Från Barnbyn Skå till Ericastiftelsen

Innehåll

Ett skäl till att jag blev psykolog
Två praktikperioder
Min första psykologtjänst på Barnbyn Skå
Som psykolog och psykoterapeut på Ericastiftelsen
Från barnklinisk verksamhet till forskning och privatpraktik
Chef för Ericastiftelsen
Kliniknära forskning med fokus på barnterapi
Normdata för diagnostik av barn och studier av grupphandledning
Internationellt samarbete och jag pensioneras
Personförteckning
Förkortningar

I det följande berättar jag om mina tankar som tonåring om psykologyrket, som egentligen inte fanns då, om de första åren med studier och praktik och om mitt första arbete på Barnbyn Skå.

Att gå från Barnbyn till Ericastiftelsen innebar att möta en annan värld, men där det under ytan fanns många likheter. Efter några år på Ericastiftelsen ville jag ägna mig åt forskning och kom till Psykologiska Institutionen vid Stockholms universitet.

För att inte släppa det kliniska arbetet sökte jag psykoanalytikerutbildningen och arbetade då med forskning, undervisning och klinik fram till dess jag blev chef för Ericastiftelsen. Där eftersträvade man att förutom undervisning och klinisk verksamhet även arbeta med forskning, vilket var en spännande utmaning för mig. Efter pensionering med fortsatta forskningsprojekt kom internationella uppdrag, nya utbildningar och konsultativa uppdrag. Mitt bidrag handlar om tiden från mitten av 50-talet till början av 2000-talet.

Ett skäl till att jag blev psykolog

Som 16-åring träffade jag Valdemar Fellenius, som var god vän med min far. Under kriget hade de tillsammans arbetat med att lära sälar spåra undervattensbåtar, vilket jag tyckte var enormt intressant. Fille, som han kallades hade flera barn och han testade olika psykologiska experiment på dem. Jag minns ett där han undersökte om nyfödda barn kunde simma om man la dem i ett badkar med lagom varmt vatten. Men det som gjorde mest intryck på mig var när han satte upp den då treåriga dottern på ett högt skåp för att se om hon blev rädd.

Jag var fascinerad men också lite skrämd, jag hade många syskon och insåg problemen med hur man väljer försökspersoner. Jag tänkte då att jag ville bli psykolog. Fille var chef för Psykotekniska Institutet och en av de första som kallade sig psykolog. Han var en spännande, men inte okomplicerad person. Att bli psykolog var ingenting man pratade om. När vi i klassen fick frågan om vad vi ville bli och jag nämnde psykolog mottogs det med skratt och misstro. Intressant att notera är dock att det efter skolans slut visade sig att vi var fem i klassen som så småningom blev psykologer.

På slutet av 1950-talet läste man en ämneskombination med psykologi, pedagogik och sociologi samt ibland statistik för en fil.kand.-examen. Psykologi blev mitt huvudämne och jag tenterade sociologi i Lund för Gösta Carlsson. När jag tenterade i pedagogik för Åke Edfeldt valde han frågor ur ett kartotek, något som diskuterades mycket på kursen. Från statistikkursen med Erik Leander minns jag framför allt när han en gång skrev hela tavlan full av uträkningar och vi skrev för brinnande livet. Efter en kort diskussion strök han ut alltsammans – för det var helt fel! Det blev en bra lärdom att inte bara skriva av.

Mot slutet av min utbildning hade jag blivit lovad en praktikplats på Kronprinsessans Barnsjukhus (KLB) på Kungsholmen i Stockholm, men min tilltänkta handledare blev sjuk. I den situationen bestämde jag att det ändå kunde vara bra att över sommaren arbeta som biträde på en avdelning. Det var ett schemalagt arbete med många barn och det blev ganska långtråkigt för dem. Vi gjorde ibland utflykter, och tillsammans med en annan barnskötare, Ingrid Görling, tog vi med några barn till olika bad.

Vi hade väldigt roligt ända tills vi upptäckte att vattnet ibland var nog så otjänligt. Men allt gick bra och ingen blev sjuk. Arbetet på avdelningen var nytt och lärorikt, inte minst att snabbt lära sig bädda sängar och sträcka lakanen så de blev fina. Ansvarig för avdelningen var syster Britta, som var ganska sträng, och med fast hand satte stopp för när någon i personalen på ronderna ville bidra med sin bild av enskilda barn, något som jag som nästan färdig psykolog inte alltid höll med om.

Två praktikperioder

Min första sexmånaders praktikperiod var på Militärpsykologiska Institutet (MPI). Det var en utmärkt praktik med en uppskattad utbildning i bland annat intervjuteknik. Ute på fältet var det verkligen roligt att träffa massor av 18-åringar. Vi arbetade i små grupper med både militär och civil personal. Min första tjänstgöring inkluderade bland annat Vara, Skövde och Karlsborg, områden jag inte hade någon större kunskap om eller erfarenhet av.

Det blev en oväntad upptäckt att det fanns så många 18-åriga pojkar i områdena utanför städerna som aldrig varit mer än två mil utanför sin hemby och att så många inte kunde simma. Att intervjua och bedöma olika personlighetsvariabler på en niogradig skala blev en rutin, men att alla var så olika gjorde det hela givande. Det blev en utmaning att få fram en så bra bild av den intervjuade som möjligt. Samarbetet med de övriga i gruppen var viktigt.

