En Socialtjänstpsykolog berättar Psykologer inom socialtjänsten Birgit Lundin – Sveriges Psykologförbund

2015-10-12

En Socialtjänstpsykolog berättar Psykologer inom socialtjänsten

Birgit Lundin

Artikeln handlar om hur en psykolog inom Socialtjänsten arbetade med ärenden kring sexuella övergrepp mot barn. Den skrevs 1988 och ingår i samlingsvolymen ”Ett barn far illa” som gavs ut på Psykologiförlaget 1989.

Innehåll

Arbete på flera nivåer
Rollbyten under ärendets gång
Samarbetsgrupper
Slutet på historien
Frågor utan svar
Förkortningar

 

En vardagsbild

Berit, socialsekreterare, stoppar mig i korridoren, då jag kommer tillbaka från lunchen. Hon ser upprörd ut och säger:
– Har du tid en stund? Jag måste få prata med dig. Det gäller familjen Karlsson, som jag tog upp i handledningen förra månaden.
Jag har en stund över och vi går in i mitt rum. Berit sjunker ner på en stol, suckar tungt och berättar följande:
– Du kanske kommer ihåg Karin och hennes tre flickor och Pelle, hennes sambo. Det har varit en del problem i den familjen under många år, men att det var så här illa kunde jag aldrig tro. Karins äldsta dotter Marianne, som nu är 17 år, har varit hos mig några gånger för att få ekonomisk hjälp och hjälp att flytta hemifrån.
Samtidigt har jag känt att hennes önskan att flytta har varit lite halvhjärtad. Det har känts som om hon mest velat komma och prata och som om hon burit på något hon inte riktigt kunna klämma fram. I dag har hon varit här igen och nu har jag fått förklaringen. Pelle, mammans sambo, har förgripit sig på henne sexuellt under flera år. Det började då hon var i nioårsåldern och fortsatte tills hon var 14 år. Då sa hon ifrån, hotade att berätta om det. Han har inte rört henne sen dess.

Något fullbordat samlag var det aldrig. Han ”kladdade” på henne, undersökte hennes könsorgan. De lekte doktor, säger hon. Hon fick onanera åt honom.

Hon är nu fylld av skam och äckel inför vad hon varit med om. Mest skäms hon. Det känns som om det var hennes fel också, säger hon, att de höll på så där. Hon har aldrig vågat prata med någon om detta tidigare, inte ens med sin mor.
Men nu misstänker hon att Pelle håller på med Susanne, som är tio år. Hon vill inte att Susanne ska behöva uppleva vad hon själv varit med om.
Problemet är bara, fortsätter Berit, att jag lovade att inte berätta detta för någon. Det var hennes krav för att över huvud taget alls yppa något för mig. Jag vill inte svika Marianne och förstör den fina kontakt vi fått. Samtidigt är jag väldigt orolig för vad som försiggår i den familjen.”

Arbete på flera nivåer

När ett övergrepp konstaterats eller misstänks kan detta till psykologernas kännedom på många olika vägar. Psykologen kan bli den som tar emot en anmälan från barnomsorgspersonal, som har starka misstankar om att ett övergrepp har begåtts mot ett barn genom de symtom eller kroppsliga skador som barnet uppvisar. Ett barn kan också själv ha berättat för personalen om ett övergrepp.

I behandlingskontakter, t ex psykoterapier, kan förhållanden som inneburit övergrepp, uppdagas. Socialsekreterare, hemmahosterapeuter och andra personal-grupper som handleds av psykologen kan ta upp aktuella familjer där övergrepp misstänks eller konstaterats. Även det fortsatta arbetet kan få flera olika inrikt-ningar. Psykologen kan bli:

  • Utredare
  • Handledare/konsult
  • Utbildare
  • Behandlare

Utredare

Misstanke om sexuellt övergrepp mot barn, vare sig det blir polisanmält eller ej, utreds alltid på socialkontoret. Under utredningsfasen kan psykologen arbeta parallellt med en socialsekreterare eller själv gör någon del av utredningen.

