Yrkesroller som psykolog, lärare eller forskare inom ett så brett ämnesområde som psykologi kan förstås först då de presenteras i ett sammanhang som ger dem mening. En utgångspunkt kan vara att placera den enskildes yrkesliv i faser som tillsammans bildar en enhet med hänsyn till fasernas konsekvenser. Här följer en kort beskrivning över de faser som format mitt eget yrkesliv som lärare, psykolog och forskare.
FAS 1
Den första fasen omfattar lärarverksamhet varvad med förvärvsarbete. Med en 4-årig folkskollärarutbildning direkt på en realskoleexamen var läget bäddat för akademiska studier i psykologi, pedagogik och sociologi samt en kurs på Psykotekniska Institutet Stockholm. Mina lärare var i tur och ordning Rudolf Anderberg, Wilhelm Sjöstrand, Gunnar Boalt samt Valdemar Fellenius. Med akademisk examen förändrades min yrkesscen.
Jag sökte och tillträdde en tjänst som konsulent i pedagogik och psykologi vid dåvarande Kungliga Skogsstyrelsens utbildningsavdelning. Tjänsten innebar ansvar för den skogliga lärarutbildningen, samt rådgivning och arbetsledarutbildning inom skogvårdstyrelser och skogsindustrier. Skogsstyrelsens utbildningsavdelning överfördes till Skolöverstyrelsen vid slutet av 60-talet, där den bildade egen avdelning inom Byrån för Jord-och Skogsutbildning.
I skarven mellan dessa ”ägarbyten” tjänstgjorde jag en kortare tid som skolpsykolog i Norrköping. Denna första fas var en ljus tid med stor frihet och gott kamratskap. Under de 9 år som jag ansvarade för den skogliga lärarutbildningen hade jag stor frihet att utforma undervisningen i pedagogik och psykologi på ett sätt, som jag idag inser var ganska annorlunda än de rutiner som mötte mig senare, när jag gick över till ett lektorat på Lärarhögskolan i Malmö. Som exempel kan nämnas att vid de skogliga lärarkandidaternas lektionsövningar fanns det ofta med en skoglig ämnesexpert (skogsmästare eller jägmästare) och alla lärarkandidater deltog i utvärderingen av varandras övningslektioner.
Skattningsformulär och diskussion följde med varje lektionsövning. Detta samarbete mellan ämnesexpert och pedagogisk-psykologisk expert gjorde det lätt för mig att nyansera och tillämpa mina egna ämneskunskaper i pedagogik och psykologi på de sammanhang, där kunskaperna skulle omsättas i praktiken. När t.ex. fällningsarbetet inte längre tolererades som ensamarbete utan måste ske i grupp, ökade antal fällningsolyckor drastiskt, den enskilde riskerade helt enkelt att bli påfälld av sina arbetskamrater. En omfattande enkät till 140 skogsyrkeslärare lyckades ringa in de arbetsmoment som var kritiska ur olycksfallsynpunkt vid fällningsarbete i grupp och som samtidigt krävde särskild metodisk uppmärksamhet ur inlärningssynpunkt, dvs. inlärningen krävde lärarledd kognitiv och motorisk feedback.
Resultaten från denna undersökning omsattes sedan vid skogsbruksskolornas särskilda övningsgårdar, en åtgärd ganska lik flygets användning av data erhållna med Flanagans ”Critical Incident”-metodplaneringen av projektet drog också nytta av Mårdbergs och Baneryds arbete ”Psykologisk befattningsanalys” (PA-rådet 1971). I den skogliga olycksfallsstatistiken finns en nedgång i antalet fällningsolyckor med dödlig utgång från ett antal av 28 till 3 per år under en relativt kort tidsperiod omfattande introduktionen av anpassade övningsgårdar. Psykologiämnet vid lärarkurserna under de 9 åren vid Skogsstyrelsen omfattade alltid föreläsningar i perceptionspsykologi, beslutsfattande och subjektiva bedömningar.
Lärareleverna fick vid varje kurs rätta skrivningar från lärlingskurser och genomföra skattningar av lärlingars färdigheter. Materialet sammanställdes, presenterades och diskuterades med kursdeltagarna, som på så sätt fick tillfälle att kalibrera sina egna referensramar. Materialet blev med tiden mycket omfattande och jag beslöt mig för att sammanställa ett urval, som kanske skulle ge mig tillfälle att höja något av betygen i min fil. kand. examen.