Lite senare var jag med i en grupp som arbetade med officersuttagningar, som jag vill minnas ansågs lite mer kvalificerat än den vanliga inskrivningen för militärtjänst. Vi var två kvinnliga psykologer och vi tilldelades löjtnants rang för att vi skulle kunna äta i matsalen tillsammans med våra arbetskamrater, något som jag faktiskt hade stor glädje av i senare sammanhang. Jag minns också att en av militärerna frågade om jag ville se det logement där en av mina yngre bröder bodde.

Jag var säker på att min bror skulle se det som ett intrång på hans revir och tackade nej. I mitt stilla sinne undrade jag dock hur man kan komma på att fråga om något sådant, som jag tyckte handlade om en känslig gräns mellan det professionella och det personliga, även om jag uppskattade hans erbjudande.

Min andra praktikperiod gjorde jag på Danderyd barnpsykiatriska klinik. Överläkare var Erik Reinius, som många år senare bidrog till att Ericastiftelsen fick ett betydande ekonomiskt tillskott genom Makarna Bergdahl, som liksom Erik Reinius var engagerade i SOS Barnbyar. Chefspsykolog var Kurt Gordan och min handledare var Kerstin Jerkedal, som var kunnig och rolig att arbeta tillsammans med.

Min bild av den tiden är att på kliniken fanns en hel grupp kunniga och erfarna psykologer och kuratorer som bedrev en kvalificerad barnpsykiatrisk verksamhet. Genom Kerstin lärde jag också känna Åke Jerkedal, som jag längre fram i tiden hade en hel del samarbete med i samband med olika arbetspsykologiska frågeställningar.

Arbetet på kliniken var i huvudsak utredningar och bedömningar av barn i samarbete med kurator och barnpsykiater, där jag även träffade föräldrar. Jag var också så kallad pedagogassistent i Norrtälje, vilket innebar att göra utredningar av barn på begäran av skolan. När jag inte arbetade med utredningar av olika slag var jag på barnavdelningen och hade en liten ”skola” för de barn i lägre årskurserna som då var inlagda. Med bland annat två aktiva nioåriga flickar var det gymnastik men även läsning och räkning som det handlade om och jag vill minnas att det uppskattades även av personalen.

Jag var med på alla konferenser, som var riktigt lärorika och även ett återkommande fördjupningsseminarium där man läste psykoanalytisk teori under ledning av psykoanalytikern Steffi Pedersen. Vid något tillfälle då ingen i gruppen erfarna psykologer och kuratorer ville ansvara för ett avsnitt erbjöd jag mig att försöka läsa in det.

Jag begrep inte mycket men försökte så gott jag kunde. Trots min brist på förståelse av innehållet blev det en rolig diskussion och jag tror faktiskt mitt intresse för omedvetna skeenden och psykoanalytisk teori fick sig en skjuts då. Ett bra inslag i praktiken var regelbundna seminarier på dåvarande PBU Kungsholmen under ledning av Inga Sylvander som var chefspsykolog.

Vår praktikantgrupp gjorde också studiebesök på bland annat Beckomberga, som var en chockartad upplevelse med demonstration av en kataton patient och då jag faktiskt svimmade. Kan dock konstatera att med ett undantag i tonåren aldrig har svimmat varken förr eller senare. Ett annat studiebesök som gjorde djupt intryck var på Mellansjö, som var ett behandlingshem för barn och ungdomar.

Vi togs emot av Gunnar Öberg, som var ansvarig psykolog. Vi diskuterade olika behandlingsverksamheter och vad man kunde göra för att hjälpa barn och ungdomar där familjen inte längre klarade av att ta hand om sina barn. Han tyckte jag skulle söka en nyligen utlyst psykologtjänst på behandlingshemmet Barnbyn Skå, han trodde jag skulle passa in där och tycka det var givande.

Min första psykologtjänst på Barnbyn Skå

Jag följde Gunnars råd och började som biträdande psykolog på Barnbyn Skå på Färingsö 1962. Tiden på Barnbyn Skå hade en avgörande betydelse för mitt fortsatta arbete inom det barnkliniska området. Barnbyn Skå startades 1947 av barnpsykiatern Gustav Jonsson och hans dåvarande hustru Margareta Embring, som var psykolog. De hade tidigare arbetat inom barnpsykiatrin i Karlstad. Barnbyn Skå startade som en experimentell verksamhet som ett alternativ till dåtida barnavårdsinstitutioner, som ofta präglades av en gammaldags syn på barn med straff och aga.

Arbetet var inriktat på barn och ungdomar 7-15 år med avvikande asocialt beteende som missbruk, kringdrivande, våld och stölder som följd, det vill säga barn med vad som då kallades psykopatisk problematik. Men man tog även emot barn med utpräglat neurotiska symtom eller autism, som inte kunnat få hjälp på annat håll. I motsats till många andra behandlingsinstitutioner tog man emot både pojkar och flickor.

Pojkarna var i allmänhet yngre och flickorna tonåringar och deras familjer tillhörde de mest utsatta i samhället, där omsorgssvikt på grund av missbruk, depression och annan psykisk ohälsa, mentalsjukhus, fängelsevistelser mm var vanligt förekommande. För några var Barnbyn det sista hoppet om hjälp och förändring innan ungdomsvårdskola.

