Visst minns ni historien om den pensionerade stinsen?
- Där gick det ett tåg. Det ger jag fan i.
- Där gick det ett tåg igen. Det ger jag också fan i.
Är det tänkbart som starkt engagerad klinisk psykolog, med specialinriktning på våldsbehandling, när väl pensionen infunnit sig, att strunta i de nya formerna som våldet tar sig och som överväldigar oss? Näthat, grooming, masskjutningar, hatbrott, hedersrelaterade livsinskränkningar, systematiserade organstölder, sexuella trakasserier i skydd av folkmassan? Nej, det går inte att slå ifrån sig. Men min poäng är att det inte heller är nödvändigt att göra det. Med väl förankrad kunskap om våldets natur behöver ingen, framför allt inte behandlare och andra som professionellt ska möta våldet, stå handfallen inför våldets variationer. Det finns ett hållbart övergripande tolkningsmönster.
Som psykologer är vi ganska privilegierade. I alla fall i vissa avseenden. Vi har en rejäl grundutbildning med oss, och sedan för oss livet, samhällets omdaningar och vår egen drivkraft till en mängd skilda utmaningar, uppgifter och upplevelser.
I mitt fall hade jag med mig både en teologisk och en psykologisk grundutbildning. Jag hade befunnit mig i universitetsvärlden i närmare trettio år, på ungdomshem och i arbete med familjebehandling i sammanlagt tiotalet år, och sedan i individuell psykoterapi inom S:t Lukas också i tiotalet år. Tänk att då vid precis fyllda 50 få vara med om en radikal vändpunkt i mitt yrkesliv!
Det var när den förste förövaren av våld trädde in i mitt samtalsrum. Kunde jag det här? Naturligtvis inte, trots att jag hade hållit på med varianter på psykologi i tjugo-trettio år, relationspsykologi i olika former i femton-tjugo och psykoterapi i en tio-femton år. Men jag hade nog förutsättningar för att lära mig, visade det sig. En grundläggande psykodynamisk psykoterapigrund och en bred erfarenhet.
Det blev en stark upplevelse att märka att jag kunde återanvända nästan all psykologisk och terapeutisk utbildning och erfarenhet jag hade samlat på mig: barn- och ungdomspsykologi, familjerådgivning och relationspsykologi, kris- och traumakunskap, debriefing, konflikthantering och handledning på institution, kultur- och religionsaspekter, kvinnopsykologi och könsrollsfrågor. Precis som alla andra psykologer, terapeuter och kuratorer hade jag dittills nästan enbart ägnat mig åt den som utsatts för trauma och svåra uppväxtförhållanden. Men nu förstod jag att den psykologiska kunskapsmassan kunde tillämpas även på den som skapar traumat, på utövaren av våld, särskilt på mannen som hade gjort illa kvinnan i sin relation.
Nu när jag har fyllt 70 blir jag lite ödmjuk igen. Vad är det jag inte har hunnit med? Nu först som pensionär har jag haft tid att ta del av många arbetsfält som varit nya för mig. (Blir man förresten någonsin pensionär som psykolog?) Tänk vad många infallsvinklar på psykologiskt och terapeutiskt arbete som mina kolleger har hunnit med! Och hur unik är då forensisk psykoterapi, det specifika kunskapsområde som blev mitt?
Efter denna personliga inledning vill jag pröva just den frågan, det speciella med psykologisk våldsbehandling. Först av allt förefaller själva begreppet vara nytt, både på svenska och på engelskt/amerikanskt språkområde. Det finns ’drogbehandling’, ’kristerapi’, ’fobiträning’ etc. men inte ’våldsbehandling’. Sannolikt kommer sig detta av att våld i sig inte har varit intressant nog för terapeuten utan ansetts vara orsakat av något annat, av större intresse. Våldsbehandling däremot ställer våldet i sig i fokus. Att ’arbeta med våld’ använder prepositionen på ett nytt sätt.
Forensisk psykologi och särskilt forensisk psykoterapi har heller inte varit etablerade begrepp i skandinavisk terminologi mer än ett par decennier, till skillnad från hur det har varit på kontinenten. Därför håller kunskapen, kurserna, litteraturen och institutionerna som odlar detta kunskapsområde fortfarande på att konsolidera sig i Sverige, medan forskningen dessvärre låter vänta på sig i vårt land.
Om än inte särskilt spridd och accepterad, finns det ändå en bred teoretisk bas om våldets mekanismer, dess uttrycksformer och konsekvenser som vägleder till ett specifikt förhållningssätt gentemot våldsutövaren. För att arbeta med våld fordras nämligen kunskap om våld. Det går att veta något om våld, våldets mekanismer och psykologiska funktion, liksom dess effekter på både den utsatta, vittnet och utövaren själv. Det vore yrkesmässigt ohederligt, kontraindicerat och rentav farligt att starta våldsbehandling utan denna specifika våldskunskap. Det fordras också särskild kunskap om relationsvåld, eftersom den har specifika kvalitéer för alla inblandade. Därtill fordras kunskapen om att arbeta med våld. Det är ingenting som förmedlas i grundutbildningen och ingenting som psykologen blir kompetent för per automatik. Det är inte bara mod utan kunskap som fordras för att våga prata om våld, att fånga upp symptomen på våld, att genomföra samverkans- och säkerhetsplanering och att känna till vilka insatser som fungerar.
Våld är i så hög grad en manlig uttrycksform. Därför fordrar såväl våld i nära relationer som annat våld dessutom av behandlaren en könsmaktsförståelse och en egen våldsbearbetning.