Tillfället kom och jag lämnade in till professor Arne Trankell en teoretiskt analyserande och illustrerad sammanställning över betygsättnings-problem, såsom kalibrering av lärarnas referensramar, resultat från reliabilitets- och valideringsprövningar, samt olika normativa utgångspunkter såsom individuell, diagnostisk, relativ eller absolut utgångspunkt. Trankell återkom efter några dagar med beskedet
”det här du har lämnat in är ingen trebetygsuppsats, det är en färdig lic-avhandling. Allt du behöver göra är att tentera av föreskriven litteratur, sedan presentera din avhandling vid två seminarier.”
Jag berättar detta för att visa hur en lärartjänst mycket väl kan integreras parallellt med forskning. Vid lärarhögskolan i Malmö, där jag senare kom att både undervisa och forska gjordes flera försök till en sådan kombination. Hur detta lyckades vet jag inte riktigt men jag har på känn att det inte alltid slog så väl ut. Ser jag till min egen bakgrund så var förutsättningarna för en lyckad kombination undervisning–forskning den frihet från detaljstyrning jag upplevde beträffande relevant innehåll i psykologiundervisningen tillsammans med det ämnesstöd som fanns tillhanda, från någon skoglig ämnesexpert vid de flesta lektionsövningarna. Min bakgrund som anställd vid Skogsstyrelsen förde också med sig ett flertal internationella uppdrag från FAO, UN, såsom lärarkurser för afrikanska och asiatiska skogsskolelärare samt föreläsningar vid FAO-möten i Genève and Zollikofen.
FAS 2
Övergången till lektoratet vid Lärarhögskolan i Malmö i 1968 var spännande. Här mötte jag nya kategorier lärarelever, såsom speciallärare, folkskolelärare och blivande gymnasielärare. Särskilt spännande och givande var kontakten med eleverna på speciallärarlinjen. De var något äldre än övriga kandidater, då de som regel hade flera års lärarerfarenhet med sig i bagaget när de nu vidareutbildade sig till speciallärare. Detta var delvis en ny värld för mig, en värld som förutom nya personkontakter också öppnade portarna till nya forskningsuppslag.
Ganska snart blev jag ombedd av Skolöverstyrelsen att utreda behovet av en mera omfattande yrkespedagogisk forskning och samtidigt inventera sådan forskning inom några andra namngivna länder. När detta uppdrag var slutfört (1969) sökte jag och erhöll från Skolöverstyrelsen omfattande forskningsanslag för ett eget yrkespedagogiskt projekt, som skulle komma att sträcka sig över 4-5 år. Till mångas överraskning valde jag ett humanistiskt ämnesområde, nämligen den psykosociala, medmänskliga aspekten på relationen vårdare-patient. En och annan tjänsteman på skolöverstyrelsen skulle nog hellre sett mig välja ett mera matnyttigt forskningsområde, t.ex. utbildningsplanering inom verkstadsindustrin.
Forskningsprojektet kom att kallas Y-projektet, alternativt vårdprojektet. Det kom att pågå i 4-5 år. Samarbete med vårdsidan blev från början ganska problematiskt, inte så att produktionen av resultat blev åsidosatt, tvärtom data materialet blev med tiden mycket omfattande, 172 bandinspelade intervjuer med sjuksköterskor på deras arbetsplatser och ca 2000 utskrivna sidor från det bandade materialet med påbörjad innehållsanalys. Problemet var den tystnad som mötte mig vid försök till dialog med avnämaren till mina resultat, dvs. Skolöverstyrelsens vårdbyrå.
Avrapporteringen var långt framskriden när jag blev ombedd att åtaga mig ett nytt projekt, om skogsföryngring och skogsvård. Vid denna tidpunkt var den skogliga utbildningen flyttad från Skogsstyrelsen till Skolöverstyrelsen. Tyvärr blev arbetet med den slutgiltiga avrapporteringen av Y-projektet tillsammans med planeringsarbetet för det nya skogliga projektet för mycket, för arbetskrävande - jag ’gick i väggen’ som det heter och sökte hjälp på psykiatriska kliniken i Lund för att få en tids time out. Resultatet av detta besök blev 15 års kamp mot sviter från ensidig neuroleptika-behandling, som slutade med förtidspensionering år 1990.