När jag började på Barnbyn var institutionen väl etablerad och uppfattades som Stockholm stads ”flaggskepp” när det gällde behandling av barn och ungdomar från socialt utsatta och ofta fattiga familjer. Det var mycket studiebesök och fortfarande kom intresserade utländska besökare. Hela institutionen präglades av en entusiasm och arbetsengagemang som var oerhört stimulerande och som bidrog till att skapa en påtagligt kreativ arbetsmiljö. Att möta familjer, barn och föräldrar från så utsatta grupper var nytt för mig.

Men det sätt på vilket behandlingsarbetet bedrevs med fokus på hela familjen, boendet i stugor med husfar och husmor, skola, fritids, en matsal för personalen och personalbostäder mm var en så genomtänkt idé att man snabbt blev en del av det kollektiv som jag uppfattade att Barnbyn var. Det fanns fem stugor och i varje stuga bodde ca sju barn. Tanken med de hemlika stugorna var att barnen i en trygg miljö skulle få möjlighet att bearbeta tidigare konflikter med ställföreträdande föräldrar och på så sätt erhålla nya erfarenheter.

När man kom som ny till Barnbyn var en liten skrift ”ABC på Barnbyn”, som skrivits av Gustav Jonsson till stor hjälp. Det var en beskrivning av huvudprinciperna för behandlingsarbetet och vad man kunde tänka på och vänta sig som anställd och den var förbluffande tidlös i sin utformning.

Det var en kvalificerad personalgrupp med läkare, psykologer, kurator, rektor, lärare, fritidspersonal, sjuksyster, vaktmästare och löneadministrativ personal som jag mötte som nyanställd. Vi var fyra psykologer, Margareta Embring, som arbetade på ett annex med små barn som var autistiska, Anna-Lisa Kälvesten, som tillsammans med Gustav bedrev olika uppföljningsstudier och Bo Sigrell, som tidigare varit lärare på Barnbyn och jag själv. Britt Eriksson var kurator och började ungefär samtidigt som jag och där fanns en husmor som hade hand om kontakten med fosterhem och de placeringar som gjordes.

Bengt Börjesson, som i ett senare skede blev chef för Barnbyn arbetade på ett annex till Barnbyn. Det fanns som regel också en underläkare. Skolverksamheten leddes av Anna Jonsson, som var syster till Gustav. Skolan var en viktig del i behandlingsverksamheten och alla ansträngde sig att få barnen att komma dit, vilket var rätt krävande speciellt för stugpersonalen.

Att några av dem också hade haft ett massivt motstånd mot skolan som barn märktes, men kunde diskuteras på ett konstruktivt sätt. Undervisningen var individuellt inriktad och här såg jag för första gången hur barn med stora koncentrationssvårigheter kunde arbeta i små avskärmade neutralt utformade bås för att inte bli störda.

Margareta Embring och Anna-Lisa Kälvesten var mina och Bos handledare den första tiden och det blev en bra fortsatt utbildning, där vi hade tillgång till sandlådematerial och andra testmetoder. Vi var fria att ta hem det material vi ansåg oss behöva, och hade en del barn i individuell psykoterapi. Det fanns också en terapigrupp för tonårsflickor som Bo höll i. Tidigare hade barnterapier bedrivits av bland annat Mirjam och Joachim Israel, som varit betydligt mer revolutionära än Bosse, Britt och jag.

De hade introducerat sandlådemetoden som de arbetat med tidigare som anställda vid Ericastiftelsen. Det var dock inte lätt att kombinera arbetet med diagnostik och psykoterapi med barnens liv i övrigt, där det arbete som bedrevs av såväl stugpersonalen som skolan hade stor betydelse. För att klargöra för mig själv de olika delarna i behandlingsarbetet skrev jag en artikel om ”Stugpersonalens betydelse för behandlingsarbetet på Barnbyn”. Terapikontakten kunde utvecklas på många sätt, inte minst genom att åka bil eller göra utflykter och titta på fåglar, något som bekräftades av en pojke jag hade i kontakt och som jag träffade många år senare.

Som medarbetare på Barnbyn hade man stor handlingsfrihet och vi fick många och ofta djupgående erfarenheter av att driva frågor som vi tyckte var angelägna så långt det gick och kunde alltid lita på att vi hade stöd för det vi gjorde. Gustav var en generös och klok chef som litade på sin personal. Det fanns många tillfällen att diskutera knepiga behandlingssituationer. En sådan situation var när några barn hade förstört för grannarna, vilket var väldigt trist och besvärligt. Då ingrep ibland Gustav, som kände grannarna, och att de inbjöds till midsommarfirande på Barnbyn var en bra tradition.

Vid ett tillfälle hade en pojke och hans lillasyster placerats på Barnbyn, för att deras mamma ansågs ha förskingrat pengar och tagits in på mentalsjukhus. Varken Britt eller jag tyckte att barnen mådde bra på Byn och åkte efter olika kontakter till det mentalsjukhus där mamman fanns. Vi talade med henne och hennes läkare, mamman blev utskriven och barnen fick komma hem. Den här tiden kallar Kerstin Vinterhed i sin avhandling om Gustav Jonsson för Barnbyn Skås guldår och det var en fantastisk tid där mycket kändes hoppfullt och möjligt att förändra.

Arbetet på Barnbyn bestod till stor del av föräldrakontakter med samtal och hembesök, där man efter ibland knepiga inledande kontakter var välkommen. Vi besökte också fosterhem och träffade de barn som placerats, då det bedömts att de inte kunde bo hemma. För det mesta gick det bra för både barnen och fosterfamiljen, men det hände också en del som inte var bra. Det värsta jag var med om var när en pojke i ett psykotiskt skov skadade sin fosterfar väldigt svårt.

