25 år sedan Långbro fick sin första psykolog Olena Sennton – Sveriges Psykologförbund

2015-09-02

25 år sedan Långbro
fick sin första psykolog

av Olena Sennton

Innehåll

Olena Senntons skrift i samband med pensionering, 1985
Auskultation 1948
Psykologens första arbetsuppgifter
Den första sommaren
Trädgårdsvillan
Nya lokaler för allt fler psykologer
Landstinget och början till en psykologorganisation
Psykiatrins utveckling och psykologernas nya arbetsuppgifter


Olena Senntons skrift i samband med pensionering, 1985

En strålande sommardag 1959, närmare bestämt den 1 juli, gjorde jag min första uppvaktning hos dåvarande styresmannen för Långbro mentalsjukhus, överläkare Erik Goldkuhl. I början av år 1959 hade Stockholms stad utannonserat två psykologtjänster, förlagda till stadens två mentalsjukhus, och jag hade haft lyckan att få tjänsten på Långbro. Historiskt sett är det intressant att de självständiga psykologtjänsterna i Stockholm debuterade inom mentalsjukvården.

Jag kände mig också mycket högtidlig där jag satt mitt emot docent Goldkuhl i hans imposanta ämbetsrum med respektingivande tunga skinnklädda möbler. Atmosfären påminde mig om din barndoms läkarbesök hos Erik Goldkuhls far, som var stadsläkare i Växjö och tog väl hand om små sjuka barn i den gamla lärdoms- och stiftsstaden.

Under barnepidemier som mässling, vattkoppor mm for han på rond till de olika hemmen, under vintern per släde och övriga årstiden per droska, dragen av häst. Jag tänkte också på min gymnasietid, då vi flickor ivrigt läste Erik Godkuhls diktsamlingar med smärtfyllda tragiska strofer om liv och död.

Auskultation 1948

Detta var inte mitt första möte med Långbro och Erik Goldkuhl. Redan 1948 auskulterade jag 4 månader på hans egen klinik för kvinnor, vilket blev en både uppskakande och intressant lärotid. Detta var innan psykofarmaka gjort sitt inträde i mentalsjukvåden, och jag hade rika tillfällen att observera och uppleva den öppna paniken och våldsamma smärtan hos människor som drabbats av tragedin att ha förlorat förmåga att styra och kontrollera sina handlingar.

Jag fick delta i ronder, där förtvivlade kvinnor klängde sig fast vid hoppet om en lindring i gestalten av den mäktiga doktorn. Jag fick bevittna hur kvinnor rasande som backantinnorna i Euripides´ klassiska drama slet håret av varandra eller rev nystoppade madrasser i smala remsor, som om det varit tunt papper. På ronder på den oroliga avdelningen, den s.k. Stormen, fick jag inte följa med. Men jag fick se den tidens elchock, utförd på en medelålders man, som hölls av sex vårdare som motvikt mot fruktansvärda kramper. Den synen förföljde mig i veckor. Och jag minns den egendomligt dova atmosfären i den stora salen med patienter i insulincomabehandling, när de väcktes ur sin dvala.

Det fanns en oas på varje klinik, och det var avdelningen för privatpatienter. Där var det lugnt, tavlor på väggarna, kuddar i soffan och blomkrukor i fönstren. Dit nådde ingen oro, för oroliga privatbetalande patienter fick inte komma dit förrän de blivit lugna och stillsamma. Så länge de förvirrades av sin galenskap fick de vistas på vanliga avdelningar. Men där fanns en skillnad. De fick sin mat på bricka med tallrik och bestick, medan övriga patienter fick äta med sked ur en spilkum.

Men en person har jag träffat, som trivdes bättre bland oron och galenskapen. Det var kungens överhovceremonimästare, som jag uppvaktade på Stockholms slott 1960 för att lämna min ansökan om bidrag från Kungafonden för studier av mentalsjukvård i USA. Han berättade för mig att han tillbragt några av de lyckligaste månaderna i sitt liv som patient på en av Långbros oroligaste avdelningar. Han tyckte det blev vadderat tråkigt när han fick flytta till privatavdelningen.

Sannolikt bidrog detta till att jag fick två stora bidrag från Kungafonden som möjliggjorde för mig att tillbringa ett helt år i USA. Där pågick en intensiv upprustning av mentalvården med kraftigt ökade federala anslag och ett av kongressen utarbetat förslag till ett effektivt nationellt mentalvårdsprogram. Förslaget kunde samtidigt ses som en program-förklaring för modern psykisk hälsovård, där humanitära och ekonomiska synpunkter på ett föredömligt sätt förenades med en dynamisk förståelse för vad psykisk sjukdom kan innebära för en person i form av sänkt självkänsla och avbrutna relationer med omvärlden.