Då för tjugo år sedan, stod jag som klassiskt skolad psykolog och psykoterapeut inför ett antal utmaningar som jag naturligtvis inte kände till. Men behandlarens starka förändringsambition, att bidra till att våldet stoppades och inte återkom, tvingade både behandlare och behandlad att ompröva sin samhälls- och människosyn, sin kvinno- och manssyn och synen på metod och på relationen mellan behandlaren och den behandlade. Många av arbetselementen från traditionell psykoterapi gick att känna igen, men de faktiskt verksamma mekanismerna för personer dömda för våldsbrott medförde att vissa element betonas mer och andra mindre. Jag gör här en summarisk genomgång:
Att utforska våldet ger psykoterapeuten en påtaglig nyfikenhet som smittar av sig på våldsutövaren. Det dröjer inte många sessioner förrän klienten har integrerat konceptet med att vilja och behöva lära mer om sitt eget våld.
Behandlaren blir mer fokuserad eftersom våldet står i centrum, mer aktiv och frågande än som vanligen förväntas av en psykodynamiker. Ordet ’våld’ har väl tagits i parternas mun ett trettiotal gånger bara under första samtalet.
Det blir mindre regression, mindre avvaktande och färre tolkningar än vanligt. Följdfrågorna, bekräftande och validerande kommentarer kommer mer frekvent. Tolkningarna är inte den centrala terapeutiska interventionen.
Våldet är ofta en konkret fysisk handling, med påtagliga yttre konsekvenser. Det gör våldet pratbart. Därför präglas behandlingen av större öppenhet och mindre mystik kring det behandlade stoffet. Det blir ofta mycket konkreta situationer, med små rollspel och dramatiseringar för att tydliggöra våldets konkreta natur.
Psykoterapi i alla dess former ska vara strukturerad. Mot strukturen kan sedan avvikelser och tolkningar göras, utveckling kan avläsas. Men genom att våld är ett allvarligt brott mot strukturerna – det innebär genuin oordning, då måste våldsbehandlingen vara om möjligt än mer strukturerad. Tider måste hållas, avtal uppfyllas, och inga överraskningar, maktmissbruk och mentala övergrepp får äga rum. Behandlingen kommer att präglas av att strukturerna återskapas. Det blir lugnt och tryggt att gå i våldsbehandling.
Teoribasen upplevs märkligt nog mer levande än i traditionell psykologi och psykoterapi. På ett 45-minuterspass hinner de väsentliga byggstenarna i teorikonstruktionen om våld att levandegöras. (Jag hänvisar då gärna till Per Isdal: Meningen med våld, som ger en så tydlig ram för våldsbehandlingen och som bidrog till att han fick Stora Psykologpriset av Norsk Psykologforening 2011.)
Svåra utmaningar ligger i att våldet inte är en privatsak utan har drabbat en annan part, eller en tredje part. Dessa andra parter är påtagligt närvarande i rummet, om än inte rent fysiskt. De har rätt att fordra att våldet upphör och inte riskerar att återkomma. Rättssamhället har också sina krav på en framgångsrik behandling. Därför blir utvärdering, återkoppling och rapportering en integrerad del av behandlingen.
Spännande är när barndomsberättelsen, en klassiker för oss psykoanalytiskt präglade, kommer i ett nytt ljus. Inte att vandra igenom barndomen i sig utan att relatera den till våldet. Att ’våldsrelatera’ blir därmed ett nytt psykoterapeutiskt begrepp, att ställa skeendena i relation till det våld som förekommit.
Det är specifikt att våldsbehandling inte utförs i ett slutet rum utan i hög grad utgörs av ett samarbete. Det förutsätter kolleger, ibland i samma rum, det fordrar handledare, bibliotek, kurser och fortbildning, det fordrar ett mycket nära och förtroendefullt samspel med de andra inblandade parterna såsom polis och socialtjänst, hälso- och sjukvården, skolan, hemmet och inte minst de utsatta och bevittnande parterna som har farit illa.
Det har inte rått någon tvekan om att våldsbehandling är etiskt och emotionellt påfrestande genom att den berör den egna personen och egna värderingar. Till skillnad från andra psykologiska uppdrag som man kan få genom livet, har våldet krävt en egen målsättning, att ta ställning mot våldet, för en våldsfri tillvaro både för personen i terapistolen mittemot, för dennes anhöriga och för mig själv.
Allt detta har jag självfallet utvecklat i min handbok Arbeta med våld – Vägledning till psykologisk våldsbehandling (Studentlitteratur 2014).
Jag nämner gärna några titlar som har varit avgörande:
Isdal, P: Meningen med våld. (Stockholm: Gothia förlag 2001; senaste upplaga 2017)
Råkil, M. (red): Menns vold mot kvinner – behandlingserfaringer och kunnskapsstatus. (Oslo, Universitetsforlaget 2002)
Partanen, T.: Interaction and therapeutic interventions in treatment groups for intimate violent men. (University of Jyväskylä 2008)
Byttner, K & Engström Pedersen, S.: Faktorer som förändrar. Om psykoterapeutiskt behandlingsarbete med patienter dömda för våldsbrott. (SAPU 2005)
För att återknyta till starten, vad har läsaren av dessa reflexioner för egna erfarenheter av psykologisk våldsbehandling eller frånvaro därav? Kan vi fortsätta samtalet om vad man hinner och inte hinner med under ett psykologiskt yrkesliv?
Hans Åberg
leg psykolog, leg psykoterapeut
tidigare verksamhetsansvarig vid
Mansmottagningen mot våld i Uppsala