Att många av barnens föräldrar hade stora problem var uppenbart och för att lära mig mer om vuxna med olika psykiska svårigheter fick jag ett vikariat på halvtid under ett år på Långbro mentalsjukhus. Olena Sennton var chefspsykolog och förutom med utredningar fick jag arbeta med grupper. Utredningarna som gjordes med omsorg resulterade tyvärr alltför ofta i att patienterna redan var utskrivna, även om man var snabb. Tider för återkoppling och ronder hölls inte och det var rörigt med beslut och information. Ibland bad personalen om hjälp med att ha grupper med svårt störda patienter som man inte nådde genom det vanliga arbetet.

Jag fick en sådan grupp bestående av i stort sätt katatona unga män och det var väldigt frustrerande men också lärorikt. Jag försökte också få in ett barnperspektiv, men det var helt fruktlöst, och jag förstod så småningom att varken patienterna eller personalen orkade eller klarade att ens tänka på barnen till de intagna patienterna.

Ted Winter, som var rektor och administrativ chef hade under många år haft terapigrupper med mödrar vars barn var på Barnbyn. Han drev med övertygelse att Byn även skulle arbeta med hela familjer och en av de första familjerna kom till Ängsbacken, den stuga som jag var knuten till som stugpsykolog. Det blev starten på att allt fler hela familjer kom till Barnbyn. För att lära mig mera om familjeterapi fick jag ett stipendium från Stockholm Stad och reste på en nästan två månader lång tur i USA sommaren 1966 tillsammans med Karin Hultberg (senare Crafoord) och en god vän som var journalist.

Vi besökte ett tiotal centra som arbetade med familjeterapi i New York, Galveston, San Fransisco och Los Angelos med flera ställen. Våra erfarenheter, som innebar ett betydande tillskott i vårt kunnande, resulterade bland annat i en artikel om familjeterapi i USA, som publicerades i Psykisk Hälsa. Åren kring 1968 blev en turbulent tid på Barnbyn och tendensen att politiska diskussioner tog över behandlingsverksamheten var tydlig. Jag skulle avsluta min psykoterapiutbildning och kände att intresset för barnen och deras familjer fick allt mindre utrymme, även om mycket av det som hände inte minst med den forskning som bedrevs av Erik Fredin och andra var spännande, så var det lite sorgligt att sluta.

Som psykolog och psykoterapeut på Ericastiftelsen

Både Karin Hultberg och jag hade funderat på att gå en barnterapiutbildning och Karin hade kommit in på en utbildning vid Judge Baker Centre i Boston. Den utbildning som fanns i Sverige var Ericastiftelsens 1,5 åriga utbildning på heltid. Dåvarande rektorn Dan Olweus och Inga Sylvander ville bredda rekryteringen och fick gehör för att den skulle bli treårig på halvtid. Genom en överenskommelse mellan Stockholm stad och Ericastiftelsen skulle åtta psykologer erbjudas utbildningsplatser.

Jag var en av dem som fick en plats och Karin Hultberg kom in på andra året efter sin USA-vistelse. Det var en intensiv och på många sätt bra utbildning, jag arbetade halvtid på Barnbyn och gick utbildningen på halvtid. Det var mycket teori och jag uppskattade exempelvis Dan Olweus seminarier som undersökte underlaget för olika delar av psykoanalytisk teori när det gällde utvecklingsteori. Vi hade tre barnfall med individuell handledning, varav ett även inkluderade föräldrarna

och en tonåring med grupphandledning.

Men jag fick problem med handledningen på de barn från Skå som jag hade i terapi. Det som en av mina handledare uppfattade som barnets skräckfantasier visste jag var hans verklighet och jag fick byta handledare till Inga Sylvander som var van vid utagerande barn. Blandningen av utagerande och mer neurotiska barn blev otroligt lärorik och stimulerande.

Mot slutet av utbildningen anställdes jag på Ericastiftelsen (grundat 1934). Man skulle enligt stadgarna bedriva klinisk verksamhet med inriktning på barn och ungdomar och utbildningar för personer från olika områden som arbetar med barn och ungdomar. Även om det stod i stadgarna att det också skulle bedrivas forskning var det inte något som institutionen som helhet var engagerad i, utan det var projekt som bedrevs av enskilda personer som Gösta Harding som då var överläkare och tidigare Gunnar Nycander.

Mina arbetsuppgifter bestod av utredningar, psykoterapier och undervisning. Jag fick hand om en ettårig kurs i barndiagnostik, som Allis Danielsson introducerat och hållit i under flera år. Dan Olweus ville bredda tänkandet kring diagnostiska utredningar med bas i sandlådemetoden mot att omfatta fler både projektiva och kognitivt inriktade metoder och jag blev ansvarig för den delen av utbildningsverksamheten. Jag var också med om att lägga upp den första utbildningen av handledare i samarbete med psykologiska institutionen och PBU, där förutom Inga Sylvander och Emmy Gut även Göran Schedin och Britta Holmström var engagerade. De var alla erfarna och eftertraktade handledare och arbetade som handledare vid bland annat Ericastiftelsen.

