Att hålla på att bli psykolog Lennart Parknäs – Sveriges Psykologförbund

2015-09-01

Att hålla på att bli psykolog

av Lennart Parknäs

Innehåll

Student och studentliv
Att läsa psykologi
Har ämnet pedagogik något att ge till en pedagog?
Att bli chefspsykolog utan att ha arbetat som psykolog
Paradigmskifte

Jag vill bli riktig psykolog
Fredsarbete
Upplevelsens innerlighet
Hur man får ett akademiskt betyg gratis – och tackar nej!
Personregister
Förkortningar

 

Och kanske blivit det?
Jag tog studenten 1947. När jag sitter och skriver det här skall jag just åka till Göteborg och fira mitt femtioårsjubileum som student samtidigt som min skola, Hvitfeldtska läroverket, firar sitt 350-årsjubileum. (Jag skrev detta ursprungligen 1997. Jag gjort en del mindre revideringar i december 2001 och november 2010.)

Student och studentliv

Jag gick ett år på dåvarande Göteborgs Högskola (numera universitet) och gick helt planlöst på föreläsningar och seminarier på sådant som verkade intressant: ekonomisk historia (Artur Attman), litteraturhistoria (Sverker Ek, far till Anders Ek), ryska och mycket annat. Jag gick också den första journalistkursen. Den resulterade i en tidning, som jag fortfarande har kvar. Bland de deltagare, som gjorde sig mer kända som journalister var Arne Thorén.

Studierna var egentligen bara ett svepskäl för att leva studentliv, vilket innebar ett aktivt deltagande i Clarté tillsammans med Lars Herlitz (sedermera professor i ekonomisk historia och död i oktober 2001), Kurt Aspelin (en banbrytare för en marxistiskt grundad litteraturvetenskap och allmänt erkänd auktoritet, för tidigt död), Leif Knudsen (konstnär, elev till André L'hote, grundare av Galleri 54 och medlem i konstnärskollektivet och orkestern Landala Red Hot Stompers, död redan på 70-talet) och senare Hans Granlid (disputerade på Martin Koch och sedermera författare, död i maj 1999) och Jan Myrdal, m fl. Det torde egentligen kräva ett särskilt kapitel (se  f. ö. Hans Granlids Upptrappning, 1988, och mina två artiklar om gymnasisttidskrifter i Gamla Hvitfeldtares Årsbok 1999 resp. 2000).

På den tiden fanns inga studielån, begreppet "att låna i bank” fanns inte i min familj, som kom från norrbottniska småbönder. Jag beslöt därför att bli folkskollärare då det krävde två års studier vid seminariet och sedan garanterade en fast inkomst. 1950 var jag färdig folkskollärare.

Att läsa psykologi

Under seminarietiden hade jag tagit ett betyg i psykologi. Undervisningen skedde i gamla hög-skolan vid Vasagatan. Där hade institutionen för psykologi med pedagogik sina lokaler högst upp under vinden. Professor var John Elmgren, legendarisk surpuppa.

Vid denna tid (1950) var Arne Trankell lärare och tentator på ettbetygs-kursen. Han hade börjat intressera sig för vittnespsykologi. Under en föreläsning började en äldre kvinna att ivrigt diskutera med Trankell. Diskussionen blev hetsigare och hetsigare. De lämnade lokalen fortfarande grälande och strax därefter hördes ett skott. Trankell kom in blek och bad oss att som vittnen skriva ned händelseförloppet. Naturligtvis var allt arrangerat och analysen av vittnesmålen användes sedan i undervisningen. Chockerande men instruktivt och typiskt Arne.

1951 - 59 var jag folkskollärare i Majorna i Göteborg. Trivdes med majorna-miljön men ville väl också göra något annat.

1957 överraskade min kompis från seminarietiden Per-Gunnar Zackrisson, som blev psykolog och stadsdirektör i Göteborg, med att ta en fil kand. och hoppa av lärarjobbet och få plats på Götaverkens personal-avdelning till den svindlande årslönen av 25 000 kronor (en folkskollärare tjänade ungefär hälften). Per-Gunnar och jag hade varit mycket tillsammans, på seminariet, som lärare på Karl Johansskolan i Majorna och förenades i vårt gemensamma intresse för musik.

Jag började omedelbart göra samma sak: läsa in en fil känd med pedagogik och psykologi som huvudämnen. Sedan visade det sig att man kunde bli psykolog om man dessutom läste sociologi eller motsvarande (det blev praktisk filosofi för Sven Wermlund i stället eftersom sociologi inte fanns i Göteborg). Så gick det alltså till!!

I pedagogik var Olof Magne t f professor. Han handledde mig i min trebetygsuppsats, som handlade om inlärning genom ord jämfört med inlärning genom bilder. Han ville att vi tillsammans skulle publicera den på engelska. Hans noggrannhet vid översättningen och granskningen var ganska påfrestande.

Ämnet pedagogik fick så en egen professur, som besattes av Kjell Härnqvist. När jag en februaridag 2007 sitter och granskar det här läser jag att Kjell gått bort. För honom tentade jag för trean i pedagogik och fick betyget Mycket berömlig vilket var en "trea med spets", vilket var totalt okänt för oss att det ens fanns.

Jag fick ut min kand våren 1959. Jag hade under hela tiden arbetat heltid som lärare - man kunde studera så på den tiden!

