväntan att bidra till en lösning av den situation som uppstått på grund av tidigare misstag. Det verkar logiskt att detta också skulle främja en långsiktighet i ansvarstagandet, till skillnad från att ”rädda ansiktet” – eller helt tappa det – för stunden.

Så här en vecka innan valet funderar jag också på hur den ofta anklagande, raljerande och hårda tonen i den aktuella politiska debatten och valrörelsen påverkar såväl politikernas som allas vår förmåga och ork att ta ansvar. När tonfallet är lika hårt oavsett sakfråga, och attackerna på ”motståndarna” skoningslösa och kategoriska, leder det lätt till att vi höjer garden, slutar lyssna och att vi stänger gränserna runt våra grupper emot yttre hot, som exempelvis politiska konkurrenter. Men idag när vi står inför reella hot om global klimatkollaps, krig och massflykt, samhällsekonomisk kris och en osäker framtid behöver vi både politiker och samhällsmedborgare som kan samarbeta, byta perspektiv och kanske till och med ta kål på en och annan darling för ett större syfte, och med en långsiktig strävan efter liv och frihet för fler än bara den egna gruppen.

Kristina Taylor
Ordförande Psykologförbundet