Att komma från Barnbyn Skå och den handlingsfrihet jag haft till Ericastiftelsen, som var mer av en traditionsbärande institution, var inte helt lätt. Mina arbetsuppgifter var roliga och jag hade bra hjälp med handledning när det behövdes. En sådan person var Martin Soltvedt, en norsk psykolog med bred erfarenhet av olika sätt att arbeta terapeutiskt med barn och familjer. Med tiden blev tre av oss som gått utbildningen anställda vid Ericastiftelsen.

Det var förutom Karin Crafoord och jag även Kristina Dagberg. Det blev ett generationsskifte, där vi yngre hade gott stöd bland de äldre. Det fanns dock en del principer som jag hade svårt för. En sådan var att även om jag hade gjort en utredning av ett barn, skrivit en sammanfattning och återkopplat till föräldrar mm krävde överläkaren att han skulle underteckna utlåtandet. Jag tyckte det var fel och efter en del diskussioner fick jag gehör för min ståndpunkt.

Jag inser i efterhand att jag nog inte begrep alla juridiska och medicinska finesser med överläkaren som ytterst ansvarig för den kliniska verksamheten, utan gick på vad jag ansåg var riktigt utifrån vem som gjort vad och var villig att stå för vad jag gjort.

Under tiden på Barnbyn Skå hade jag varit recorder till Ted Winter och suttit med under hans mammagrupper på Katarina Bangata i Stockholm, ett annex till Barnbyn. I samarbete med Bo Sigrell utvecklade vi två projekt som byggde på material från ett antal terapigrupper med olika metodansatser. Ett blev hans doktorsavhandling och ett blev min lic.-avhandling som blev klar 1970. Efter några år med småbarn och deltid ville jag fortsätta med forskning på något sätt.

Jag diskuterade möjligheterna att lägga upp ett projekt om barnterapi med fokus på vilka barn som fick hjälp av att gå i barnpsykoterapi och vilka som inte fick det. Dåvarande rektorn Kurt Gordan tyckte dock inte det någon bra idé och jag talade med Carl-Otto Jonsson (Cotto), som var ansvarig för den kliniska enheten vid psykologiska institutionen. På Cottos fråga om vad jag var intresserad av berättade jag om mitt intresse för forskning om barnterapi men också om mina funderingar om vad som händer i olika typer av arbetsgrupper.

De byggde på erfarenheter från dels storgrupper på Barnbyn Skå, där allt kunde hända och den som talade tog ledningen även om andra mer tystlåtna hade bättre idéer, och dels från hur lätt en arbetsgrupp kan skifta från att vara stimulerande och kreativ till att plötsligt kännas hämmande och få folk att låsa sig.

Under åren på Barnbyn Skå och Ericastiftelsen var jag fackligt engagerad och satt bland annat i Psykologförbundets centralstyrelse och ett av mina starkaste minnen är Mentalhälsokampanjen. Som ersättare för Dan Olweus, som lämnat sin tjänst som rektor för Ericastiftelsen för en professur i Bergen, fick jag ta över hans frågor och blev plötsligt förbundets representant i denna starkt kontroversiella fråga. Mentalhälsokampanjen som startade 1969 hade utarbetats av Folksam med hjälp av psykiatrikerna Erland Mindus och Curt Åmark och syftet var att inleda en debatt om arbetslivets psykosociala frågor.

”Kampanjen var ett samarbete mellan arbetsgivarorganisationen SAF och fackförbunden LO och TCO vid sidan av ett flertal professionella sammanslutningar inom socialvetenskaperna. Materialet skulle användas i studiecirklar på i stort sett alla svenska arbetsplatser…

Kampanjen mötte dock massiv kritik från bland annat många unga psykologer och läkare, som menade att företagets ledning inte hade något att göra med individens hälsa och att företagshälsovården manipulerade med sjukdomsbegrepp för att tysta obekväma åsikter” (hämtat från wikipedia 2015 07 12). Det blev en brännande debatt, som jag tyckte var väldigt svårhanterlig, men den bidrog sannolikt till en ökad medvetenhet om min roll i arbetet och även generellt om psykologernas yrkesroll och funktion i större sociala sammanhang.

Från barnklinisk verksamhet till forskning och privatpraktik

Efter två barnledigheter och planer på ett år i London, dit min man sökt sig för ett forskningsprojekt sa jag upp min tjänst och sa adjö till mina patienter. Det var 1973. Av olika skäl blev den resan dock inte av och jag funderade på om jag ville gå tillbaka till Ericastiftelsen eller söka mig vidare. Det kändes lockande med någon form av forskning och jag fick ett vikariat som forskningsassistent och så småningom ett lektorat vid psykologiska institutionen.

Projektet med arbetsgrupper vann över barnterapin och jag la upp en förstudie med grupper av studenter, som arbetade med autentiska uppgifter. Gruppernas arbete videobandades och studenterna intervjuades om sitt arbete och om hur de uppfattat sig själva och andra i gruppen. Det var en lärorik erfarenhet inte minst genom en del misstag. Ett sådant byggde på att några grupper fick arbeta ostört i fyra arbetspass och intervjuas efteråt, medan andra gruppers medlemmar blev intervjuade individuellt efter varje arbetspass.

De som intervjuades efter att alla arbetspass avslutats fick bättre resultat men hade mer konflikter som de dock löste, medan de andra lade ner sin energi på intervjuerna och var mindre intresserade av det gemensamma arbetet med gruppens uppgift. Inte särskilt konstigt om man tänker efter, men det är lätt att dras med i ambitionen att hitta en rimlig design.  