De rika erfarenheter jag hade tillfälle att samla under detta år, fick jag sedan många tillfällen att tillämpa i mitt fortsatta arbete som psykolog på Långbro.

Psykologens första arbetsuppgifter

Från början hade jag Erik Goldkuhls helhjärtade stöd för min verksamhet. Redan tidigare hade det funnits en viss psykologverksamhet genom hans försorg. Psykologens uppgift – det betonades mycket starkt – var att ge en service åt sjukhusets kliniker, d.v.s. ge specifika bidrag till patientvärden utifrån sin specifika utbildning och erfarenhet. En forskningspsykolog hade man inte    behov av. Min målsättning var från början att ge den psykologiska service, som sjukhuset önskade.

Denna målsättning kom också att prägla den psykologavdelning som långsamt växte fram i takt med sjukhusets expandering. Psykologernas arbetsuppgifter vidgades i takt med allmänna förändringar i den psykiatriska vården och så småningom fanns tid även för vissa forskningsuppgifter.

Den första sommaren

Jag minns den första sommaren av min verksamhet som en idyll. Det var otroligt vackert i den stora lummiga parken. Det fanns tre kliniker, som alla fungerade lugnt och metodiskt. Alla verkstäder fanns kvar, och många patienter gick till sina vävsalar, till tryckeriet, till målar- och snickeriverkstäder dagligen som till ett jobb. Det var inte längre någon större skillnad mellan privatavdelningen och övriga avdelningar, det fanns tavlor och blomkrukor överallt.

Den sommaren startade även den nya arbetsterapin med en ung välutbildad entusiastisk arbetsterapeut. Varje dag kl. 15 samlades några underläkare, kuratorer och de två nya funktionärerna till kaffe hos kuratorn på klinik 1, ”Stora Mans”. Det ter sig i efterhand fridfullt och avspänt, men idyllen var ju skenbar. Redan hösten 1959 delades klinik 3, och därmed fanns det 4 kliniker, två för manliga och två för kvinnliga patienter. Den s.k. ”Stormen” försvann, men under 60-talets expansiva utbyggnad och utveckling upplevde sjukhuset stormiga perioder, där olika vårdideologier bröts mot varandra, vilket kunde medföra komplikationer i psykologarbetet.

Trädgårdsvillan

Efter en kort sejour under taket på ”stora kvinns” fick psykologavdelningen sin permanenta hemvist i den s.k. Trädgårdsvillan, en fd bostadsvilla för personal. Köket arrangerades om och bakrummet blev dokumentskåp. Det var hemtrevligt, vilket patienterna uppskattade när de fick komma på psykologundersökning med åtföljande samtal. Det var också en ny upplevelse för många patienter att någon lyssnade och tog notis om vad de själva tyckte och kände.

Den 1 januari 1967 inträffade en stor händelse på psykologavdelningen som nu bestod i 1 psykolog och 3 biträdande psykologer jämte två psykologer på ungdomskliniken. Efter många äskanden fick psykologavdelningen en kontorist på halvtid. Dessförinnan hade expertis från snickeri– och målarverkstäderna ”skapat” en expedition genom att över trappuppgången i andra våningen i Trädgårdsvillan bygga ut ett litet kontorsrum till vår värderade sekreterare Mary-Ann Wibaeus.

Hon fann sig väl tillrätta i ett minimalt utrymme, som hon inrättade med funktionell precision för sina olika uppgifter. Hon blev sedan psykologavdelningens goda genius och ovärderliga stöd. Med exceptionell effektivitet och pregnans gav hon oss en service som väl kunnat fylla en heltid på sin halvtid och utan att arbeta på övertid. Snabbt satte hon sig in i nya företeelser som databehandling och andra moderniteter och var och mina medarbetares oförlikneliga stöttepelare.

Nya lokaler för allt fler psykologer

I december 1962 förelåg ett förslag om lokalprogram för ett medicinskt centrum vid Långbro sjukhus, som också gav möjligheter till en välplanerad psykologavdelning, välbehövlig med tanke på de alltmer omfattande psykologiska arbetsuppgifterna. Jag hade från början ett mycket nära samarbete med arkitekterna, beträffande såväl funktionella som estetiska synpunkter och jag konsulterade en rad experter för att få en modern och fullgod utrustning i de nya lokalerna. Inredningsanslaget från Stockholms stad var rikligt tilltaget.

I början av år 1969 flyttade vi in i paviljong 6 i rymliga välinrättade lokaler. Där fanns rum för många psykologer och för chefpsykolog, rymlig expedition för sekreteraren, stort och attraktivt konferensrum med veckdörrar mot en scen med uppbyggbara enheter. Där fanns också ett välutrustat och välisolerat speciallaboratorium, som jag planerade i samråd med Psykologiska institutionen vid Uppsala universitet.