I juni 1959 hade jag tilldelats praktikplats på Roxtuna ungdomsfängelse med Dick Blomberg som handledare (genom Bengt Göransson får jag reda på att Dick dog i höstas). Han hade Sveriges första statliga tjänst som psykolog. På Roxtuna gjorde jag den snabbaste karriären i mitt liv. Efter två månader kom Dick och sa att jag skulle vikariera för honom när han hade semester!

Det var något oerhört. Jag - ännu inte behörig som biträdande psykolog - skulle vikariera på en tjänst som självständig psykolog! Efter en månad kom han tillbaks. Nu skulle han och anstaltschefen (som var psykiater) på en kongress i fjorton dagar och de ville att jag skulle vikariera som anstaltschef!

Som nybliven biträdande psykolog erbjöd Kjell Härnqvist mig ett jobb på pedagogiska institutionen som lärare och forskare. Jag skulle dessutom få göra min lic-avhandling "i tjänsten". Det kunde jag inte motstå. Vi blev ett gäng: Erik Wallin och Bengt-Erik Andersson (inklusive mig var vi Kjell Härnqvists första licar), sedermera också Åke Grahm. Vi hade fruktansvärt roligt. Jag hade blivit ordförande i det som då hette Göteborgs Lokalförening (senare Västra kretsen) av Sveriges Psykologförbund.1

961 blev jag medlem i förbundsstyrelsen (som då hette centralstyrelsen, CS) och satt där tills jag flyttade till Köpenhamn 1971. Under den tiden slopades på mitt förslag lokalföreningarna - som då fanns på de fyra universitetsorterna - och man införde de fyra kretsarna. Detta var tänkt för att ge plats åt kommande lokalföreningar inom kretsarna i ett ständigt växande förbund. Senare tiders medlemmar i förbundsstyrelsen har aldrig fattat det framsynta i tanken och det blev aldrig några lokalföreningar och årets kongress slopade ju också kretsindelningen.

Har ämnet pedagogik något att ge till en pedagog?

Varför blev det pedagogik? Som lärare hade jag ett enormt behov att få förklarat inlärningen som process och trodde jag skulle få svaret i inlärningspsykologin. Jag blev fruktansvärt besviken. Hull och Thorndike och inlärningskurvor och inlärningsplatåer. Men ingenting jag kunde använda i klassrummet.

Och så upptäckte gänget då Skinner. Äntligen någon som kunde användas i klassrummet, någon som förklarade vad som hände i inlärning. Vi tände på alla fyra. Jag skaffade råttor hos Knut Larsson (internationellt berömd - men också skämtad med - för sin forskning om "the sexual behavior of the male albino rat") och började experimentera.

Vi upptäckte också - som de första i Sverige - den programmerade undervisningen baserad på Skinners idéer och satte igång att pröva och forska. Vi konstruerade en enkel "inlärnings-maskin". Den var en kartonglåda där man kunde mata fram en uppgift utan att se svaret och först när man fyllt i sitt visades det rätta. Resultaten publicerades i Nordisk Psykologi (nr 6, 1962).

Det här blev mitt liv för 5 år framåt (förutom lic-avhandlingen, som blev färdig 1962 och licentiatexamen 1964). NKI-skolan såg den programmerade undervisningen som en möjlig utveckling för sin korrespondensunder-visning och var intresserade att satsa pengar. Så bildades Institutet för programmerad undervisning, IPU, och jag blev dess föreståndare.

Jag lyckades få med mig Sture Bemmalm och Åke Grahm och senare Arne Tidland, Gunilla Svingby, Sif Wiksten och några fler. Donald Bullock satt i rullstol och var amerikanskt effektiv. Till slut rymde han med den mest timida kvinnan bland oss, skärpt men totalt accepterande en framtida hemmafruroll. Men tji, hon är fortfarande i Amerika och internationell konsult. Vi skulle skriva program för NKI-skolan men också för externa uppdragsgivare.

Jag tror det var Bengt-Erik Andersson, som en lunch skämtsamt föreslog att vi skulle programmera sexualkunskap. Skämtet blev faktiskt verklighet. IPU gjorde ett program i sexualkunskap för dåvarande skolöverstyrelsen - bara den teoretiska delen måste tilläggas.

Vi programmerade i de mest skiftande ämnen: Elektrisk tändning vid bergsprängning (!) för LKAB, körkortsteori, matematik för skolan...

Beträffande LKAB-programmet tog vi betalt efter vad eleverna lärde sig! Världsunikt! Utprövningsversionen av körkortsteorin var en stencilerad historia, fruktansvärt typografiskt tråkigt jämfört med de rikt illustrerade läroböcker, som de stora förlagen tryckt. upp. Men eleverna lärde sig!! Beställarna hade ofta synpunkter på hur något skulle läras ut, vad man "måste" ta med. Vi hade ofta andra vägar, ibland okonventionella men fast grundade i vår teori.

Men beställarna tyckte att vi hade lärt ut det på fel sätt! Jag kan tänka mig att det är en vanlig konflikt mellan psykolog och uppdragsgivare. Vi hade dock en klar uppfattning om vår roll, vår identitet var stark. Kanske att den nya rollen som "pedagogisk psykolog" var ett bra tillfälle att utveckla vår identitet.