Jag bestämde mig för att arbeta med autentiska arbetsgrupper och fick en intressant inblick i omsorgsvärlden då våra barn började på daghem. Det var bra personal på det hela taget, men det irriterade mig att när jag ibland talade med dem enskilt fick man bra svar och det blev vettiga beslut. Men när de samlades i grupp och tog beslut i hela arbetslaget fanns en klar tendens att besluten mera präglades av en önskan om överensstämmelse och relationer än av att verkligen diskutera de frågor som fanns.

Ett tydligt exempel var när mitt yngsta barn skulle ha barnstugans klumpiga och stela galonbyxor (när det var slaskigt ute) och jag i en diskussion med en i personalen kom överens om att hon kunde få använda sina egna lättare och smidiga ”galonisar”, om jag tog hem och sköljde av dem. Men så blev det inte, efter beslut på en personalkonferens. Jag var dock inte ensam om mina funderingar och ett förslag från mig och en annan förälder om att göra en studie av daghemspersonalens arbetsmiljö fick starkt gehör från kommunens ledning.

Jag fick anslag från Riksbankfonden och senare från Arbetsmiljöfonden. Jag disputerade 1983 på en avhandling om arbetsgrupper på daghem med titeln ”Autonomy, coping and defence in small work groups” och det arbetet följdes av andra studier och utbildningsinsatser inom den kommunen. I sin helhet pågick projektet om daghemspersonalens arbetsmiljö i ca 12 år.

Eftersom jag inte ville släppa min kliniska verksamhet gick jag parallellt seminarierna i den psykoanalytiska utbildningen och började med analysander 1976. Jag skrev min uppsats om nyfikenhet och blev färdig med min utbildning som psykoanalytiker i mitten av 1980-talet. Fram till 1988 arbetade jag dels på institutionen med undervisning och med grupp- och organisationsprojekt och dels som privatpraktikerande psykoanalytiker.

Jag hade många uppdrag på konsultbasis varav flera ingick i olika forskningsprojekt som finansierades av Arbetsmiljöfonden. I början var det mest relationsbaserade verksamheter som barnomsorg, äldreomsorg och psykiatri. Mina resultat talade för att typen av arbetsinnehåll hade betydelse för hur de anställda kommunicerade och fattade beslut och för hur de övergripande ramarna för en verksamhet utvecklades.  Nästa steg blev att fokusera på organisationer inom näringslivet som små högteknologiska företag och industriell verksamhet samt konstnärliga grupper som symfoniorkestrar med musiker respektive administrativ personal och teatergrupper.

Det var en rolig tid med en kreativ forskargrupp som vi kallade IGOR (Individ, grupp och organisation) med främst Ragnar Hagdahl och Krister Gerner och med många psykologstuderande som skrev uppsatser. Forskningen kring grupper ledde också till att jag var med om att bilda AGSLO (Arbetsgruppen för studium av ledarskap och organisation) 1974. Sedan dess har jag arbetat som konsult och konferensledare för olika grupprelationskonferenser i ett femtontal länder, senast på Färöarna 2015, en erfarenhet som varit ovärderlig både professionellt och personligt.

Chef för Ericastiftelsen

År 1987 fick jag frågan om jag ville bli rektor och chef för Ericastiftelsen efter Kurt Gordan som skulle gå i pension. Man sökte någon med erfarenhet av både forskning och kliniskt arbete, vilket kändes lockande och till stora delar överensstämde med mina intressen. Jag tillträdde tjänsten som rektor och direktor 1988. Tyvärr innebar det att jag fick avsluta min privatpraktik, vilket var trist, men jag insåg att det inte gick att kombinera med heltid som chef för den typen av institution.

Arbetet innehöll många utmaningar, inte minst att sätta sig in i ekonomi och personalfrågor, fackliga förhandlingar mm och att bygga ett effektivt kontaktnät med myndigheter och andra institutioner inom arbetsområdet. Min närmaste samarbetspartner var Magnus Kihlbom, som var överläkare och som varit på Ericstiftelsen i några år.  Det var en kvalificerad personalgrupp med psykologer, kuratorer, läkare, förskollärare, kamrer, sekreterare och vaktmästare. De flesta klinikerna var engagerade både i den kliniska verksamheten och i undervisningen.

Det blev ett givande samarbete där den största delen av min arbetstid upptogs av ledningsarbete, där det gällde att sätta mig in i områden som var nya för mig. Utbildningsverksamheten och så småningom forskningen var mina huvudområden medan ansvaret för den kliniska verksamheten vilade på Magnus Kihlbom. Utbildningsverksamheten dominerades av den treåriga psykoterapiutbildningen och en ettårig diagnostikutbildning samt några mindre kurser.

Jag hade en del undervisning och eftersom jag inte ville släppa det kliniska arbetet helt gjorde jag ungefär en barnutredning per termin och hade även en del längre kontakter med föräldrar som par eller enskilt. Ganska snart började jag att i liten skala utveckla ett forskningsprojekt med inriktning på grupphandledning inom ramen för psykoterapiutbildningen. Det var det område som jag tänkte låg närmast det jag arbetat med innan och Gunilla Ramståhl, en psykolog med lång erfarenhet av grupphandledning, blev en stimulerande och uthållig samarbetspartner.

