Mitt liv som skolpsykolog - en kamp på flera plan Historik och reflektion

Innehåll

Att komma ut som nybliven skolpsykolog
Mottagandet på skolan: Kampen för respekt och status
Strävan att både höra till och kunna stå utanför
Kampen för eleverna
Den egna fortbildningen
Att vara ”medarbetande” psykolog med rektor som ende chef
Rektors betydelse för det skolpsykologiska arbetet
Kampen med politiker och i pressen
Slutsummering
Bilaga Arbetsformer och arbetsuppgifter

Att komma ut som nybliven skolpsykolog

Jag kom till Stockholm och mitt första skolpsykologjobb 1968 efter sju år i Uppsala. Där hade jag inte bara utbildat mig till småskollärare (1963), tagit en fil. kand. i psykologi, pedagogik, sociologi och estetik, skaffat praktik för att bli s.k. biträdande psykolog utan även påbörjat licentiatstudier i psykologi under ett år. Legitimationen fanns då ännu inte, men år 1973 blev jag legitimerad psykolog efter ytterligare två års fördjupade psykologistudier och ett års praktisk verksamhet. Då, 1973, hade jag också fött våra två första barn.

Jag var ganska dåligt förberedd på ett arbete som praktiskt verksam biträdande psykolog efter mina studier. Psykologistudierna i Uppsala innebar nämligen en stark tonvikt på psykofysik.

Jag valde att pröva på skolpsykologjobbet eftersom jag hade en viss kulturkompetens inom skolans värld genom min lärarutbildning och en tids arbete i skola. Jag hamnade till en början på en timanställning med 16 timmar/vecka fördelad på två skolor i Bagarmossen. Jag kom att stanna i de södra närförorterna, Bagarmossen och Skarpnäck, under hela mitt yrkesverksamma liv - med undantag för några lärorika år som psykolog i två s.k. inskolningsklasser i Slättgårdsskolan i Mälarhöjden.

Bagarmossen var då en förort med ganska många lågutbildade invånare och jag kom snabbt i kontakt med sociala familjeproblem och missbruk som återverkade negativt på barnen. Jag fick möta en värld som jag inte kommit i nära kontakt med under min egen akademiska och ganska skyddade uppväxt. Min man har ibland påmint mig om hur jag kunde ligga och gråta på kvällarna den första tiden för att jag tyckte så synd om barn jag kom i kontakt med.

Mottagandet på skolan: Kampen för respekt och status

Jag märkte snabbt att man ingalunda blev mottagen med öppna armar av alla som skolpsykolog, lite beroende på i vilken skola man var verksam. Tvärtom fanns det en osäkerhet och på många håll en skepsis inför denna nya yrkesgrupp. Detta avtog mer och mer och statusen höjdes så småningom, när man märkte att psykologen kunde bidra på ett värdefullt sätt i skolans värld, för eleverna, för lärarna och skolledningen

Rektorn på den huvudskola jag kom till som nybliven psykolog, var en person som snarare hörde hemma i en förgången tid än i andra delen av 1900-talet. Han såg på kuratorn, som tack och lov fanns, och mig med stor misstro och kunde då och då på en elevvårdskonferens brista ut i: ”det där är bara dalt som ni håller på med” om vi försökte få honom att se litet mer förstående på en elev. En gång var utfallet så hätskt att han fick en av oss att brista i gråt. Vi brukar skratta åt det nu när vi ses.

Föräldrar som kom för att klaga hos rektorn på att deras barn blivit agade av sin lärare, tog ofta rektorn för vaktmästare, eftersom han patrullerade av och an i korridorerna och gick och suddade på väggarna om han hittade ett blyertsstreck någonstans. Eller också sågs han ofta i personalrummet - fikande med vaktmästare och kontorspersonal. Ingen utomstående vågade sig fram vid dessa heliga stunder. Det de oroliga föräldrarna fick som svar på sina klagomål var att deras unge säkert hade förtjänat sitt straff.

Kanske inte minst av den anledningen var rektorn mycket uppskattad av sin lä­rarkår. Han höll alltid lärarna om ryggen, något som nog många lärare av i dag saknar. Nu är det mer och mer föräldrarnas vilja som styr – inte minst p.g.a. skolpengen och det fria skolvalet. Är man inte nöjd som förälder händer det ofta i dag att föräldrarna flyttar sitt barn eller hotar att flytta det till en annan skola. Då minskar elevunderlaget och skolan får sämre ekonomi. Det vill skolledningen inte utsätta sin skola för.