Tyvärr kom detta inte till användning för den psykofysiska forskning jag hade drömt om i förening med metodiska medicinfördelningar. Efter några kortare forskningsprojekt övergavs det till förmån för psykodynamiska behandlingsmetoder. Men annan modern apparatur användes flitigt som bandspelare, video mm och rum med ”one-way-screen” användes i utbildningen av blivande psykologer.

Landstinget och början till en psykologorganisation

Den 1 januari 1967 trädde en ny lag i kraft, benämnd ”Lag om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall” och därmed försvann begreppen mentalsjukvård och mentalsjukdom i formell, legal mening. Den s.k. sinnessjuklagen av 1929 hade därmed upphört att gälla. 1967 avgick också sjukhusets chef Erik Goldkuhl med pension till stor sorg och saknad för många inte minst för psykologerna.

Och när jag nu i dagarna läst om hans bortgång tänker jag tillbaka med glädje och tacksamhet men också med vemod på de åtta år jag hade förmånen att få arbeta under hans kunniga och vidsynta ledarskap.

1971 övertog Stockholms läns landsting ansvaret för den psykiatriska vården med indelning i förvaltningsområden och blockorganisation för varje område. Långbro blev säte för den psykiatriska blockorganisationen i Södra förvaltningsområdet, och en interimistisk organisationsplan för psykologerna trädde i kraft den 1 februari 1973 med chefpsykologen placerad på Långbro och med en platsrepresentant för psykologerna på Södersjukhuset.

Psykologorganisationen underställdes blockchefen för psykiatriblocket. Därmed hade psykologverksamheten inom södra förvaltningsområdet, vad gällde vuxenpsykiatri fått sin organisation bekräftad, vilket i hög grad kom verksamheten till godo. Blockchef var Bengt Berggren, och under hans dynamiska ledning växte psykologernas uppgifter med många nya skott och grenar och ingick allt mer som en integrerad del av patient- och avdelningsarbetet.

Chefpsykologen kallades till samtliga block- och överläkarkonferenser och sammanträden och deltog aktivt i planeringen och personalurvalet för Nackaprojektet, som startade 1974. (Se vidare i artikeln av Sonja Levander. Red.anm.)

Psykiatrins utveckling och psykologernas nya arbetsuppgifter

Jag har tidigare nämnt att sjukhuset expanderade kraftigt under 60-talet. Klinikerna 5 och 6 byggdes och inrättades för psykogeriatrisk vård. Ett långt förberedelsearbete ledde fram till att 1965 öppnades en specialklinik för svårt störda ungdomar, ungdomskliniken. Det var en liten men stridbar grupp, där vi diskuterade våra negativa erfarenheter av att ha barn och ungdomar på sjukhusets intagningsavdelningar och formulerade bärande argument, som till sist övertygade de styrande om nödvändigheten av en specialklinik för unga patienter. 1966 öppnade dagsjukhuset i Fruängen och den öppna vården vidgade sin verksamhet mot mera terapeutiska mål.

Samtidigt pågick en intensiv diskussion om samhällets insatser för att hjälpa psykiskt sjuka människor och människor med olika handikapp. Forskningsrön och praktiska erfarenheter från olika fält banade väg för ett nytt synsätt, där behandlingsaspekterna blev alltmer centrala. Ökade kunskaper om det komplicerade samspelet mellan individ och miljö öppnade nya perspektiv och medförde förändringar i form av intensifierat samarbete och ökat ansvar för patenternas del.

Och psykologerna hade sin givna roll i denna diskussion utifrån sin speciella utbildning i psykologi och sociologi. Men det fanns bildstormare utanför psykologkretsen som radikalt ville förändra de gamla vårdformerna över en natt, tillspetsat uttryckt. Kaos är granne med Gud säger Stagnelius i en dikt, senare lånad av Lars Norén som titel på en av hans pjäser. Det blev nog alltför kaotiskt ibland och patienterna fick ett alltför snabbt och stort ansvar, Men de stormiga åren kanske var nödvändiga?

När jag nu ser tillbaka på psykologernas arbetsuppgifter efter att ha läst igenom några av mina gamla årsredogörelser, blir jag nästan förvånad över den kontinuerliga växten av arbetsuppgifter. Det är också intressant att se hur väl detta sammanfaller med förändringar i patientarbetet, och hur psykologerna antar nya roller och anpassar sig till nya arbetsformer. Dynamiska processer i ständig växling är påfrestande för personalen – kanske också för patienterna.

