Att bli psykolog innan det fanns en professionsutbildning Anders Hallborg – Sveriges Psykologförbund

2015-08-12

Att bli psykolog innan det fanns en professionsutbildning

Anders Hallborg

Som gymnasist sysslade man ju mycket med funderingar om framtida yrkesval och annat. Jag minns från många sena kvällars samtal att ett intresse för att arbeta med människor utkristalliserades.
Det fina skulle naturligtvis vara att bli läkare, men en blick på mina betyg och på antagningskravet till medicinarutbildningen uteslöt snabbt denna möjlighet.

Någon visste att psykologyrket fanns, fast ingen hade någonsin stött på en sådan, eller visste vad en psykolog sysslade med.

Efter lumpen kom jag till Lund och skulle läsa psykologi.  Tvåbetygskursen i psykologi var spärrad. För att bli biträdande psykolog måste man ha 2 eller 3 betyg i psykologi, så den spärren var det första hindret, men på den tiden var det ganska enkelt att komplettera med betyg i andra ämnen. En etta i genetik ansågs lättast, men statistik och pedagogik ingick ju i grundexamen för att bli psykolog så jag läste en etta i vartdera ämnet och sen kom jag in.

Det tog ett tag att begripa vilken relevans innehållet i psykologikurserna hade för en framtida yrkesutövning. Ett- och tvåbetygskurserna i psykologi hade rubriker som Allmän psykologi 1 och 2, Experimentell psykologi, Socialpsykologi, men också kurser där man kunde ana en tillämpning som Testmetodik och Personlighetspsykolog.  Men man visste ju fortfarande inte vad psykologer sysslade med – nästan ingen av våra lärare var psykolog.

1959 kom den första förordningen om vad som krävdes för kunskaper för psykologyrket. Den hade sin utgångspunkt i den s.k. Härnqvistska utredningen, som föreskrev betyg i psykologi, pedagogik och sociologi och/eller statistik samt rekommendationer om praktik. Detta var dock inget universiteten skulle ta hand om, utan överlämnades till Psykologförbundet. Där fanns också rekommendationer om tillämpningsinslag. Det talades om denna utredning på psykologiska institutionen men kanske mest på pedagogen.

Dit kom jag hösten 1965 för att läsa 2 betyg, den s.k. psykpeddan. Huvudsakliga lärare där var Hans Kjällquist och Per-Anders Westrin, och i deras kurser var det gott om tillämpningsinslag. Vi var ute och testade barn i skolor, vi fick observera barn, kasta boll med dem och göra bedömningar av motorisk utveckling och .. vi fick också prata med dem. Kjällquist var ju en viktig person i Psykologförbundets tidiga historia, något som är väldokumenterat i Bengt Göranssons bok ”Profession på väg”.

Sommaren 1966 hade jag sommarjobb i Italien. En kväll träffade vi ett par svenska turister på deras hotell. En servitör kom då fram med ett brev adresserat till mig med adressen där jag bodde. Brevbäraren hade bestämt sig för att inga med sådant namn och försändelser med utländska frimärken bodde där, så han lämnade brevet till hotellet vi besökte och där det bodde svenskar.  Brevet hade tydligen gått fram och tillbaka några gånger. Innehållet var en förfrågan på en handskriven lapp från den administrative assistenten på psykologiska institutionen om jag ville bli 1:e amanuens.

 Situationen på slutet av 60-talet var att institutionerna tog emot de studenter som anmälde sig och fick tilldelat pengar efter detta. Det gällde inte spärrade kurser. Och under slutet av 60-talet var det en anstormning av studenter, framförallt till samhällsvetenskaperna. Man hade t ex storföreläsningar i sociologi på biograf-salonger, och behövde rekrytera lärarkrafter. Jag var vid den tidpunkten inte färdig med 3-betygsstudierna. Jag skulle tjänstgöra på kursen i differentiell psykologi och ha övningar i testteori. Jag hade sedan anställning vid universitetet i 41 år. Vad hade hänt om brevet inte nått mig?

Anpassningen till professionsinriktade kurser växte fram också på psykologiska institutionen, men då främst på lic.nivå. Jag fick kurser i Vittnespsykologi, Klinisk psykologi med diagnostisk inriktning, Centrala nervsystemets fysiologi m.m., så akademin och tillämpningen möttes.

Efter licexamen 1971 gjorde jag praktik på Psykologbyrån i Malmö och på Psykiatriska kliniken i Lund. Handledare där var Gunnar Johnsson, en av Sveriges första kliniska psykologer. Han inledde varje arbetsdag med ett litet prat om tillståndet i ”Hönsgården”, d.v.s. psykologiska institutionen där jag ju hade en assistenttjänst.  Han medverkade dock i flera av institutionens kurser. Efter praktikperioderna blev jag biträdande psykolog 1974.