Jag var hela IPU-tiden också verksam vid pedagogiska institutionen som lärare. Där ledde jag den första utbildningen i programmerad undervisning, som senare övertogs av Bo Eriksson. Skinner själv gästade vårt institut. Vi anordnade också en stor konferens om programmerad undervisning som resulterade i en bok där jag skrev fyra kapitel om målanalys, programmering och undervisningsteknologi (Erik WaIlin (red): Undervisning - konst eller teknik? Stockholm 1969). För UHÄ medverkade jag också som expert på målanalys och skrev ett kapitel (tillsammans med Urban Dahllöf) i boken Universitetspedagogik (redigerad av K.G. Ahlström, Stockholm 1968).

Jag står långt från Skinners människosyn idag. Men det finns saker från den här tiden, som har följt mig genom mitt psykologliv. En har gått in i ryggmärgen: om eleven inte lär, är det lärarens ansvar, undervisningen måste ändras. Det borde ju trummas in i varje lärarkandidat så vi slapp det eviga skuldbeläggandet av eleverna som dumma, obegåvade, "särskilda behov" o. s. v.

NKI-skolan såldes till Hermods och de flyttade IPU till Malmö. Jag kände att jag gjort mitt, så jag slutade. Med mycken vånda och en kraftig depression ska erkännas.

Att bli chefspsykolog utan att ha arbetat som psykolog

Märta Björsjö var fil dr i psykologi och skolinspektör vid Göteborgs skolor, ansvarig för utvecklingsarbetet. Hon erbjöd mig att bli utredningssekreterare. Göteborg - med 60 000 elever - hade en skolpsykologbyrå med tre biträdande skolpsykologer, som satt centralt och testade Terman-Merrill för uttagning till hjälpklass. Dessutom fanns den legendariska psykologen Karin Thorén, som sysslade med en egenutvecklad hypnosbehandling - med stor framgång skall erkännas. Hon tillämpade redan då begreppet "positiva affirmationer", som nu blivit så populärt - i grunden en riktig tanke.

Skolstyrelsen hade beslutat att satsa på skolpsykologin och inrättade en tjänst som förste skolpsykolog. Jag fick tjänsten 1967.

Nu följde fem omvälvande och hektiska år. Jag hade lovat mig själv att driva fram byrån tills det var 1 skolpsykolog på 2000 elever och sedan sluta. Jag använde hela min administrativa och professionella förmåga för att på olika sätt nå det målet. Startade försöksverksamhet på Hisingen (naturligtvis med hjälp och stöd av rektorerna, som var smickrade). Det förde till målet för Hisingens del. Lärde mig det nya budgetsystemet till fulländning så vi automatiskt fick nya tjänster varje år. Skoldirektören Bertil Wijk lär ha utbrustit: "Hur i all världen har vi fått så här många psykologer?"

Men det var inte bara skolpsykologer jag höll på med. En av de mera framgångsrika insatserna gällde Silvanderska skolan. Det var en efterföljare till "straffskolen" med obs-klasselever från hela stan. Jag fann den i ett uruselt skick, en skamfläck för stan till skillnad mot ekonomidirektören som ansåg att den usla maten dög åt de där barnen. Eftersom jag satt i den s.k. verkschefs-beredningen, som sammanträdde varje vecka, krävde jag att skolan skulle ersättas och det redan till nästa termin. Man ställde gamla Majorna flickskola till förfogande och det gällde att få fram en projekt-ledare. I diskussioner med personalchefen Åke Leandersson föreslog jag min gamla kompis Lasse Danvik.

Det var ett kontroversiellt namn, erkänt bra lärare men kommunist, satt i stadsfullmäktige och i skolstyrelsen. Vi behöver någon, som kan gå som en ångvält över förvaltningen, sa jag och Åke Leandersson höll med och sålde hem idén till skoldirektören. Ångvält med besked blev det med Lasse Danvik och redan till nästa termin stod Gatenhielmsskolan klar, med ny inredning, ny personal, nya resurser och egen skolpsykolog, Maria Ljunggren.

Så hade vi då - efter bara tre år i stället för fem - blivit 1 skolpsykolog på 2000 elever och då hade jag lovat mig själv att gå. Här måste noteras att vi fortfarande (omkring 1969) hade indelningen i biträdande och självständiga psykologer och samtidigt en stor brist på färdiga, både biträdande och självständiga.

Könsmönstren gjorde också att de biträdande oftast var "kvinnor i fertil ålder", vilket föranledde ständiga tjänstledigheter och halvtider, och de fick sällan tid att läsa till självständiga. Det blev i stället männen som licade och fick tjänster som psykolog! Men än så länge hade vi ingen tjänst som självständig psykolog förutom min egen.

Paradigmskifte

Att mina kollegor var kvinnor och oftast med en psykodynamisk inriktning hade ett avgörande inflytande på mig. Jag fick göra många omvärderingar av mina tankar och av mig själv personligen. Men jag hade också ett gott stöd.

Jag hittade en artikel i Nordisk Psykologi av dansken Katzenelson, som blev en uppenbarelse för mig (Boje Katzenelson: Psykologi og litteratur). Et meta-psykologisk essay for psykologer. Nordisk Psykologi 1971: 1). Den var torr och tråkig men jag läste den om och om igen. Jag tror det är så vi tar ett steg vidare. Någonting bara sitter där, är där, man kan inte förklara varför och hur det fascinerar och påverkar. I ett annat läge, vid ett annat tillfälle skulle det gå spårlöst förbi.