Både handledarna och de studerande som gick psykoterapiutbildningen fick fylla i frågeformulär och det blev en artikel om ”Rivalitet och konkurrens i grupphandledning”. Vi presenterade vårt arbete på en handledarkonferens i Umeå. Att bedriva systematiska studier var dock inte helt lätt och den ambivalens som fanns kring att dokumentera och analysera data fick vi slita ganska mycket med. Ett exempel var en extern handledare, som inte ville fylla i sina formulär och känslan av att acceptera ett bortfall var inte rolig.

Under de första åren startade vi en del nya utbildningar och kraven från våra uppdragsgivare landstinget, som stod för den kliniska verksamheten och staten, som stod för utbildningen ökade. En granskning av dåvarande Universitets- och Högskoleämbetet (UHÄ) som genomfördes av universitetskansler Carl-Gustaf Andrén innebar att Ericastiftelsens psykoterapiutbildning ansågs hålla den kvalitet som krävdes för att erhålla fortsatt statligt stöd.

Det var ett viktigt steg i relation till omvärlden. Verksamheten som helhet växte och arbetstempot höjdes. Efter en tid jag insåg dock att det var något med ekonomin som inte stämde. Flera fick inte den lön de skulle ha, räkningar betalades inte tid och färdigställandet av bokslut sköts upp. I kontakten med styrelsen fick jag inte något riktigt gensvar och begärde efter ett intensivt utredningsarbete och kontakter med olika myndigheter en internrevision. Willemo Nilsson som personalrepresentant var med vid besöken på bland annat Skatteverket.

Resultatet efter en slitsam och konfliktfylld period, där jag fick bra hjälp av Psykologförbundets kanslichef Henry Sjöström, blev att vi hade förlorat en betydande del av vår budget och att den ekonomiansvariga köptes ut. Vi gjorde en mycket tuff besparingsplan på tre år, som gick ihop på någon tusenlapp när. Trots våra stora bekymmer var personalen lojal och verksamheten fortlöpte trots minskade resurser. Vi drog ner på allt som gick att dra ner på och ökade inkomsterna på de sätt vi kunde med till exempel nya utbildningar som kunde beläggas med avgifter.

Det var många beslut att fatta, och trots att facket avrådde, bestämde jag mig för att inte dra in på den ordinarie personalen för att inte riskera att medarbetare kände att deras anställningar var hotade. Letandet efter en ny styrelseordförande som kunde ekonomi och hade goda kontakter med regeringen och andra myndigheter ledde till att vi som ny styrelseordföranden fick Ingemar Mundebo, tidigare budgetminister och en bra förhandlare.

Vi var på banan igen efter en verklig prövotid för oss alla. Ingemar Mundebo var föredömlig som styrelseordförande, han var engagerad, insatt i vårt arbete och väldigt stimulerande att arbeta tillsammans med. För mig personligen var han ovärderlig, han var stödjande på ett äkta professionellt sätt och sökte jag honom hörde han av sig var han än befann sig i världen.

Kliniknära forskning med fokus på barnterapi

Känslan av att vi hade klarat denna kris och fått en utmärkt styrelseordförande hade en starkt upplyftande effekt och det beroendeklimat jag förnummit innan förbyttes i en större öppenhet för nya tankar och förslag. Satsningen på kliniknära forskning inleddes och jag bjöd in professor Dorothy Whitaker från Leeds universitet i England som gästforskare. Hon hade varit opponent på min avhandling och var en varm förespråkare för möjligheten att bedriva forskning och andra typer av utvecklingsarbete i samarbete med kliniskt verksamma personer.

Det blev en spännande tid och samarbetet med Dorothy Whitaker liksom med Carl-Otto Jonsson, som också satt i styrelsen, ledde till att ett 15-tal olika studier kom igång. Alla projekten med ett undantag genomfördes. De omfattade både mer systematiska studier av psykoterapier och kortare artiklar om spädbarnsobservationer och föräldraarbetet etc.

De publicerades i dels svenska och internationella tidskrifter, dels i Ericastiftelsens rapportserie. Den här tiden blev också en start för Elisabeth Cleve vars böcker bjöd in läsaren att följa vad som hände i en barnterapi. De fick stor spridning och gav förståelse för vad det kan innebära att gå i en barnterapi.

Gunnar Carlberg var mycket intresserad av att vi skulle komma igång. Han ville skriva en doktorsavhandling om vändpunkter i barnpsykoterapi. Jag blev hans handledare och fick 1996 en adjungerad professur vid pedagogiska institutionen vid Stockholms universitet. I anslutning till hela satsningen på kliniknära forskning fick vi pengar från Märta och Sigurd Bergdahls fond, som var riktad till Ericastiftelsen och en annan institution. Utan dessa medel och goda år på börsen med hög utdelning på dessa fondmedel hade det inte gått lika bra.

I likhet med många andra institutioner byggde alla forskningsprojekt på att vi sökte och fick anslag från olika fonder. Gunnar disputerade 1999 och fler avhandlingar med basen i andra verksamheter med fokus på barn och ungdomar följde. Pia Eresunds avhandling rörde behandlingen av utagerande barn och Gunnel Jacobsson, som var anställd vid Psykoterapiinstitutet, skrev om tonåringars vuxenblivande och deras syn på sig själva.