Denna mörka fas i mitt yrkesliv inrymmer dock en ljusglimt. Kollapsen inträder samtidigt som jag står beredd att disputera för doktorsgraden på två av mina mera omfattande arbeten inom Y-projektet, en rapport om de bandade intervjuerna med 172 sjuksköterskor samt en rapport om konstruktion av attitydskalor, vilka lade grunden till en tvärsnittsstudie över attitydutvecklingen under själva sjuksköterskeutbildningen. Båda rapporterna var omfattande. De mottogs tyvärr med tystnad från uppdragsgivaren, dvs. Skolöverstyrelsens vårdbyrå.
Förberedelserna för disputation fick läggas på hyllan. Det gick inte att ro iland en sådan formell och krävande procedur som en disputation samtidigt med 5 psykofarmaka i kroppen. I detta läge fick jag ett gott råd av en institutionsmedlem:
’Sänd in dina rapporter till docentnämnden och ansök om behörighet som docent’.
En kartong med ett fyrtiotal arbeten gjordes i ordning och sändes till en granskningsexpert, professor vid ett universitet utan koppling till Malmö eller Lund. Tiden dröjde, men en dag kom beskedet. I min yngsta dotters dagbok står.
’Pappa har blivit dusent[sic!] . Vi skall äta ute idag.’ En ljusglimt i mörkret.
Denna mörka fas i mitt liv, orsakad av en ensidig överförskrivning av bl.a. neuroleptika, en medicin som inte sällan resulterar i permanenta, iatrogena skador, kommer jag att redovisa i ett annat senare sammanhang. Trots allt, konsekvenserna från dessa ‘anni horribiles’ öppnade upp ett nytt forskningsområde för mig, nämligen psykiatrisk diagnostik och vård. Jag har sedan dess fått möjlighet att studera åtskilliga andra patientjournaler och upptäckt att min egen journal inte var så unik som jag först trodde. Till detta vill jag återkomma i senare sammanhang.
Under en fas av tillfrisknande med stöd av ett antal engagerade läkare lyckades jag så småningom frigöra mig från all medicinering och återuppta mina intressen för musik, målning och inte minst mina oavslutade forskningsplaner. Varje torsdag under en lång följd av år träffades vi, fyra fioler och en pianist, för att spela kammarmusik. Vi var alla pensionärer med skilda yrkesbakgrunder, viket gjorde kafferasterna särskilt intressanta. Idag har dessa medmusikanter tystnat och jag har sökt mig till en lokal orkester, bestående av amatörer och pensionerade proffs.
Allt detta tillsammans med återupptagandet av mitt måleri med utställningar blev delar av den återanpassning som länkade samman nuet med mina tidigare och oavslutade yrkesplaner. Den erfarenhet och information jag samlat under dessa år tvingade mig till fördjupning beträffande validitet och val av sanningskriterier vid psykiatrisk diagnostisering. Kristina Taylors uppmaning på Psykologtidningens debattsida (nr. 4-5, 2015) att vi psykologer bör våga göra bedömningar utifrån den information vi besitter har jag bokstavligt talat omsatt i handling på mer än ett sätt, som framgår av följande axplock:
- Arrangerade på Lärarhögskolan, Malmö ett seminarium om psykiatrisk diagnos med professor Göran Eberhardt inbjuden som föreläsare. En grupp studenter önskade göra sitt examensarbete i ämnet men fick inga pengar till projektet.
- Gått med i RSMH, deltagit i lokala möten.
- Gått med i lokal schizofreniföreningen, deltagit i lokala möten, skrivit i deras periodiska tidskrift.
- Deltagit i DN-debatt om psykiatrisk diagnostik
- Medverkat i Sveriges Radio P1 ”Kanalen”, januari 1989
- Samarbetat med Kilen i Stockholm
- Publicerat under 1980-90 talet flera artiklar om psykiatrisk diagnostik i Malmö Lärarhögskolans skriftserie ”Särtryck och Småtryck”
- Publicerat mig i Psykisk Hälsa, Svenska föreningen för psykisk hälsa, 1999
.