Men icke nu! Intressant är att Kuhn i sin bok om paradigmer och paradigmskiften säger att han inte kan förklara vad som sker vid ett paradigmskifte, det närmaste han kan komma en beskrivning är att likna det vid en frälsning/omvändelse (salvation). Jag blev intresserad av fenomenologisk psykologi och det satte igång en intensiv diskussion med kollegorna. Laings "Upplevelse - beteende" blev en liknande uppenbarelse.

Så dök ett intressant problem upp: vad skulle de här nya skolpsykologerna göra, hur skulle de arbeta? Jag hade redan tidigt upplöst den centrala byrån och delat in staden i områden med var sin skolpsykolog - i början ansvarig för flera rektorsområden men allt efter tillväxten med färre områden. Testandet hade avtagit för de flesta och ersatts med arbete direkt i klassrum. Men vi hade inte haft en enhetlig linje för hur arbetet skulle bedrivas. Samtidigt upplevde vi att vi - trots utbyggnaden av resurserna - inte räckte till. Vi hade en grupp för utvecklingsarbete centralt placerad. (Där fanns - förutom jag själv - Inga-May Lundkvist, Maria Ljunggren och Eva Lekberg).

Grupppsykologi, kan de va nåt?

Vi saknade all utbildning i att arbeta med grupper, det fanns inte på den tiden, så frågan i rubriken var relevant, då! Om vi kunde arbeta med lärare och elever i grupp skulle det ju innebära att vi nådde så många fler. Både Danmark och Norge låg långt före oss vad gällde grupp-psykologi. Så vi började åka på kurser: hos Arne Sjølund i Köpenhamn, hos Odd Dyborg i Oslo.

När vi kom hem tränade vi på de andra skolpsykologerna för "att inga oskyldiga skulle råka illa ut". Det var ju nämligen en stor diskussion om farligheten med sådana här metoder, framför allt vad gäller sensitivitetsträningen. Jag ser den som ett utslag av den tidens rädsla för känslor. Det har ju ändrats radikalt på de här 30 åren.

Göteborgs skolpsykologer (med några få undantag) tände på de här idéerna. Vi översatte Sjølundövningar, vi läste all tillgänglig litteratur, vi diskuterade teori och praktik, vi ledde studiedagar med lärare, vi skapade ett praktikantsystem, så att den som ville lära sig gick som observatör sedan som medtränare tills hon kände sig säker nog att leda studiedagar själv. Jag gick upp till Kjell Härnqvist och vi kom överens att om man beskrev ovanstående med universitetstermer som föreläsningar, laborationer, seminarier och litteraturtentamina så räckte det gott och väl till en 10-poängs-kurs. Jag blev examinator och så gott som alla skolpsykologerna gick igenom denna kurs i "tjänsten".

"Att arbeta med grupper" innebar inte att arbeta som vanligt men med grupper. Det medförde också helt andra sätt att arbeta. Det låg andra värderingar i botten, en annan människosyn. Tillsammans med ett psyko-dynamiskt synsätt gav detta verktyg för skolpsykologen, som gjorde denne nyttigare i arbetet med barnen och lärarna. Men det gav också en identitet och en integritet i skolan som var väldig nyttig för de ganska unga och gröna skolpsykologerna. Vi arbetade ju också med oss själva som grupp, vi hade bl. a en veckas sensiträning med Terje Hotvedt och Carl Galaasen från Oslo. Det var ibland tufft.

Det här med gruppsykologin fick jag ju göra med vänsterhanden. Jag hade ju hela administrationen och ledningen av skolpsykologbyrån också. Tudelningen mellan självständiga och biträdande psykologer fanns ännu kvar. Alla utom jag själv var ju biträdande men många gick ju den nyinrättade psykologlinjen och skulle bli behöriga som självständiga. Jag lyckades också införa några tjänster på självständig nivå, dessa fick då något slags chefsansvar för de biträdande i sitt område. Jag skall villigt erkänna att tidvis sattes än den ena, än den andra delen åt sidan, vilket betydde ryckig-het och bristande ledning. Det här med att arbeta med grupper fascinerade mig och jag drunknade ibland i den utvecklingen - och också i min personliga.

Så hade vi då i alla fall satts på spåret för att finna en ny roll. Vi var ingalunda färdiga men vi var på väg,

Jag vill bli riktig psykolog

Och då kanske det var tid för mig att göra något annat. Jag formulerade det som att jag äntligen ville bli psykolog. Jag hade ju utan yrkeserfarenheter gått direkt på en chefstjänst. Det låter ju idag helt otroligt - dels att man fick den chansen och dels att man tog den. Hur vågade jag? Så nu ville jag lära mig jobbet så att jag med stolthet skulle kunna kalla mig psykolog. Jag ville arbeta med grupper - på heltid! Så jag sökte med ljus och lykta och fann - jag slutade och det blev en explosion på byrån.

För det var inte bara jag, som slutade: Inga-May Lundkvist började på Ali-Rati, som arbetade med arbetsledarutbildning, och Maria Ljunggren började på Institutet för tillämpad psykologi, ITP, Lennart Bergströms egen firma i Saltsjöbaden. Bo Eriksson tog över min tjänst. Det var han van vid, han hade efterträtt mig två gånger tidigare.