Normdata för diagnostik av barn och studier av grupphandledning

Stimulerad av en kritisk artikel av Lennart Sjöberg, där han starkt ifrågasatte de metoder som användes för utredningar av barn lade jag tillsammans med psykologen Elisabeth Cleve och Carl-Otto Jonsson upp ett projekt som syftade till att få fram normdata för de mest använda metoderna. Det gick nämligen inte att få medel till den typen av metodutveckling. Elisabeth var ansvarig för en utbildning i barnklinisk utredningsmetodik som riktade sig till unga psykologer.

Under ett antal år samlade dessa kursdeltagare in data från så kallade icke-kliniska barn i åldrarna 6 och 9 år, lika många flickor som pojkar i varje grupp. De metoder som ingick i projektet var främst projektiva metoder som Ericametoden (sandlåda med olika föremål), ett bildtest CAT (Childrens´ Apperception Test), ett teckningstest Machover (rita en människa) och Ofullbordade meningar. Elisabeth och Britta Blomberg analyserade materialet och arbetet resulterade i ett antal böcker som kom till god användning. En senare uppföljning och fortsatt arbete med normering av Ericametoden genomfördes av Ulla Forsbeck Olson.

Den metod för analys av små grupper som jag använt i den studie Gunilla Ramståhl och jag hade gjort visade sig vara av intresse för handledarna på psykologutbildningen vid Stockholms universitet, som Marie-Louise Ögren var ansvarig för. Den hjälpte handledarna att identifiera svårigheter i sina grupper och Marie-Louise och jag inledde ett mångårigt samarbete med fokus på grupphandledning.

Fem andra universitetsinstitutioner medverkade med insamling av data som omfattade drygt 100 små handledningsgrupper och datainsamlingen pågick i drygt tre år. Projektet resulterade i ett tjugotal publikationer i internationella och svenska tidskrifter, några kapitel i en internationell handbok och ett antal böcker. Det var ett mycket roligt och engagerande samarbete och vi kan båda konstatera att det finns fortfarande nya infallsvinklar att ta tag i.

Internationellt samarbete och jag pensioneras

År 1991 grundades EFPP (European Federation for Psychoanalytic Psychotherapy in the Public Sector). Det är en paraplyorganisation som bygger på nationellt medlemskap och den är inriktad på psykoterapi i offentlig verksamhet. Den omfattade 27 länder med ca 18 000 psykoterapeuter och hade då tre sektioner med psykoterapi för barn och ungdomar, vuxna och gruppterapi.

Två av initiativtagarna var Lydia Tischler och Brian Martindale från London. Ericastiftelsens utbildning kom att fungera som en mall för vilka krav som kunde ställas på en psykoterapiutbildning och de första svenska delegaterna var Britta Blomberg och Birgit Hallerfors, som var utbildningschef inom BUP. År 2002 valdes jag till ordförande för EFPP. Genom många kontakter med personer från från de flesta medlemsländerna fick jag inblick i ett stort antal verksamheter med inriktning på barn och ungdomar som kunde variera från oerhört kreativa projekt till sådana som drevs trots nästan ofattbara svårigheter i relation till ramar och det omgivande samhället.

I dagsläget är det intressant att notera att EFPP har arrangerat sin första 4-sektionerskonferens 2015 och att jag och Brian Martindale var inbjudna som hedersgäster till konferensen i Berlin. Det var roligt att se att påfallande många av dem som var aktiva under min tid finns kvar och gör betydande insatser.

Referenser

Ögren, M-L. & Boalt Boëthius, S. (2014). Developing understanding in clinical supervision. (pp 342-363). In: The International Handbook of Clinical Supervision. C. Edward Watkins, Jr. & Derek L. Milne (Eds.). New York: Wiley-Blackwell.

Boalt Boëthius, S. & Ögren, M-L. (2012). Möjligheter och utmaningar i grupphandledning. Teori och verklighet. Lund: Studentlitteratur.

Boalt Boëthius, S. (2010). Integrating research in a clinical setting for child psychotherapy. A case study about fascilitating and hindering factors in psychoanalytic psychotherapy. (pp 29-54). In J. Tsiantis & J. Trowell (Eds.). Assessing Change in Psychoanalytic Psychotherapy of Children and Adolescents: Today's Challenge. London: Karnac Books.

Boalt Boëthius, S. (1999). In the nick of time. Recharging an organization through leader-initiated interaction with staff . 173-189). I R. Vince & R. French (Eds.) Group Relations, Organizations and Management. London: Oxford University Press.

Boalt Boëthius, S. & Jern, S. (Red.), (1996). Den svårfångade organisationen. Stockholm: Natur och Kultur.

Boalt Boëthius, S. (1983). Autonomy, coping and defence in small work groups. Psychological processes within and beween group members. Stockholm: Almqvist & Wiksell International.

Personförteckning

Förkortningar

BUP                     Barn- och Ungdomspsykiatri

CAT                    Childrens´ Apperception Test

Cotto                   Carl-Otto Jonsson

EFPP                   European Federation for Psychoanalytic Psychotherapy in the Public Sector

EPOS                   Erica Process and Outcome Study

Fil. Kand.            Filosofie kandidat

KLB                    Kronprinsessans Lovisas barnsjukhus

MPI                     Militärpsykologiska Institutet

PBU                     Psykisk Barn- och Ungdomsvård

Teknis                 Tekniska Högskolan i Stockholm

PEG                     Psykologutbildning efter grundutbildning

SoS                      Socialstyrelsen

SOU                     Statens offentliga utredningar