- Publicerat mig i Clinical Psychology Forum, Division of Clinical Psychology of the British Psychology Society, 1997
Sedan år 2000 har jag skrivit tre böcker, deltagit i flera internationella kongresser, och under 6 år varit redaktör för Brunswik Society Newsletter (BSN) (en välrenommerad vetenskaplig, digital publikation) samt publicerat artiklar om psykiatrisk diagnos i ”peer-reviewed”-tidskrifter. I stort har dock mina försök att inspirera till debatt om validitetsproblematiken inom psykiatrisk diagnostik bemöts med tystnad. Denna undvikandeattityd finns också belagd inom såväl psykiatrisk forskning som dito läroböcker.
Huvudtemat i mina artiklar och böcker har därför varit nödvändigheten av retroaktiva utvärderingar av patientjournaler i samråd patient - vårdansvarig, det som i facklitteraturen kallas ”First Person Account” (Jordan, 1995). Tillvägagångssättet innebär att man inte enbart se till textens koherens, dvs. sammanhang och konsekvens inom journaltexten. En sådan koherensprövning av det skrivna ordet är inte till fyllest som valideringsmetod. Koherensprövning kan vara en bedräglig metod särskilt när många doktorer skriver om en och samma patient i en och samma journal.
Ett konkret exempel är en journal där 16 doktorer skriver om en och samma patient. Merparten av dem, 9 stycken, har aldrig träffat patienten i fråga. Dessa doktorer tar för givet att kollegers tidigare anteckningar, trots tidens gång, fortfarande är aktuella och giltiga. Risken finns i ett sådant fall att konsensus innehåller en avsevärd portion uppförstorade, felaktiga eller inaktuella omdömen om patienten. Därför räcker det inte med enbart en koherensprövning (samstämmighet) vid granskning av patientjournaler inom psykiatrin.
Textens innehåll måste också prövas retroaktivt gentemot tillgängliga korrespondenskriterier, d.v.s. konkreta informationskällor, ofta unika för det enskilda fallet. Många gånger är det endast patienten i fråga som kan bidra med dessa kriterier, eftersom det handlar om patientspecifik, s.k. idiografisk information från patientens olika, ekologiska nischer, såsom utbildning, yrkeserfarenhet, arbetsmiljö, uppväxt, hemförhållanden, framtida yrkesplaner, aktuella och tidigare arbetsförhållanden, vänskapsrelationer, fritidsintressen etc. Tyvärr saknas ofta denna information i psykiatriska patientjournaler, vilket har dokumenterats i flera tidigare arbeten. (Sjödahl 2013; Kutchins & Kirk, 1997).
I en nyligen publicerad doktorsavhandling vid Lunds universitet (Jessica Skoog, 2015) visade det sig att endast 18 procent (467 av 2601) av patienter, som stod på antipsykotiska droger hade någon indikation för sin medicinering inskriven i journalen, dvs. 82 procent saknade indikation för sin antipsykotiska medicinering. Att validera sådana journalanteckningar utan patientens retroaktiva medverkan är en omöjlighet. Den nödvändiga informationen finns ju inte där utan måste härledas från patienten själv i ”första person”. Detta är huvudtemat i min bok
‘Psychiatric diagnoses – are they to be trusted? First listen to the patient!’ (2012).
Felaktiga beskrivningar av bokens innehåll som att den skulle handla om feldiagnoser som lätt begås och om patienters subjektiva bidrag till diagnossituationen missar och förringar värdet med retroaktiv ’first person account’. I själva verket handlar boken ifråga om diagnostiska feldiagnoser med svåra livslånga, iatrogena lidanden och patientens bidrag gäller inte främst subjektiva upplevelser utan tvärtom handlar det om konkret, idiografisk faktainformation.
FAS 3
A second chance. Jag sitter vid min nyinköpta dator, trevar mig fram på Google för att göra mig bekant med nyförvärvet och får då upp på skärmen, som av en slump, en inbjudan att inkomma med bidrag till ”The 20th Annual International Meeting of the Brunswik Society , Minneapolis, MN November 18-19, 2004”. När jag söker vidare får jag veta att Egon Brunswik tillhörde ”the Vienna Circle”, en grupp filosofer och forskare inom natur- och samhällsforskning vid University of Vienna.
Egon Brunswik arbetade där som assistent hos Karl Buhler, Paul F. Lazarsfeld och Konrad Lorenz. 1935/1936 erhöll han ett Rockefeller-stipendium som gjorde det möjligt för honom att besöka Berkeley University, där Edward C. Tolman var chef för psykologiavdelningen. Liksom många andra europeiska forskare vid tiden strax före andra världskriget återvände han aldrig till Europa. Han stannade kvar vid Berkely där han efter några år erhöll en professur.