Denne konservative och auktoritära rektor var ingen jag beundrade eller kände respekt för då – tvärtom. Men kanske är det många som i likhet med mig tycker att pendeln slagit för långt åt andra hållet i dagens skola – eller i varje fall i vissa skolor. Detta beror säkert inte enbart på skolan utan är en effekt av samhällsförändringar, social problematik, segregation, masskulturens inverkan på attityder och beteenden och ett svagare, osäkrare eller frånvarande vuxeninflytande.

Man var inte bara ny och oerfaren på skolan i en befattning som till en början hade låg eller i varje fall osäker status. Man hörde dessutom till de allra yngsta. Lärarkåren hade en medelålder betydligt över min. Jag minns hur personal och föräldrar vid någon tidpunkt under min psykologbana plötsligt började bemöta mig med större ”vördnad”.

Jag tror att det faktiskt till en del handlade om min tilltagande ålder. De lärare som till en början var de största psykologskeptikerna – tack och lov ändå inte så många - utstrålade uppfattningen: ”ska dom nu finnas dom där psykologerna, så ska dom banne mig se till att det händer något och det snabbt”: de ska kunna omvända elever. Ett ganska säkert och enkelt trumfkort för att höja min status hos vissa lärare var att smyga in någon antydan om min egen lärarutbildning. Sannolikt var det ofarligare med en ”kollega” än en ”expert”. 

När jag slutade min anställning inom Stockholms stad som ålderspensionär vid 67 år (jag har nu egen firma och fortfarande uppdrag som psykologkonsult.) var det - efter alla prövningar - med en helt annan status som jag lämnade skolan – i mitt tycke med flaggan i topp. Som psykolog hade jag med åren blivit en efterfrågad ”resurs” med förtroende hos de allra flesta. Men vägen dit var knagglig och inte alltid rak – den hade varit en kamp på fler än ett plan - för yrkesstatus och respekt och därmed möjlighet att påverka skolan och eleverna i positiv riktning.

Strävan att både höra till och kunna stå utanför

En känsla av ”utanförskap” har funnits kvar hos mig under alla år - av två anledningar. Den första grundar sig i att man som skolpsykolog är den enda befattningshavaren i sitt yrke på skolan och att det också i rollen ligger att faktiskt kunna behålla en professionell distans och analytisk förmåga, inte minst vid konsultation och handledning.

Den andra anledningen är mer påtvingad och grundar sig i att skolpsykologer varken varit en självklar eller lagstadgad befattningshavare och en som det därför varit bekvämt att spara in på, då ekonomin kärvar. Vi skolpsykologer har därför fått kämpa extra mycket för att visa upp och vara tydliga med vad vi kan bidra med i skolans elevvård. Att vara ambassadör för sin yrkesgrupp och att bidra till att höja yrkets och den egna statusen, har därför varit en av flera viktiga kamper i arbetet.

Olika skolklimat

I ärlighetens namn måste tilläggas att i min andra - av de två första skolorna - var den elevvårdande stämningen en helt annan. Skolan var mindre och till skillnad från den beskrivna saknades högstadium. Jag kände mig mer välkommen och respekterad redan från början. Inte förvånande var rektorn en kvinna – engagerad, positiv och hon utstrålade en stor omtanke om eleverna. Ledningens inflytande på klimatet är som bekant stor.

I inskolningsklasserna i Slättgårdsskolan (två stycken) dit jag kom så småning­om under ca fem år - parallellt med en skola i Bagarmossen och en nystartad på Skarpnäcksfältet - var jag inte bara välkommen utan togs emot med öppna armar. Klasserna där var särskilda undervisningsgrupper för elever med en varierad och komplicerad problematik, och som i dag troligen hade haft s.k. bokstavsdiagnoser.

Trots att jag - eller kanske just därför - upplevde lärarna själva och assistenterna som mycket erfarna och professionella så blev mina insatser där som psykolog mycket efterfrågade och uppskattade. Det gällde handledning till personalen, deltagande i föräldrasamtal och föräldramöten, utredningar m.m. De här åren med elever i särskilt stort behov av stöd och omsorg i liten grupp var lärorika även för mig och bidrog i hög grad till att stärka mitt yrkesmässiga kunnande och mitt självförtroende.