Utredningen syftar till att ge en bild av familjens situation. Utredarna söker få en uppfattning om familjens inbördes relationer och förhållande till omvärlden, d.v.s. grannar, släkt, skola, myndigheter osv. Går barnen i förskola eller skola intervjuas de personer bland personalen som känner barnen. Ibland kontaktas även andra personer som står familjen nära. Det är dock i första hand föräldrarna som utredarna talar med. Barnens psykiska och fysiska tillstånd utreds på PBU eller barnpsykiatrisk klinik. Denna utredning bifogas sedan socialutredningen. Dessa utredningar ligger till grund för de behandlingsåtgärder man kommer att föreslå.

Handledare/konsult

Socialtjänstpsykologer har ofta handledning för olika personalgrupper, framför allt inom barnomsorgen och socialbyråverksamheten.

All misshandel av barn väcker starka känslor. Sexuell barnmisshandel är det som upprör mest av allt. En handledningsgrupp, där ett incestärende är aktuellt, är en plats för känsloyttringar av alla slag. Vrede, förtvivlan, sorg, maktlöshet, uppgivenhet, raseri. Den socialsekreterare som har ärendet, får ofta den övriga gruppens medkänsla och stöd. Alla vet hur svårt och tungt det är att handlägga ett sådant ärende.

Psykologens uppgift är varierande, beroende på det handledningskontrakt man har med gruppen. Oftast handlar det om att hjälpa personalen att sätta ord på känslorna, att sortera vad som hör hemma i ens egen livshistoria och egen upplevelsevärld och vad som faktiskt inträffat.

Det händer i handledningsgrupper att människor ”överreagerar” eller blir väldigt tysta, liksom avskärmade. Det finns då skäl att anta att den här problematiken berör dem särskilt mycket och att de skulle ha nytta av att i en egen terapi få bearbeta detta.

Det ovan sagda är välbekant för alla som arbetar med handledning. Ämnen ”incest” är dock fortfarande känsloladdat och svårt att tala om. Extra lyhördhet hos handledaren för gruppens reaktioner är nödvändig.

Förskolepsykologerna hör också hemma inom socialtjänsten. De arbetar oftast som konsulter för övrig barnomsorgspersonal. Detta innebär att de endast i undantagsfall kommer i direkt kontakt med barn och föräldrar. Personalen på en barnstuga ”kallar på” psykologen, då man behöver råd och stöd i att möta barn, som har psykiska symtom av olika slag.

Om psykologen misstänker att barnet, som beskrivs, utsätts för sexuella övergrepp på grund av de symtom som barnet uppvisar, och talar om detta för personalen, är det inte ovanligt att den eller de som berättat om barnet, blir tveksamma och ifrågasätter sina iakttagelser.

Detta är inte förvånande med tanke på vad som tidigare sagts om den ångest som väcks hos människor då incestproblematik kommer på tal. För barnstugepersonal är det också extra svårt och känsligt att handskas med misstankar av det här slaget. Barn är frivilligt placerade på daghemmet eller eftermiddagshemmet. Berättar man för föräldrarna om sina misstankar är risken stor att de behåller barnet hemma.

Psykologens uppgift är därför att stärka personalen i deras yrkesroller, att fokusera på barnet och på vad personalen kan göra för att hjälpa barnet. Finns inga klara bevis för att barnet utsatts för sexuella övergrepp är enda sättet att söka motivera föräldrarna att själva söka hjälp för barnet. Personal kan ibland få föräldrar att kontakta PBU eller en barnpsykiatrisk klinik genom att delge föräldrarna sin oro för barnet och beskriva de symtom som barnet uppvisar och som föräldrarna själva ofta inte observerar.

Man kan på detta sätt uppnå två syften. Det första är att behålla relationen till föräldrarna och på så sätt deras förtroende. Det andra är att man gör föräldrarna medvetna om att barnet står under observation, vilket i bästa fall kan skrämma den förälder som använder sitt barn på ett otillbörligt sätt, att upphöra med detta.