Då hade jag börjat arbeta med undervisning i tillämpad psykologi på det som kallades Beteendevetenskapliga Institutionsgruppen (BIG). Det var ingen egen institution, utan en samarbetsorganisation mellan pedagogik, psykologi och sociologi. BIG hade till uppgift att ge de kurser som innehöll tillämpningsinslagen i den sedan 1971 etablerade psykologutbildningen med TIG (Tillämpningsutbildning Inom Grundutbildningen) och PEG (Psykologutbildning Efter Grundutbildning).  TIG- och PEG-utredningarna är ju de första stegen mot en reell professionsutbildning, och PEG-examen var en yrkesexamen.

BIG blev så småningom en egen institution med namnet Tillämpad Psykologi (ITP). Det tog lång tid i Lund eftersom flera institutioner ville ha det som en egen avdelning, och få växa med en egen professur i tillämpad psykologi. Hans Kjällquist var den som ledde BIG och sedan som prefekt för ITP kom att bygga upp verksamheten vid institutionen och den utbildning som gavs.

Han hade en klar vision av hur han ville organisera en professionsutbildning och var en utsökt talang när det gällde att orientera sig fram i universitetsbyråkratin. Han lyckades införa tre halva lektorat som kunde innehas av personer som samtidigt arbetade som yrkesverksamma psyko-loger på den andra halvan. Allt i syfte att stärka professionsinslagen i utbildningen. Hans kom att vara min chef i dryga 20 år.

För min egen del kändes det alltmer otillfredsställande att ha så lite yrkeserfarenhet som jag hade (praktikperioderna och lite kortare vikariat) och samtidigt undervisa på yrkesförberedande moment (TIG) så jag började söka psykologtjänster. Jag sökte massor, till en början i Malmö-Lund och södra Skåne, helt utan framgång. Det var ont om jobb, och mina universitetsmeriter ansågs nog snarare demeriterande – det var att jobba i ”verkligheten” som var relevant och viktigt. Det jobb jag sökte som låg längst hemifrån – och som jag heller inte fick – var psykiatriska verksamheten i Luleå.

Så småningom fick jag ett vikariat i Kristianstad och från 1977 fick jag en tjänst vid Psykiatriska kliniken i Helsingborg. Där kunde jag så småningom förverkliga en tanke jag länge haft: att kombinera min lärartjänst med yrkesverksamhet som psykolog. Samma idé fanns ju bakom tanken på de halva lektoraten, men de var ju redan tillsatta. Jag jobbade halvtid på båda ställena och hade studenter hos mig på kliniken för att fullfölja bl. a. kurser i klinisk diagnostik med personlighetsbeskrivande instrument, d.v.s. inte med frågan om vilken psykossjukdom det handlar om, utan vad är det för person som är sjuk – och i förlängningen hur möter och behandlar vi personen på ett adekvat och bra sätt.

Det blev mycket av en utmaning framförallt de första åren. Det var mycket radikala tankar i studentgrupperna, och diskussionerna kring Mentalhälsokampanjen levde fortfarande. Jag jobbade ju i slutenvården i psykiatrin, och sysslade dessutom med diagnostik, något som var urbota dåligt. Jag och det vi gjorde blev ständigt ifrågasatt - det var en lärorik eklut att gå genom. Men det resulterade också i att studenterna fick rika möjligheter att reflektera över organisation, roller, spel, samverkan mm och inte bara personlighetspsykologi.

Denna verksamhet tog slut för min del då min halva som kliniker ändades i och med att jag blev engagerad i IHPU, Psykologförbundets utbildningsinstitut. Men på institutionen fortsatte jag bl. a med att syssla med gruppdynamisk utbildning som jag gjort sedan 1980 ungefär. Det är också psykologjobb, men en helt annan historia.


Personförteckning

Göransson Bengt
Johnsson Gunnar
Kjällquist Hans
Westrin Per-Anders

Förkortningar

BIG    Beteendevetenskapliga Institutionsgruppen
IHPU    Institutet för Högre Psykologutbildning
ITP    Institutionen för Tillämpad Psykologi
Lic    licentiat   
PEG    Psykologutbildning Efter Grundutbildningen
SÖ    Skolöverstyrelsen
TIG    Tillämpningsutbildning Inom Grundutbildningen

Anders Hallborg

Anders HallborgLeg psykolog, fil lic. Från 1966 fram till 2007 verksam på psykologiska institutionen i Lund som lärare och forskare samtidigt som han periodvis arbetat som psykolog inom det kliniska området. 1986-2007 VD och utbildningsledare för IHPU, Institutet för högre psykologutbildning, inom Psykologförbundet.

Anders Hallborg ger några ögonblicksbilder av de tillfälligheter som avgjorde hans väg till psykologyrket och sin yrkesbana inom universitetsvärlden. Detta under en tid då psykologyrket i princip var okänt. Han var med då institutionerna för psykologi och pedagogik formerade sin utbildning och berättar hur det gick till när han fick ansvar för utbildningar på, i hans tycke, tämligen bristfälliga meriter.

Perioden präglades också av mycket radikala studenter i spåren av Mentalhälsokampanjen som satte sina spår i både undervisning och praktik. Vi får också ta del av hans försök att få anställning som psykolog i olika delar av landet när tillgången till tjänster var försumbar.