Kampen för eleverna.

Som en röd tråd genom hela yrkeslivet ligger förstås arbetet för elevernas bästa. Hur detta ideal har kunnat förverkligas har varierat p.g.a. olika faktorer. En del framgår av det som jag beskrivit i det föregående. Under de första åren t.ex. när klimatet på huvudskolan var auktoritärt och okänsligt mot eleverna kände man sig litet som elevernas försvarsadvokat.

Men det fanns senare perioder när tids-andan var mera ”låt gå”, då jag snarare uppmanade lärare att sätta gränser och vara goda auktoriteter. Att vara flexibel i mitt arbete men utan att tappa fokus på elevens bästa har förstås varit den viktigaste målsättningen och strategin i mitt arbete.

Några exempel på vad som har påverkat mitt arbetssätt har förutom tidsandan eller vilken rektor man har (det har varit åtskilliga - om man även räknar in de biträdande rektorerna - som passerat revy), har varit den aktuella läroplanen, vilken/vilka lärare jag i varje enskilt fall haft samarbete med, ”moderiktningar” inom skolpsykologiskt arbetssätt, egen fortbildning, egna styrkor och erfarenheter och vad som varit praktiskt möjligt p.g.a. begränsad tid, skiftande intresse för skolpsykologiska insatser hos skolledning, lärare, föräldrar och politiker.

Men ju mer inarbetad man blivit på en skola och ju mer värderade ens insatser blivit, desto större möjligheter har man – att i likhet med mig – erbjuda ett varierat smörgåsbord av professionella insatser utifrån sina erfarenheter och kunskaper.

Se min bifogade sista Arbetsplan där dessa beskrivs. (Bilaga)

Den egna fortbildningen.

Under 22 år av mina fyrtio år som psykolog inom Stockholms kom­mun tillhörde jag den centrala s.k. Elevvårdsenheten på Stockholms skolförvaltning, där en ”förste psykolog” var vår yrkesmässiga chef. Han/hon var därmed även ansvarig för vår handledning och fortbildning. Rektorerna var våra ”arbetsledare” ute på skolorna. När jag så småningom avknoppades från Skolförvaltningen i samband med att Skarpnäcks stadsdel, tillsammans med Aspudden och Rinkeby, blev försöksområde för stadsdelsindelningarna 1991, miste jag denna organisatoriska tillgång och trygghet.

Nu blev rektorn enda chef och ansvarig även för fortbildning, lönesättning mm. I praktiken innebar det att jag själv fick ”se om mitt hus”, d.v.s. spåra upp lämplig handledning och fortbildning och kämpa för att få den bekostad av skolan. Som direktanställd kom man mycket närmare det ständiga ekonomiska ”besparingshelvetet”. Som tur var hade jag medan jag ännu var anställd via Elevvårdsenheten hunnit få mycken fin fortbildning.

Exempel på några utbildningar är Konsultationsmetodik, Handledarutbildning, Gruppledarutbildning, Bildterapi, Psykodrama,”Samarbete i klassrummet – lärare/psykolog” ”Behandlingsarbete med familjer”, ”Att diagnostisera och behandla i skolan”, ”Aktivitetsgrupper med barn”. Tillsammans med många enstaka utbildningsdagar innebar dessa ett rejält kompetenslyft. Dessa utbildningar, som det bara var att anmäla sig till, var en lyx som jag senare haft stor nytta av i mitt dagliga arbete men även på annat sätt.

När specialistkompetensen senare introducerades ansökte jag om ekvivalering, som man kunde göra under en övergångsperiod. Min då ganska långa praktiska erfarenhet som skolpsykolog, de fortbildningar jag hunnit få samt ett vetenskapligt arbete jag utfört, gjorde att jag 1995 kunde få specialistkompetens i pedagogisk psykologi. (Om själva titeln gjort mig kompetentare eller bidragit till högre lön vill jag låta vara osagt.)

Som direktanställd psykolog i Skarpnäcks stadsdelsförvaltning lyckades jag - tack vare välvilliga chefspsykologer på Elevvårdsenheten - få köpa in mig på en del av den fortbildning som de erbjöd sina psykologer. Handledning lyckades jag utverka genom rektor under ett antal år.