När jag försökte bekanta mig med Brunswiks teori- och metodbyggnad upptäckte jag en överraskning. En nyhet var hans begrepp ’representative design’. Den fråga Brunswik ställde sig var följande: Varför skall psykologer som forskare nöja sig med att sampla endast över individer? Vi vill ju gärna generalisera våra resultat över interaktionen mellan omgivning (=miljö) och individ. Varför då inte också sampla över miljön, över situationer och sammanhang. Detta är själva hörnstenen i Brunswiks begrepp ’representative design’. Det har emellertid med tiden visat sig svårt att omsätta detta önskemål i praktiken.
Situationer och miljöer är föränderliga och ibland svåra att avgränsa. Därutöver kräver tillämpningen av representative design i Brunswiks mening ofta samarbete mellan beteendevetare och särskild ämnes- eller miljöexpert. När jag läste detta slog det mig plötsligt att det omfattande, bandade intervjumaterial som samlats in och skrivits ut under Y-projektets 4-5 år var upplagt helt i linje med Egon Brunswik´s krav på representative design. Intervjuerna var enligt skriftlig instruktion begränsade till en definierad och exemplifierad omgivningsaspekt, nämligen den medmänskliga, psyko-sociala aspekten på relationen patient-sjuksköterska.
Rapporterade episoder klassades av respektive respondent själv till bestämda situationskategorier såsom ”under patientens intagning, under diagnosticering, under behandling, under ronden, etc”. Vidare var alla respondenternas handlings- och åtgärdsförslag knutna till enskilda, självupplevda situationer. Denna bundenhet till konkreta, rapporterade och kommenterade situationer uteslöt inte möjligheterna att presentera materialet på ett överskådligt sätt, men förde med sig försiktighet beträffande bredare generaliseringar. Kanske fanns nu en möjlighet att återuppta mitt gamla, ej slutredovisade Y-projekt. Jag skickade in ett abstrakt som upptog följande 7 problemområden, vilka ganska väl täckte det oavslutade Y-projektets forsknings områden:
- Innehållsanalys av läroplan för sjuksköterskeutbildning
- Innehållsanalys av attitydpåståenden
- Konstruktion av attitydskalor
- Attityd- och personlighetsförändringar under sjuksköterskeutbildningen
- Faktor analys av sjuksköterskors attityder till yrket
- Arbetsanalyser, intervjuer med sjuksköterskor på deras arbetsplatser enligt ”critical incident”-metoden
- Retrospektiv utvärdering av ett 20-tal patientjournaler under medverkan av respektive patient (first person accounts)
Detta, plus ytterligare några forskningsuppslag, skickades över till konferensledningen. Svaret lät inte vänta på sig. Jag blev inbjuden att presentera min forskning inom Y-projektet vid 20th Annual International Meeting of the Brunswik Society in Minneapolis, MN, Nov 18-19 2004. Tiden för presentationen var begränsad för varje deltagare till 20 minuter följda av 15 minuter reserverade för uppföljande diskussion. Sakdebatterna blev livliga. Man ville veta mer om vem Karl Popper var, hur man kunde bygga validering av patientjournaler på Poppers trevärldskoncept, hur man använder Venn-diagram vid innehållsanalys av texter och skäl för patientmedverkan vid retrospektiv utvärdering av patientjournaler inom psykiatrin.
På kvällen träffades vi alla till en gemytlig måltid. För mig personligen kändes samvaron som något nytt, en sedan länge efterlängtad kollegial gemenskap. De informella kontakter som nu knöts blev bestående och kom att forma mina kommande år som ”a second chance”, d.v.s. en senkommen fortsättning på mitt tidigare yrkesliv som psykologiforskare. Den öppenhet jag nu mötte i kontakterna med mina nya kolleger var något nytt. Som exempel vill jag nämna en brevväxling med tidigare redaktören för BSN, Chris Anderson. Redan under sommaren 2004, innan jag bestämt mig för att delta i Minneapolis-mötet skrev jag några rader till Chris Anderson, där jag ställde mig frågande till vissa begränsningar inom den kognitiva beslutforskningen, nämligen den något ensidiga fokuseringen på enbart objektiva beslutskriterier.