På Teknologisk Instituts i Köpenhamn Afdeling for arbejdsledelse arbetade man med grupper. Afdelingen hade haft alla de stora danska gruppspecialisterna som chef. Arne Sjølund, Gunnar Hjelholt... Man arbetade som konsulter åt dansk förvaltning och industri, Inom afdelingen fanns den s.k. "kreagruppen". Där fanns Lennart Ollars, Lisbeth. Marcher, Lise Højmark-Lundsteen och många till. Lisbeth var afspændings-pedagog och hade börjat utarbeta sin kroppsterapimetod, Bodynamics, som nu gjort henne världsberömd.

1998 var Lisbeth vänlig att inbjuda mig till en stor konferens i Los Angeles där hon spelade en viktig roll. Nåväl, kreagruppen gjorde "kreakurser" och sökte förstärkning. Och jag fick det jobbet! Jag hade också blivit antagen till den treåriga gruppledarutbildning som anordnades av EIT (European Institute for Transnational Studies in Group and Organizational Development) under ledning av Tryggve Johnstad. och Gori Ehrenskjold.

Jag kastades genast in i jobb. Allt ifrån ganska traditionella gruppträningskurser med Sjølundsövningar, stormande kreakurser och stora organisationsseminarier med 180 deltagare. En intensiv tid, och jag lärde och lärde, gjorde erfarenheter och utvecklades så det kändes i hela kroppen.

Första gången jag träffade Lennart Ollars hade han visat mig på Fritz Perls, gestaltterapins fader. Och naturligtvis blev Kierkegaard aktuell och Martin Buber och Maslow och Rollo May och Stanislaw Grof. Och den märklige dansken Jes Bertelsen, filosofilärare vid Århus universitet, som hoppade av för att göra det han hade undervisat om. Han är tyvärr helt okänd i Sverige. Läs hans böcker, de utgör en livsresa och en kurs i nya vägar inom filosofi och psykologi!
Jag började så smått att känna mig som psykolog.

Viktiga människor

Kommen hit i mitt skrivande upptäcker jag att det saknas en rad människor som också varit viktiga för mig.Kjell Härnqvist, min professor, var ju mer än det - också vän. Teoretiskt stod vi väl en bit från varandra redan då. Han var ju specialist på statistik. Det var han som pekade på den statistiska metoden kovariansanalys. Min lic-avhandling baserades på en massa kovariansanalyser. Jag hade väl mina gyllene stunder med statistiken men det låg mig inte närmast om hjärtat.

Som föreståndare på IPU var Kjell ett ovärderligt stöd - han satt ju i styrelsen. Via honom fick vi Skinner till IPU. Men också i den mer affärsmässiga delen av verksamheten fick jag hjälp. Man kunde alltid gå till Kjell med allt. Han var den som besökte mig under min depression efter IPU-tiden. Men han var ju också väldigt insatt i det vetenskapliga maskineriet och därtill hörande SÖ- och departementskontakter. Han tog mig till XV International Congress of Applied Psychology i Ljubljana 1964 där vi presenterade ett paper tillsammans. Av honom lärde jag mig att skriva forskningsansökningar och -rapporter - ovärderligt.

När jag gjorde min lic-avhandling delade jag lokal med Åke Grahm som hjälpte Kjell med rapporten om Vägen genom gymnasiet. Åke är kanske den jag saknar mest idag (han dog i cancer for några år sedan). När IPU startade övertalade jag Åke att börja där. Vi spelade mycket (han spelade trombon, banjo och piano också i Landala Red Hot Stompers) också tillsammans med Åke Krigström, granne i Lerum och också han värvad till IPU. När jag slutade på IPU och det flyttades till Malmö följde Åke med och anställdes senare av Klas Mellander och var hans trumfäss konsultmässigt ända till sin död.

När jag arbetade i Köpenhamn bad Åke mig att vara med på ett stort projekt med pedagogisk utbildning för universitetslärare, som dåtida universitetskanslersämbetet UHÄ startat. Sedan hjälpte Åke mig att komma igång med min bok Vägen till förändring och satte den också i sin dator till tryckfärdigt skick. Min datorintroduktion och "support" fick jag också av Åke. Vi spelade mycket, han flöjt och jag piano. Han var en märklig begåvning. Jag har aldrig känt mig (och varit) så kreativ som tillsammans med Åke.

Till de människor, som varit viktiga för min utveckling som psykolog, måste jag också nämna Maria, som jag nu varit gift med i snart 30 år. Många frågar om det inte är jobbigt att vara två psykologer. Den frågan är fel ställd. Samlivet med Maria har varit djupt meningsfullt för mig, som privatperson och som psykolog. Och för min utveckling som människa och psykolog har hon varit den viktigaste.

Det finns naturligtvis en rad andra människor, som varit viktiga för mig men det här är ju ingen självbiografi så det får vänta.

Gruppen "Gruppen"

Jag var ju anställd konsult i Köpenhamn och många gånger tänkte jag att visst skulle det vara roligt att kunna ta hand om pengarna själv - d v s starta eget. En dag ringer Maria Ljunggren och berättar att hon sitter i samma tankar tillsammans med en kollega på ITP, Ulf Svensson, och frågar om jag ställer upp. Vi bildar handelsbolaget Gruppen 1983, jag slutar i Köpenhamn och flyttar till Stockholm och vi kör igång,

Sedan dess har jag varit konsult i grupp- och individutveckling (med en parantes som avdelningsdirektör på gamla skolöverstyrelsen). En parentes i den parentesen måste jag nämna. Jag var SO:s representant i universitets- och högskoleämbetets (UHÄ) arbetsgrupp för översyn av psykolog-utbildningen, 1980-81.