Denna, liksom den fortbildning jag lyckades få medel till, har varit ett viktigt bidrag, inte bara för att öka min kompetens, utan även för att hjälpa mig bevara min yrkesidentitet och min självkänsla när jag som direktanställd psykolog blev helt ensam i skolvärlden bland en annan stor grupp befattningshavare - lärare och skolledare.

Att vara ”medarbetande” psykolog med rektor som ende chef

Tack vare en medvetenhet om riskerna att förlora den professionella identiteten och att omedvetet dras in i olika ”maktspel” runt elever m.m. så inbillar jag mig att jag lyckat stå ganska fri. Som framgår av ovanstående har även detta inneburit en kamp som fordrar både diplomati och personlig styrka.

Frågan är vad en utomstående granskare skulle säga om hur jag lyckats. Är det möjligt att ”stå fri ” som medarbetande skolpsykolog. Är inte det att överhuvudtaget ofta behöva använda sig av diplomati ett slags avkall på tanken att ”stå fri”? Och vilket kommer man längst med - att komma in som utomstående konsult eller som Barbro Goldinger ofta har hävdat som en fördel – att arbeta som ”medarbetare.”

Jag är benägen att tro att man - om man är stark, ”vaksam” och medveten som medarbetande psykolog - kan lyckas bevara den nödvändiga distansen. Det man därmed vinner är en större möjlighet att initiera förebyggande elevhälsoarbete, att komma in tidigt i enskilda elevärenden och därmed kunna påverka hur eleven bemöts i skolan och vilken hjälp den får. En annan fördel är de relationer och den tilltro psykologen har möjlighet att bygga upp hos personalen i det dagliga arbetet.

Dessutom - alla föräldrar får ofta se och höra psykologen som finns på skolan vid föräldramöten i samband med skolstart och stadieövergångar. Psykologen blir avdramatiserad och en i skolans resursteam - en som man själv skulle kunna tänka sig att kontakta vid behov. Man kan vara med på konferenser, leda elevvårdssamtal på studiedagar, hålla föredrag och initiera projekt. Kort sagt man har lättare att ta egna initiativ och få användning för hela sin breda kompetens, än om man kommer in på uppdrag, som jag gör nu.

När jag nu arbetar som konsult i enskilda elevärenden på skolor där man inte längre har någon fast psykolog, så är det med blandade känslor. Trots ny lagstiftning om att ”eleverna ska ha tillgång till psykolog” så fortsätter man på många håll att spara på psykologinsatser. På så sätt mister man många värdefulla insatser en psykolog kan göra på ett tidigt stadium.

Rektors betydelse för det skolpsykologiska arbetet

Rektors inflytande på skolklimatet, på elevvården - och även på skolpsykologens roll och möjligheter att göra goda insatser - har redan framskymtat i ett flertal sammanhang.

Under mina fyrtio år som skolpsykolog har som sagt många rektorer varit min arbetsledande chef. De flesta av dem har aldrig gett några direkta order utan mer eller mindre finkänsligt lyssnat på mina förslag till åtgärder vid olika problem med individer, grupper, klasser mm. Oftast har man sedan tagit till sig mina förslag till insatser eller också har vi i samtal jämkat oss fram till strategier i elevhälsoteamet. Däremot har jag kunnat märka på mig själv att vissa rektorers hållning inverkat på min benägenhet att komma med förslag.

I vissa fall hämmas kanske den egna initiativkraften av rektors ofta outtalade ståndpunkter som man känner till. I andra fall känner man en öppenhet och tilltro som inbjuder till förslag på lösningar och fria händer. En sådan var min siste biträdande rektor som genom sitt förtroende för mitt arbete gjorde även de sista åren under besparingsraseriet uthärdliga och t.o.m. trevliga. Jag har haft rektorer som visat en mycket stor tilltro till mig och mitt arbete, och som ibland delegerat någon helt annan uppgift, som t ex att tala införa alla elever på FN-dagen och som också visat sin uppskattning i rejäla lönelyft.

Jag har haft ett par – konstigt nog den första och den sista – som velat beskära mina insatser så mycket som möjligt. Den första beskrev jag lite inledningsvis. Hans ålderdomliga hållning var ju något skrattretande och var därför ändå ganska lätt att förhålla sig till.