Därmed ökade förväntningarna på psykologernas deltagande i avdelningsarbetet som ledare av personakonferenser och grupper, som personalgruppledare, konsulter vid avdelningskonflikter, mm. 1971 upptog person- och klinikarbete ungefär hälften av psykologernas arbetstid. På ungdomskliniken och dagsjukhuset fick psykologarbetet redan från början en speciell utformning som en integrerande del i den miljöterapeutiska verksamheten. Och för Nackaprojektets psykologer gällde detta i ännu högre grad.

Vid de två psykogeriatriska klinikerna ägnade psykologerna ungefär hälften av sin tid till patientarbete, som ledare av aktivitetsgrupper på de olika avdelningarna samt individualkontakter med varierande målsättning (t.ex. talträning och kontaktträning). Personalarbetet gällde planering av klinikmöten, kontinuerliga avdelningskonferenser och intern utbildning, även uppläggning av specifikt testmaterial och litteratur för psykogeriatrisk vård.

Psykologerna anlitades mer och mer för individualterapi med enskilda patienter, såväl inneliggande som utskrivna samt patienter på öppna vården.

En av Långbros kliniker integrerade en avdelning för gravt hörselskadade patienter med sitt övriga arbete. En psykolog gjorde där en stor insats genom att hon behärskade teckenspråket. Samma psykolog var också specialist på talträning och gav kontinuerlig talträning kombinerad med psykoterapi åt en patient i nära kontakt med avdelningspersonalen och även anhöriga under en längre tid.

De psykologundersökningar, som utgjorde huvudparten av arbetsuppgifterna de första åren, genomfördes redan från början med en målsättning att så långt som möjligt bygga på patienternas aktiva medverkan, och resultaten diskuterades först med patienterna, Detta visade sig ofta ha en terapeutisk effekt i sig. Förutom att denna psykologiska diagnostik blev en efterfrågad och högt värderad insats i patientarbetet, utgjorde den början till en intern vidareutbildning inom psykologavdelningen.

På regelbundna konferenser diskuterades testmetoder och resultat. Denna interna fortbildning vidgades och fördjupades med åren, allteftersom psykologavdelningen växte. Därtill kom praktikutbildningen för blivande psykologer, där psykologavdelningen på Långbro gjorde en stor insats. Psykologerna anlitades mer och mer för utbildning, fortbildning och handledning för alla personalkategorier, inklusive AT-läkarna, Och vårt trevliga konferensrum välkomnade även annan utbildning, som familjeterapi, psykodrama mm.

Den 30 september 1976 lämnade jag Långbro med pension. Jag kände ett stort vemod men också glädje, därför att jag gick till nya arbetsuppgifter. Jag tänker med tacksamhet på Långbroåren och allt jag där fick lära mig, som jag har stor nytta av i min nuvarande verksamhet. Jag vill tacka alla som fanns på min tid för den värme och förståelse jag mötte för mitt arbete, men framför allt vill jag tacka min chef Bengt Berggren för den stimulans och uppmuntran han förmedlade till vårt samarbete. Det gjorde mina sista år på Långbro till en fest, trots besvärande komponenter.

Skribent

Olena Sennton. Utbildade sig till psykolog efter många års verksamhet som pedagog och disputerade 1965 på en avhandling gällande barns förhållande till film med titeln "Exposure to Films and Social Adjustment". Hon var chefpsykolog vid Långbro sjukhus 1959-76. Hon knöts till Statens skola för scenisk utbildning 1964 och blev medlem av Svenska psykoanalytiska föreningen 1973. Hon var bland de första som undervisade i Rorschachtestet. Olena Sennton avled 1997.

Olena Senntons bidrag ”25 år sedan Långbro fick sin första psykolog” är en artikel som publicerades 1985 i Socialmedicinsk Tidskrift, där hon beskriver sitt första möte med Långbro 1948 vid en fyra månaders auskultation. År 1959 fick Olena en av två självständiga psykologtjänster förlagda till Stockholms två mentalsjukhus, Långbro och Beckomberga.

Psykologens uppgift var att ”ge service åt sjukhusets kliniker, d.v.s. ge specifika bidrag till patientvården utifrån sin specifika utbildning och erfarenhet”. Någon forskningspsykolog ville man inte ha, även om en sådan verksamhet utvecklades med tiden. Gruppen psykologer omfattande till en början en psykolog och tre biträdande psykologer men växte med tiden till en psykologenhet som 1969 flyttade in i en ny paviljong.

En avgörande förändring inom vuxenpsykiatrin var när Stockholms läns landsting 1971 övertog ansvaret för den psykiatriska vården. Långbro blev säte för den psykiatriska blockorganisationen i Södra förvaltningsområdet och 1973 kom en ny organisationsplan för psykologerna med en chefspsykolog placerad på Långbro och med en platsrepresentant för psykologerna på Södersjukhuset.