Med mina erfarenheter av grupp-psykologi som bakgrund lyckades jag ge erfarenheter och utbildning i arbete med grupper samma status som arbete med enskilda individer. Men det satt hårt åt med Carl-Otto "Cotto" Johnsson som ordförande! I en annan parentes i parentesen måste jag nämna min medarbetare Jan-Erik Östmar, en genuint kreativ människa, som också hade förmågan att göra andra kreativa.

Jag skall inte trötta läsaren, med en uppräkning av konsultjobb men jag skall peka på några tendenser, som varit viktiga i mitt arbete.

Att kunna säga nej. Det är viktigt, för en själv, för yrkesidentiteten. Det har heller aldrig skadat mig eller haft negativa ekonomiska konsekvenser.

Jag har åkt hem mitt i en kurs för att jag inte tyckte om gruppen, jag kunde inte uppbåda någon kärlek för den. Man måste tycka om sina elever. Med min inställning kunde jag inte vara en bra lärare för dem. Så jag förklarade det för dem och åkte hem. De fick det bra, gjorde en bra kurs själva av resten.

Jag har sagt nej till jobb där chefen bett mig lära dem samarbete" (han menade "göra dem villiga att samarbeta med mig") där det visade sig att det var chefen, som var problemet. (Ofta har det utvecklat sig till en kurs tillsammans med chefen.)

Jag har hoppat av pågående jobb därför att villkoren sakta förändrats så de inte stämde med mina värderingar. I ett fall gällde det ett flerårigt mycket stort arbete, som var den ekonomiska ryggraden för mig. Det var mycken vånda: hur ska det gå? Tänk om jag inte får nya jobb? Jag kanske ändå ska försöka? Men jag hade inte mer än hunnit hem från avhoppet förrän telefonen ringde för nya jobb!

Skolans problematik. Pedagogik är allvar. Ofta är den inte det i skolan. Man tror att pedagogik är en metod. Jag skrev två artiklar om motivation i Nordisk Psykologi 1976 som trots att varje artikel bara bestod av en mening har blivit mitt mest efterfrågade arbete! Man tror att man kan undervisa om etik och moral. Det kan man inte, man måste vara etisk och moralisk. Inlärning är död när den inte bygger på egna erfarenheter och upplevelser. "Ja, men vi har inte tid..."  Och så får man problem.

Man fattar också beslut, som man vet är pedagogiskt felaktiga. "Ja, men säg då vad vi ska göra!!" Och jag brukar svara: Bli professionell! För också pedagoger måste vara professionella. Det skulle räcka till en hel bok.

Existentiella frågor. 1973 dog min mor. Jag var 45 år och det var första gången som döden blev närvarande för mig. Strax efter kontaktade mig Loma Feigenberg, läkare på canceravdelningen på Karolinska institutet, med ansvar för "terminalvård". Loma blev pionjär för en ny syn på "terminal" vård. Han gjorde kurser för andra läkare.

Han ville att jag skulle hjälpa till att utvärdera verksamheten. Detta ledde till ett allt djupare arbete med existentiella frågor: studiedagar i skolan om livets mening och döden, flera års arbete med en grupp transfusionssmittade HIV-positiva, flera kurser om ickevåld med den mycket aktiva nonviolence-rörelsen i Italien. Det har blivit djupt meningsfullt för mig - och nödvändigt.

Och så en stor del som ligger inom ramen för de existentiella frågorna: fredsarbete.

Fredsarbete

När mina "stora" barn föddes under 50-talet var jag aktiv mot ett svenskt kärnvapen och för ett internationellt förbud av atombomben. 1981 föddes min dotter Amanda och 1983 var jag med och bildade Psykologer mot kärnvapen (sedermera med tillägget: ... för fred och ekologisk balans). Sambandet barn-fredsarbete blev jag inte medveten om förrän senare.

Tillsammans med Lillemor Florin, Klas Guettler och Aase Liedén började jag göra kurser där vi arbetade med den smärta över världens tillstånd som blockerade vår handlingskraft. Många menade att med tillräcklig information skulle kraften komma tillbaka! Också psykologer tänkte (och tänker fortfarande) så - märkligt! Vi kallade våra kurser "Befria livsglädjen ur hopplöshetens fängelse".

