Debatt: ”Varför fokuserar Vårdkompetensrådet på läkarbrist?”

Socialstyrelsen har tillsammans med Nationella vårdkompetensrådet haft i uppdrag av regeringen att ta fram förslag på insatser för att stärka medarbetarna och säkra den framtida kompetensförsörjningen i primärvården. Ett brett och svårt uppdrag med tanke på att primärvården i Sverige länge varit underdimensionerad.

Den svenska primärvård som vuxit fram de senaste decennierna är en teambaserad primärvårdsmodell med en bred grupp av professioner som gemensamt ansvarar för utredning, diagnostik, behandling, rehabilitering, palliativ vård och hemsjukvård med mera.

Överföring av arbetsuppgifter från sjukhusen och förändringar i sjukdomsmönster har ökat arbetsbördan. På många vårdcentraler runt om i landet råder brist på nästan samtliga professioner. Trots att vårdbehovet för psykisk ohälsa ökat under lång tid är det exempelvis många vårdcentraler som i dag saknar psykologer. I den mån psykolog finns tillgänglig i primärvården ansvarar hen ofta för fler än 5 000 listade invånare, vilket naturligtvis ger helt orimliga förutsättningar för psykologen att erbjuda adekvat vård. Psykologbristen kan bland annat förklaras av att psykolog inte finns med som krav i förfrågningsunderlagen för vårdval i 16 av 21 regioner.  

I takt med att den nära vården byggs ut och sammansatta ohälsoproblem ökar, växer också betydelsen av mer utvecklad samverkan mellan olika yrkeskompetenser liksom mellan primärvård och skola, socialtjänst och specialistvård. Mot denna bakgrund är Socialstyrelsens och Nationella vårdkomptensrådets uppdrag oerhört viktigt om vi ska nå målet om God och nära vård på riktigt.

Den 30 november i år publicerades Vårdkompetensrådets slutrapport Kompetensförsörjning inom primärvården. Slutrapporten (liksom medföljande pressmeddelande) lägger i analysen och förslagen huvudsakligt fokus på bristen på primärvårdsläkare. I princip likställs möjligheten att ge vård på rätt vårdnivå i den svenska hälso- och sjukvården med tillgången på specialister i allmänmedicin. Likaså beskrivs i rapporten att bristen på allmänläkare påverkar arbetsmiljön för övriga medarbetare i primärvården negativt men även att den leder till sämre arbetsmiljö för medarbetarna på sjukhusen.

Sammantaget leder detta enligt rådet till en ond spiral för såväl vårdpersonal som patienter. Därför föreslår rådet en rad åtgärder för att öka antalet specialister i allmänmedicin – bland annat att staten skjuter till en miljard kronor årligen under fem år, för att finansiera fler ST-tjänster i allmänmedicin. Rådet föreslår också att en nationell samordningsfunktion inrättas, som bland annat ska stödja regionerna i arbetet med att nå Socialstyrelsens riktvärde om 1 100 invånare per specialist i primärvården.

I Vårdkompetensrådets rapport finns därutöver ytterligare några åtgärdsförslag och rekommendationer, bland annat om möjlighet till forskning, användandet av digitala verktyg, teamarbete samt satsning på ledarskapet i syfte att attrahera och behålla personal. Men någon annan profession än läkare och hur man ska säkra kompetensförsörjningen för just dessa lyfts inte fram överhuvudtaget.

Våra två frågor till Socialstyrelsen och Nationella vårdkompetensrådet är:

1. Varför väljer ni – mot bakgrund av den breda ansatsen i uppdraget, att den svenska primärvården är så teambaserad och att det råder stor brist på flertalet professioner – att lägga ett närmast totalt ensidigt fokus på bristen på primärvårdsläkare och hur den ska åtgärdas? Ett explicit uppdrag att se över tillgången på specialister i allmänmedicin innebär ju inte att man helt måste bortse från övriga professioner. Exempelvis vore en enkel åtgärd för att komma till rätta med psykologbristen att uppmana regionerna att lägga in krav på psykolog i förfrågningsunderlagen för vårdvalen.

2. Vilken grund har ni för att lyfta just bristen på allmänläkare som särskild orsak till dålig arbetsmiljö för övriga medarbetare i primärvården? För en psykolog med över 5 000 invånare på sin lista är naturligtvis bristen på kollegor betydligt mer avgörande.
Vi skulle också vilja ställa en mer grundläggande fråga till Socialdepartementet och Socialstyrelsen. Är inriktningen på det här uppdraget – och kanske även andra utvecklings- och utredningsuppdrag som regeringen lagt på myndigheten – egentligen att på sikt radikalt förändra den svenska primärvården?

Från en teambaserade primärvårdsmodell till en modell som mer ensidigt bygger på patient-läkarkontinuiteten och allmänläkarens insatser, med begränsad samverkan med andra professioner (om de alls finns med i bilden)? Här finns ett stort behov av klargörande gentemot allmänheten och gentemot alla professioner som i dag är verksamma inom primärvården.

Kristina Taylor

Ordförande
Sveriges psykologförbund

• Läs debattartikeln i sin helhet på Dagens medicin.