Den andra rektorn som jag däremot tvingats föra strider med (var en f.d. småskollärare som av stadsdelsnämnden satts att spara pengar på sin skola.) ville skära ned mina timmar med 40 %. Även om hon på många andra sätt visade sin uppskattning för mitt arbete genom att - även inför andra - tala om min stora erfarenhet och kompetens, hade hon satt sig i sinnet att skära ner mina timmar (med 40 %) Nedskärningarna av skolpsykolog hade redan skett på andra skolor i Skarpnäcks stadsdelsnämnd.

Detta skedde trots namnlistor och protester från så gott som all personal på skolan och trots mina samtal med henne, då jag visade på alla uppgifter jag hade och på de goda resultat som uppnåtts. Hon var stenhård och försökte i. st. överföra så många uppgifter som möjligt på specialläraren (den stackar specialläraren – som efter någon tid fick åka in till sjukhus i ambulans med skyhögt blodtryck.)

Medan våra strider pågick - även fackligt och med Psykologförbundet som förhandlare - så ville hon på olika sätt i elevvårdsarbetet marginalisera min roll. På så sätt ville hon kunna visa att psykolog bara behövs för att göra utredningar på elever. Som jag förstått har min ”inköpta” efterträdare detta som i stort sett sin enda uppgift.

Kampen med politiker och i pressen.

Skam den som ger sig. Med tanke på den styrka och envishet som jag tvingats/lyckats utveckla under min tid som skolpsykolog förde jag kampen mot nedskärningar av psykologtjänster (alltså inte bara min – jag skulle ju ändå snart gå i pension) på flera plan. Först och främst på det fackliga planet. Där fick jag gott stöd av det fackliga ombudet Britt Sundström på Psykologförbundet – även om hon trots sitt engagemang och sitt arbete inte lyckades förhindra nedskärningarna. 

Själv var jag som facklig förtroendeman för psykologförbundet med på den lokala MBL-informationen och på förhandlingarna på skolan. Det var många skrivelser jag tvingades sitta och skriva på sena nätter som skulle bifogas de muntliga protesterna. Jag minns dessa tillställningar som en enda lång pina eftersom det var svårt att komma till tals och jag upplevde andan utgående från rektor som maktfullkomlig trots att MB står för medbestämmande.

Den aktuella rektorn visste vad hon ville och hon lyssnade inte ens på de två lärarförbundens protester. De skrev och uttalade erinranden mot nedskärningsförslagen och lämnade också in nedskrivna protestskrivelser undertecknade av i stort sett all personal på skolan.

Parallellt med detta arbete skrev jag ett öppet brev till dåvarande socialdemokratiska skolborgarrådet Erik Nilsson[1]. Detta brev indirekt publicerat i DN[2] - genom en stor artikel med foto av mig om nedskärningarna av elevvården i Skarpnäcks stadsdel. Även Psykologtidningen[3] gjorde ett helsidesreportage med foto om min kamp mot nedskärningarna.

Men eftersom alla avsvor sig ansvaret för nedskärningarna och skyllde på varandra - rektor på för liten skolpeng och skolborgarrådet på lokalpolitikerna - så hade jag också kontakt med lokalpolitikerna, gick på öppna medborgarmöten och skrev insändare i lokalpressen. De två partier som öppet kämpade mot nedskärningarna var vänsterpartiet och miljöpartiet.

Alla sade sig förstås vara emot dem, men menade att det var rektorerna som till slut bestämde. Eftersom nedskärningen blivit en prestigefråga för min rektor - det lilla som hon skulle spara på de timmar det handlade om, skulle hon få igen och mer därtill med en bättre elevvård - så blev det ingen förändring.

När jag bläddrar igenom alla mappar med skrivelser jag producerat vid sidan av mitt ordinarie arbete så är det med blandade känslor. Delvis är jag imponerad av min kamp, mitt mod, allt arbete jag lade ner, men jag känner också sorg över att så mycket tid och kraft har behövt förspillas på saker som borde självklara. Förutom det ovanstående fanns det alltid andra mindre saker som behövde bevakas. 

Ett sådant exempel var vikten av att ha ett bra eget arbetsrum i samband med ombyggnad av skolan. Eller att ge förslag på hur underlaget inför rektors lönesamtal med anställda på skolan kunde se ut. De var nämligen utformade helt och hållet efter lärarnas arbetssituation. Mitt förslag presenterades och antogs på ett MBL. Jag fick ett bra arbetsrum - egentligen en självklarhet - men det krävde också insatser.