Det flesta beslut och bedömningar här i världen sker ju utan tillgång till några objektiva kriterier. För att konkretisera problemet refererade jag till Peter Tjajkovskijs självbiografiska beskrivning av hur en tonsättare arbetar. Tjajkovskij vänder sig mot den gängse uppfattningen att konstnärlig kreativitet är ett resultat av starka emotionella upplevelser. När han själv fångats av starka känslor och stämningar var han oförmögen att arbeta som kompositör. Senare, då han försökt gestalta sina känsloupplevelser i toner var det i huvudsak en kognitiv uppgift.
Chris Andersons svar kom omgående: “Lars ---Creativity is something that decision making psychologists don’t usually consider, but I think we need to be good behavioral scientists and not just be blinded by our interests”.
Jag återger denna brevväxling mot bakgrunden av den tendens som finns inom psykologisk forskning och tillämpning att betrakta det vi kallar kognitiv forskning som innehållsmässigt skild från en mera kvalitativ, introspektiv forskning. I själva verket är det svårt att tänka sig ett kognitivt beslutsfattande utan inslag av känslokomponenter Värt att nämna I detta sammanhang är att i årets BSN hittar vi ett bidrag som handlar om ”Communication of Musical Emotions” (B. Gingras, p. 12, 2015).
Den öppenhet inför nya impulser som kommer till utryck i Chris Andersons svar ovan ledde snart till nya kontakter bland vilka jag vill dröja vid ett mail från Zurich Tekniska Högskola, avsänt från en doktorand, Esther Kaufmann. Brevet innehöll en artig förfrågan om jag var villig att engagera mig som som medförfattare till en artikel om den idiografiska aspekten på Brunswik-forskningen, d.v.s. studier där resultaten redovisades för enskilda försökspersoner och inte enbart gruppvis. Detta var spännande, inte svårt att tacka ja till.
Det dröjde inte länge, ett år vill jag minnas, så var vår artikel publicerad i ”International Journal of Idiographic Science, (2007)”. Artikeln tillsammans med ett informationsblad signerat ”Lund University och Tekniska Högskolan ETH, Zurich” presenterades under året 2007 av Esther Kaufmann på 4 internationella konferenser, två i Europa (Warszawa och Zurich) samt två i USA (båda i Long Beach Kalifornien). Den årliga publikationen, BSN, gav mig nu många tillfällen att inte bara publicera egna bidrag utan också artiklar tillsammans med kolleger såsom Esther Kaufmann, Jim Athanasou och Werner Wittmann.
Sent under vintern 2007 kontaktades jag av Bernhard Wolf, professor i psykologi vid Landau Universitet. Han berättade om sina planer att samla utvalda Brunswik-forskare till en konferens i Landau. Förslaget understöddes av Roland Stoltz, professor vid Zurich Tekniska Högskola och Gerd Gigerenzer, professor vid Max Planck Institutet. Bernhard Wolf ville komma över till Lund och diskutera innehåll och deltagare med mig under några dagar ”We should sit down and talk a bit ” var hans budskap. Nu var vintern inte den lämpligaste tidpunkten för ett sådant företag, så vi bestämde därför en senare träffpunkt, följande år när våren började komma.
Under några soliga vårdagar var han min gäst i Lund. Vi varvade ämnesdiskussioner och programplanering med promenader i vårljuset. Bernhard hade ett favoritintresse: gamla kyrkor och även en favorit psykolog, Fritz Heider. Innan han lämnade Lund för återresa besökte vi tillsammans Dalby kyrka, biskopskyrka under tidigt 1000-tal. Sorgligt nog föll det på min lott att skriva hans minnesruna 4 år senare i BSN 2008. Bernhards konferens gick av stapeln under två dagar 16-17 juli 2008, med 22 utvalda deltagare från olika länder.
Mitt eget bidrag var rubricerat ”The idiographic perspective in medical decision making”. Detta möte förde med sig ytterligare kontakter med kolleger specialiserade inom forskningsområdet ”decision making”. Året innan Landaukonferensen hade jag blivit tillfrågad att ta över redaktörskapet för BSN, något jag accepterade förutsatt att Esther Kaufmann var beredd att svara för själva redigeringsarbetet.