Vi gav deltagarna tillfälle att under trygga former våga släppa fram den där smärtan och ge dem ett perspektiv bortom deras egen personlighet och se! Plötsligt fick de tillgång till kraften! De fick hoppet tillbaka! Ett mirakel! Det upplevdes ofta så och upplevs av mig fortfarande så. Och samtidigt som det var ett mirakel så var det ju helt psyko-logiskt. Kanske inte enligt alla psykologiska teorier, det räcker inte med egot, man måste våga se transpersonellt. Nåväl, arbetet mot kärnvapen ledde till:

 

  • samarbete med Joanna Macy, amerikansk buddist samt freds- och miljöarbetare;
  • forskning för att klarlägga informationens resp upplevelsens roll för hoppet, kraften, handlingen, det ledde till en bok Vägen till förändring 1990;
  • en inbjudan av Ezio Ponzo vid Roms universitet att medverka i en internationell kongress för psykologer om fredsfrågor. Inför alla   papers om krig och katastrofer och elände skrev han uppgivet till mig och sa: "Hade Du inte något om HOPP när vi sågs på Helsinki-kongressen 1986?". Det ledde till ett långvarigt arbete i Italien med fredsarbetare och icke-våldsmänniskor men också med skolor och enskilda individer. Jag åker fortfarande (i februari 2007) till Italien 2-3 gånger per år;
  • boken översattes till italienska 1998 med titeln Attivi per la pace; Manuale per la gestione dei percorsi emotivi nei gruppi (Edizioni la meridiana).
  • massor med kurser i Sverige och Norden, kurser i Tyskland, USA, Estland, Lettland, Litauen, Ukraina, Italien;
  • ett fruktbart samspel mellan fredsarbetet och mitt professionella arbete i samarbete med Maria Ljunggren Parknäs i Sverige men framför allt i Italien där inriktningen också blivit personlig utveckling och Reiki (en japansk healingmetod);
  • bland de mera spektakulära uppdragen, som kombinationen psykolog-fredsarbetare ledde till, hör uppdraget som hemlig agent för Litauens förste president Vyutautas Landsbergis.

Det är som en väv, allt jag gör hänger på något sätt ihop.

Upplevelsens innerlighet

Jag var på en mycket ostrukturerad samling Nordiska konferensen för humanistisk psykologi (hette det så?). I en grupp skulle Nirmala - en dansk kvinna, som tagit sig detta indiska namn - lära oss att bl a känna auran. Hon pratade fullkomligt obesvärat och oreserverat om aura och chakran och våra andliga vägledare (som gick strax bakom oss till vänster!). Hela mitt logiska och intellektuella jag reste sig mot hennes prat och jag var beredd att lämna gruppen. Men så tänkte jag att det här skall få sin chans, jag får utvärdera när jag kommer hem.

Och så närmar jag mina händer till Christel Holmgren (gestaltterapeut) och plötsligt känner jag "auran"! Jag känner också att den sitter snett!! Christel tittar på mina händer och säger att ja, det gör den ju!!! Nirmala var långt borta hos andra par i gruppen och jag frågar om jag skall flytta den? "Ja, gör det." Och jag skjuter med mina händer på den sida där den "stod ut" så den skulle sitta rakt igen och hon får så förtvivlat ont i den axeln! Vi inser att här har vi mött något vi inte klarar av. Nirmala kommer och visar "hur man flyttar en sned aura”! Och värken går över!
Tror du på sånt? Har du blivit en New-Age-gubbe på gamla dar?

Också den frågan är fel ställd. Sedan Hedenius (jag höll på att skriva: sedan hedenhös) har vi lärt oss att skilja på tro och vetande. Men det är så att när vetandet glödgats av upplevelsens innerlighet så har gränsen mellan tro och vetande suddats ut. För det är denna upplevelsens innerlighet som är den gemensamma nämnaren. Och upplevelsen är helig för mig.
"Tar du ifrån en människa hennes upplevelse, tar du ifrån henne hennes själ" sa redan Ronald Laing, som såg detta som grunden till schizofrenin. Och det är kanske att vi berövats upplevelsen i vetandet, som är orsaken till vår kollektiva schizofreni - som har skiljt hjärnan från hjärtat.

Att det var auran jag kände och flyttade på är en kognitiv bearbetning, en tolkning av min upplevelse. Den kanske kan tolkas annorlunda men det förändrar inte min upplevelse. Den buddistiska psykologin ger genom begreppet "aura" en kognitiv ram åt min upplevelse. Vem åtar sig att ge en annan kognitiv ram åt min upplevelse Hör av dig!

Så därför är jag numera öppen för mina upplevelser och andras, även om de kan verka mystiska/mystika. De kan vara mycket subtila men de är där. Och en ny värld öppnas.
Jag undrar om jag håller på att bli psykolog.

Hur man får ett akademiskt betyg gratis – och tackar nej!

Psykologitvåan blev en särskild historia. John Elmgren, legendarisk psykologiprofessor och original, som studerat för Piaget i Paris och (trots det?) införde faktoranalys som statistisk behandlingsmetod i Sverige (den gjordes då "för hand" och tog flera år att göra - nu gör datorn den i ett nafs ).

Elmgren hade just infört en - vad han tyckte - nymodighet vid tentamen nämligen skrivning, som dock för säkerhets skull och enligt vanan följdes av muntlig tentamen. Jag tyckte att jag skulle ha spets på min tvåa, men Elmgren hävdade att genom skrivningsförfarandet kunde han inte differentiera mellan studenterna!

Jag framförde synpunkten att just skrivningsförfarandet borde ge en möjlighet att differentiera. Elmgren muttrade inför det oerhörda att en student sade emot honom men började plocka fram en hög med böcker och erbjöd mig att tenta av dem och så få spets. Jag tyckte dock högen var väl stor så jag började kohandla med honom och fick ner antalet samt frågade om jag kunde få min tvåa och så se om jag fick tid att läsa in "spetshögen". Det gick han med på.