Slutsummering

Hur kan man då summera min kamp och hur skulle en drömsituation se ut? Eftersom jag använt ordet kamp genom hela min berättelse, kan man kanske få uppfattningen, att allt varit en enda lång pina. Så har det inte varit. Fördelarna i arbetet måste ändå ha uppvägt nackdelarna annars hade jag förmodligen bytt arbete.

Jag tyckte om det självständiga och synnerligen omväxlande arbetet, jag tyckte om att arbeta med människor. Framför allt med barnen, men även förstås med föräldrar, lärare, de kuratorer som tidvis också varit på samma skola, personal på PBU och liknande samarbetspartners. Jag kände att i skolan befann man sig mitt i samhällsutvecklingen, mitt i livet. Jag fick också vara med om en hel stadsdels framväxt – från flygfält till en vacker och välplanerad bebyggelse skapad av den kände arkitekten Ralf Erskine i Skarpnäck.

Jag var med om hur två skolor byggdes och utformades enligt de nyaste pedagogiska principerna – helintegrering av skola och fritids. Jag gillade trots allt utmaningarna i ett svårt och från början nytt yrke. Jag njöt av den långa ledigheten på loven som jag kunde ha med mina barn och min man p.g.a. min möjlighet att ha en uppehållstjänst (med skolloven lediga) – även om den gav mig lägre lön och därmed också sämre pension.

Eftersom jag stora delar av mitt yrkesliv inte hade full tjänst – tidvis då mina tre barn var små t.o.m. enbart halvtid – så har jag kunnat glädja mig åt både yrkesarbete, familjeliv och fritid. Jag uppskattade att min arbetsplats i Skarpnäck låg på lagom avstånd från mitt hem vilket innebar att jag kunde cykla dit - året om, oberoende av väderlek.

Men framför allt: Arbetet har ett meningsfullt innehåll.  Ett innehåll som ytterst syftar till att hjälpa barn som befinner sig i svårigheter - barn med olika bakgrund och förutsättningar - till att bli väl bemötta och bättre förstådda och därmed få en chans att bli ”rätt omhändertagna” för att sedan förhoppningsvis klara sig bättre även i framtiden.

I skolan kan man nå alla barn och därmed också vara med om att förebygga problem av olika slag. I min bifogade arbetsplan (bilaga) kan man se vilka insatser jag hade att erbjuda ur mitt ”smörgåsbord” och som ytterst syftade till att förverkliga dessa ideal.

Drömsituationen

På skolan Utopia Framtid finns det en skolpsykolog som har en högt värderad ställning p.g.a. sina goda både pedagogiska, psykologiska och socialpsykologiska kunskaper. Det är en stor bredd i psykologens kunnande inom dessa discipliner varför hens kunskaper på ett självklart sätt tas i anspråk i många sammanhang.

Hen själv har också en god social kompetens och har lätt för att ta de flesta människor. Eftersom hen har helst en heltid men minst en halvtid på en mindre skola och det finns minst en heltidspsykolog på en större skola så känner hen en tillfredsställelse över att verkligen kunna utföra ett gott arbete.

Lärarna blir ”avlastade” och kan ägna sin kraft åt sin pedagogiska gärning och kan få handledning och stöd på ett enkelt sätt. Psykologen kan vara med och leda samtal och reflektion kring hur man åstadkommer större arbetsro i skolan. Detta kommer att leda till bättre Pisaresultat och det lutande tornet kan hindras från att falla.

Eftersom rektor inser vilken resurs hen har i psykologen så har hen psykologen som ”bollplank” i flera relevanta frågor. Barnen i skolan Utopia får hjälp med sina problem på ett tidigt stadium. P.g.a. tidiga och snabba elevvårdande insatser är mobbning så gott som obefintlig.

Alla skolor är välförsedda med psykologisk expertis i likhet med Utopia Framtid men de med störst behov p.g.a. segregation eller annan svårare problematik har förstås mer. Psykologerna i ett distrikt träffas med regelbundenhet för kamrathandledning och utbyte av kunskaper och erfarenhet under disciplinerade former. Alla psykologer sorterar under en chefspsykolog som tillhandahåller fortbildning och handledning. Yrkesrollen är kvalificerad och utövaren har en lång och gedigen utbildning varför lönen är minst i nivå med skolläkarens.