Efter 6 års redaktörskap med granskning och läsning av spännande manus från internationella forskare fann jag det lämpligt att träda tillbaka år 2013. Redaktörskapet övertogs nu av ett team bestående av tre forskare inom beteendevetenskap. Förhoppningsvis kommer jag att kunna fortsätta ännu en tid att bidra med någon årlig artikel till denna skrift. I årets BSN diskuterar jag den diagnostiska situationen läkare-patient som en assymetrisk beslutsprocess (Sjödahl, 2015, s.42).
Trots de disparata faserna i mitt yrkesliv upplever jag det i bakspegeln som en helhet där konsekvenserna av tidigare faser motiverar senare. Sekvensen av händelser som gestaltar en yrkesutövares livslopp ger också en bild av den kultur den sociala omgivning som han eller hon verkat inom. Ett yrkesliv rymmer inte enbart en individuell verklighet, utan även en kulturell och social verklighet, som sträcker sig långt bortom den enskildes pensionsålder. Själv upplevde jag detta starkt vid hemkomsten från sjukhuset, efter min första hjärtattack.
I datorn låg ett mail med uppmaning att kontakta Mark Graber, professor emeritus vid State University of New York. Han hade läst mina bidrag i BSN och var speciellt intresserad av ett som handlade om ’path dependence’ - ett begrepp ofta använt inom ekonomi och historia men aldrig tidigare tillämpat inom psykologi och medicinsk diagnostik. Han ansåg begreppet i högsta grad relevant för studier av medicinska feldiagnoser.
Som redaktör för en ny medicinsk tidskrift, ”Diagnosis”, fokuserad på medicinsk feldiagnostik bad han mig att skriva en artikel om begreppets tillämpning inom detta område. Jag vill gärna nämna denna kontakt som exempel på den öppenhet jag genom-gående mött från forskare utanför landets gränser, en öppenhet som står i stark kontrast till den tystnad som omgett mina många bidrag på hemmaplan. Uppriktigt talat har jag stora svårigheter att sätta punkt för mitt yrkesliv. Dock vet jag att så länge jag känner mig representera värden utöver min rent biologiska existens så kommer jag att på ett eller annat sätt att spinna vidare på mina tidigare yrkestrådar.
Litteratur
Ajzen, I. (1991). The theory of planned behavior. Organizational behavior and human decision processes, 50, 179-211.
Anscombe, G.E.M. (2002). Practical inference. In R. Hursthouse, G. Lawrence, & W. Quinn (red.), Virtues and reasons (ss. 1-34). Oxford: Clarendon Press.
Brunswik Society Newsletter (2004-2015) http://www.albany.edu/cpr/brunswik/newsletters/index.html
Jordan, J.C. (1995). First person account: Schizophrenia – adrift in an anchorless reality. Schizophrenia Bulletin 21(3), 501-503.
Kaufmann E. (2010). Flesh on the bones: A critical meta-analytic perspective of achievement lens studies. Doctoral dissertation. University of Mannheim.
Kutchins, H., & Kirk, S. A. (1997). Making us crazy: DSM: the psychiatric bible and the creation of mental disorders. New York: The Free Press.
Recensioner (2013). Psykologtidningen 7, ss.36-37.
Sjödahl, L. (1970). Betygssättningen inom den skogliga grundutbildningen. Sveriges Skogsvårdsförbunds Tidskrift 68 (2): 113-125.
Sjödahl, L. (1973). Val av beskrivningsaspekter vid befattningsanalyser för utbildningsplanering. Sveriges Skogsvårdsförbunds Tidskrift 71 (3): 265-283.
Sjödahl, L. (2003). Psykiatrins dilemma – människosyn och kunskapssyn. Visby: Books-on-Demand.
Sjödahl, L. (2012). Psychiatric diagnoses – are they to be trusted? First listen to the patient! Visby: Nomen Publishing.
Sjödahl, L. (2013). Path dependency and routines. A threat to capability development. The Brunswik Society Newsletter. ss. 42-43. http://www.albany.edu/cpr/brunswik/newsletters/index.html
Sjödahl L. (2014). Path dependence and routines: A threat to capability development. Diagnosis, 2, 183-188.
Sjödahl, L. (2015). Solving asymmetric decision situations. The Brunswik Society Newsletter ss. 42-44.
Sjödahl L. (2015). Solving asymmetric decision situations. The Brunswik Society Newsletter ss. 42-26
Skoog, J. (2015) Analysis of factors of importance for drug uses. Medicinsk fakultet, Lunds universitet. ISSN 1652-8220.
Personförteckning
Anderberg Rudolf