Jag hade högen på mitt nattduksbord under julen. Det blev inte mycket läst men jag bad om en tentamenstid dagen före jag skulle söka om kanden. Jag hade ju inget att förlora! Lite smart bad jag att få ställa en fråga innan tentamen skulle börja. Den var tillräckligt utstuderad för att Elmgren skulle tända.

Han började långa utläggningar, drog fram böcker på franska och läste, jag interfolierade med små "Oui, oui!" och efter en halvtimme var han klar och jag trodde tentan skulle börja. Men EImgren var helt nöjd och bad att få tentamensboken för att skriva in min tvåa med spets!

Döm om min förvåning när jag ser honom skriva in Berömlig - en trea!! Jag minns mig inte ha varit i ett så stort moraliskt dilemma. Jag kunde ju ha funnit mig och tackat honom överväldigande över att han ansåg min tentamen för "tvåa med spets” så framstående att han ansåg mig vara värd en trea i stället. Jag tror inte han skulle tillåtit sig att tappa ansiktet utan muttrat något om "gedigna kunskaper" och så hade jag kunnat gå därifrån med ett betyg extra.

Men jag satt och tänkte på alla kamrater, som slet som djur för sina treor (där ingick också en uppsats av nästan nutida doktorsavhandlingsformat) och Nils-Bertil Faxén, som varit assistent i åratal utan att få ut sin trea, så jag kunde inte! Jag påpekade misstaget och Elmgren strök generad och muttrande över Berömlig och satte dit "Med utmärkt beröm godkänd".
Jag har fortfarande tentamensboken kvar. Skulle jag kanske rama in den? Eller skänka den till Psykologihistoriska samlingarna?


Personregister

Andersson Bengt-Erik
Aspelin Kurt
Attman Artur
Bemmalm Sture
Bergström Lennart
Bertelsen Jes
Björsjö Märta
Blomberg Dick
Bullock Donald

Dahllöf Urban
Danvik Lasse
Dyborg Odd
Ehrenskjold Gori
Ek Sverker
Elmgren John
Eriksson Bo
Faxén Nils-Bertil
Feigenberg Loma
Florin Lillemor
Galaasen Car
Grahm Åke
Granlid Hans
Guettler Klas

Hedenius
Hjelholt Gunnar
Holmgren Christel
Hotvedt Terje
Härnqvist Kjel
Højmark-Lundsteen Lise
Johnstad Tryggve
Katzenelson Boje
Knudsen Leif,
Krigström Åke
Landsbergis Vyutuatas
Larsson Knut
Leandersson Åke
Lekberg Eva
Liedén Aase
Ljunggren Maria
Ljunggren Parknäs Maria
Lundkvist Inga-May

Macy Joanna
Magne Olof
Marcher Lisbeth
Mellander Klas
Ollars Lennart
Ponzo Ezio
Sjølund Arne
Svensson Ulf
Svingby Gunilla
Thorén Arne
Thorén Karin
Tidland Arne
Trankell Arne

Wallin Erik
Wermlund Sven
Wijk Bertil
Wiksten Sif
Zackrisson Per-Gunnar
Östmar Jan-Erik

Förkortningar

ALI-RATI          Arbetsledarinstitutet-Rationaliseringstekniska Institutet (nu M-gruppen)

BIG                     Beteendevetenskapliga Institutionsgruppen (Lund)

Fil. Kand             Filosofie kandidatexamen

Fil.lic                    Filosofie licentiatexamen

Hermods            Hermods Korrespondensinstitut

IPU                     Institutet för programmerad undervisning

ITP                      Institutionen för Tillämpad Psykologi, Saltsjöbaden

Lic                       licentiat              

LKAB                 Luossavaara Kiirunavaara Aktiebolag

SÖ                     Skolöverstyrelsen

UHÄ                   Universitets- och högskoleämbetet

Skribent

Lennart Parknäs. Leg psykolog, fil.lic. Efter en tjänst som folkskollärare var han från 1959 verksam som psykolog inom kriminalvård, som lärare och forskare på pedagogiska institutionen i Göteborg och som förste skolpsykolog.

Ledamot i styrelsen för Psykologförbundet under 10 år. Arbetade internationellt med fredsfrågor och startade bl.a. Psykologer mot kärnvapen. Även aktiv inom litterära och konstnärliga föreningar, liksom inom seniorpsykologerna. Avliden.

Lennart Parknäs beskriver i Att hålla på att bli psykologsin yrkesbana som inföll under den tid då en formell psykologutbildning saknades. Vi får ta del av de vägar som blivande och även yrkesverksamma psykologer kunde ta sig fram på i ett förhållandevis oetablerat yrke.

Bland annat finns en beskrivning av hur forskning kring inlärning så småningom resulterade i programmerad undervisning i t.ex. elektrisk tändning vid bergsprängning, körkortsteori och matematik för skolan. Ersättningen i det första fallet var också unik. Man tog betalt efter vad eleverna lärde sig. Han beskriver också sitt aktiva arbete med att utöka psykologernas antal och arbetet med att förbättra inlärningssituationen i skolan.

När så småningom psykodynamiskt orienterade tankegångar gjorde sig gällande inom psykologkåren beskrivs detta som ett paradigmskifte som kom att förändra psykologernas insatser i skolan, inte utan kontroverser dock. Vi får också veta vilka viktiga personer som bidragit till både hans egen och yrkets utveckling.