Innehåll
Yrkesval
Extraknäck hos forskarna
Praktik
Valet mellan forskning och praktik
Personförteckning/Litteratur
Under det gångna halvseklet har utbildningen av psykologer genomgått grundliga förändringar mot ett allt mer kvalificerat innehåll. Här följer en illustration av läget för 50 år sedan och sådana konsekvenser som det kunde få.
Yrkesval
När jag gick ut gymnasiet 1960 hade jag mycket begränsade kunskaper om det utbud av studier och påföljande karriärer som ett universitet kunde erbjuda. De enda förebilder med akademisk utbildning som jag kommit i kontakt med var mina lärare på högstadiet och i gymnasiet, och lärare visste jag att jag inte ville bli.
En dragning åt något människovårdande fanns nog och läkare var ju ett yrke som man kände till och den utbildningen kändes lockande. Men det var på gränsen att jag skulle klara de höga intagningskraven. När jag dessutom läste i tidningen att läkarkåren numera var så hårt belastad att läkarna i genomsnitt bara hade ca 12 minuter till sitt förfogande för varje patientbesök så lät det inte bra.
I materialet som vi fått under yrkesorienteringen nämndes också detta nya yrke, psykolog, som visserligen ännu inte var helt etablerat men som inom en nära framtid förväntades kunna erbjuda en yrkesbana. Och där borde det väl ändå handla om mer än tolv minuter per patient. Eftersom de universitetsämnen som krävdes för psykologyrket samtidigt kunde tillgodoräknas som kompletteringspoäng vid antagning till läkarutbildningen så verkade det vara en smart strategi att tillämpa för att hålla två dörrar öppna.
Efter en första termin med sociologi och pedagogik anmälde jag mig till den propedeutiska kurs som utgjorde urvalsinstrumentet för tillträde till ett betyg i psykologi. Jag tror att jag redan under denna propedeutiska kurs blev fast. Kursboken, Gösta Ekmans ”Psykologi” (126 sidor lång), och innehållet i föreläsningarna var något helt annat och mera spännande än jag föreställt mig utifrån gymnasiekursen i psykologi. Här parades ett spännande och högst meningsfullt kursinnehåll med ambitionen att kvantitativt dokumentera och till och med mäta aspekter av det mentala livet. Jag gillade alltihop och fortsatte med två och tre betyg.
De obligatoriska kraven omfattade också ytterligare studier i pedagogik och sociologi. Även de kurserna var intressanta, men det var psykologin som främst fångade mitt intresse och det var inte längre aktuellt att läsa medicin.
Extraknäck hos forskarna
Under studietiden blev jag tillfrågad av lärare på Psykologiska institutionen om jag var intresserad av timanställning som forskningsassistent i olika forskningsprojekt. Det var framför allt laborator Marianne Frankenhaeusers forskargrupp men även docenten Teodor Künnapas som erbjöd uppgifter som försöksledare respektive räknebiträde. Arbetet kunde utföras vid sidan av studierna, delvis på sommaren, och det gav behövliga extrainkomster så jag tackade ja. Det ledde så småningom till att jag utförde mitt 3-betygsarbete i psykologi inom den fysiologiska psykologin.
Praktik
Min första praktik efter de obligatoriska teoristudierna fick jag hos Olena Sennton på Långbro sjukhus. Olena som var relativt tidigt etablerad som chefspsykolog vid detta mentalsjukhus höll till i den gamla läkarvillan med en grupp biträdande psykologer (se hennes egen berättelse). Jag hade stor respekt för hennes och hennes medarbetares kunskaper och erfarenhet och blev därför överraskad av hur psykologkompetensen togs till vara – eller snarare inte togs tillvara – av psykiatrin. För mig blev det en ögonöppnare att ta del av somliga ytterst summariska remisser.
Det kunde till och med stå enbart ”IQ?” Jag insåg att den kliniska psykologin skulle ha en bra bit kvar till den status och betydelse som jag med praktikantens nyvunna teorikunskap och tvärsäkra inställning ansåg att den borde ha. I andra avseenden hade jag dock omdöme nog att inse mina egna tillkortakommanden.
Kontrasten mellan min egen situation som drygt 20-årig relativt bekymmerslös universitetsstuderande och de deprimerade, medelålders män, dignande under familjens förväntningar på utlandssemestrar och perspektivfönster, som jag blev satt att testa, blev stundom svår att överbrygga. Det kändes förmätet att tro sig kunna göra så mycket nytta med en testning i sådana lägen och en tydlig otillräcklighetskänsla infann sig.
En andra och kortare praktikperiod fullgjorde jag hos Lars Kebbon som var vd för Skandinaviska Testförlaget. Där lärde jag mig mycket på kort tid, men när jag därefter hade sökt och erhållit legitimation som biträdande psykolog kände jag mig inte redo att söka arbete som kliniker vilket varit mitt mål. Jag kände helt enkelt att det jag dittills lärt mig av psykologi, hur intressant det än var, rörde sig på ett teoretiskt plan ganska långt ifrån praktiken.
Valet mellan forskning och praktik
Jag hade under praktikperioderna haft viss kontakt med forskargruppen för fysiologisk psykologi på Stockholms universitet. Ungefär samtidigt som jag erhöll min legitimation ställdes jag inför ett val. Olena Sennton erbjöd ett vikariat som biträdande psykolog på Långbro sjukhus och från universitetet kom ett erbjudande om ett halvårsförordnande som forskningsassistent åt en amerikansk gästforskare, socialpsykologen William W Lambert.
Jag valde det senare - om det var psykologyrket jag skulle ägna mig åt så var det kanske lika bra att avlägga en fil.lic.-examen på en gång och framöver söka legitimation som självständig psykolog. Assistentjobbet skulle kunna generera underlag för en sådan examen. Så blev det också, men i själva verket var det nog här jag gjorde mitt val och så småningom blev forskare.
Så kom det sig att en student som ville få gott om tid att tala med patienter valde psykologi framför medicin och att hon till slut landade i forskning på gränsområdet mellan psykologi och medicin. Dessutom med inriktning mot arbetslivet och nästan helt utan klinisk tillämpning.
Andra slags tillämpningar av psykologisk kunskap kom jag ändå att ägna mig åt. Min forskning kom bland annat att handla om individperspektiv på förändringar i arbetslivet, t.ex. informations- och kommunikationsteknikens intåg på kontor och i kontrollrum, intensifieringen av citytrafik, avtalspensioneringens för- och nackdelar. Att föra ut resultaten av sådana projekt till praktiker - psykologer och andra - blev en avsevärd del av forskarlivet.
Ytterligare ett annat slags engagemang var arbetet i exekutivkommitten inom the International Association of Applied Psychology. Under ett par decennier kom jag också att ingå i ett Europeiskt nätverk av arbetspsykologiprofessorer som träget arbetade på att åstadkomma en europeisk referensmodell för en psykologutbildning på arbetslivets område.
Under slutet av 1900-talet spretade utbildningarna nämligen åt litet olika håll, det blev särskilt tydligt efter att kommunikation och samarbete öppnats upp mellan öst och väst. Den referensmodell vi då arbetade med blev senare en utgångspunkt för det som numera utgör EuroPsy-modellen för europeisk certifiering av arbets- och organisationspsykologer
Litteratur
Ekman, G. (1961). Psykologi. Stockholm: Almqvist & Wiksell.
Personförteckning
Ekman Gösta
Frankenhaeuser Marianne
Kebbon Lars
Künnapas Teodor
Lambert William W
Sennton Olena