Om det finns bevis eller mycket starka misstankar om att barnet utnyttjas sexuellt är barnstugepersonalen skyldig att anmäla detta till socialkontoret eller till polisen.

Utbildare

Många psykologer inom socialtjänsten arbetar med utbildning och fortbildning av andra personalgrupper nom socialtjänsten. Det är främst socialsekreterare och barnstugepersonal men också hemmahosterapeuter, familjebehandlare och fosterföräldrar deltar i sådana utbildnings- och vidareutbildningsinsatser.

 

Många socialtjänstpsykologer har skaffat sig specialkunskaper i incestproblematiken för att själva vara bättre rustade att arbeta med detta, men också för att kunna fungera som utbildare även i dessa frågor.

Behandlare

De flesta psykologer som arbetar på socialbyråer har egna terapiärenden, där man har klienter, vuxna eller tonåringar, i psykoterapier av olika slag och inriktning under kortare eller längre perioder. Som nämnts tidigare händer det att klienter under terapins gång berättar om sexuella övergrepp de varit med om som barn. Klienten har då möjlighet att bearbeta det upplevda på nytt, fast nu med en vuxens sinne och förståelse. I regel upplever klienter en stor lättnad, en befrielse av mycket skuld och ångest, efter en genomarbetning i terapin av sådana här händelser. Men eftersom dessa ofta ligger långt tillbaka i tiden, sker ingen ytterligare åtgärd från psykologens eller socialkontorets sida. En rättslig prövning av något som inträffat för flera år sedan är oftast en omöjlighet.

 

Psykologen kan också komma in som behandlare i aktuella övergreppsärenden, då som behandlare av någon av föräldrarna. Det kan vara en förövare, som efter avtjänat straff fortfarande har kontakt med socialtjänsten och som behöver fortsatt samtalskontakt. Det kan också vara en pappa som blivit misstänkt, men där något åtal aldrig har väckts på grund av bristande bevis. Den pappan befinner sig i en oerhört utsatt situation och behöver det stöd han kan få i en samtalsterapi.

Kvinnor, vars barn blivit offer för övergrepp från de män som de sammanlever med, råkar ofta in i svåra kriser, då övergreppen uppdagas. Många av dem söker psykoterapeutisk hjälp hos socialtjänstpsykologer. Psykoterapi med föräldrar i dessa utsatta lägen ges också av de öppna psykiatriska mottagningar och kliniker som finns i många av landets kommuner.

Rollbyten under ärendets gång

Ärenden som handlar om sexuella övergrepp mot barn kännetecknas bland annat av att de ofta blir långvariga socialtjänstärenden. Dels kan familjen redan före uppdagandet av övergreppet vara känd på socialbyrån, dels tar den sociala utredningen en viss tid. Till detta kommer behandlingsskedet som kan pågå under flera år. Under denna tidsperiod kan psykologens medverkan behövas på olika sätt. Psykologfunktionen kan förändras från att vara utredare med direktkontakt med flera inblandade till indirekt arbete via handledning/konsultation för att återigen bli mer direkt genom psykoterapi med en av familjemedlemmarna.

För kvaliteten på det arbete man utför är gränsdragningen mellan de egna arbetsuppgifterna av stor betydelse. Som utredare i ett incestärende kan man inte samtidigt vara behandlare i samma familj. Som utredare samlar man information. Man intervjuar familjemedlemmar och andra personer som kan ha kännedom om det inträffade. Man är aktiv i sitt sökande efter kunskap som kan kasta ljus över och ge klarhet i de händelser som ska utredas. Man söker vara objektiv, hålla en viss distans inför alla som man pratar med.

Som handledare för socialsekreterare är rollen en helt annan. Nu är det socialsekreteraren som står i fokus. Det är hans/hennes svårigheter i sitt arbete med familjen som bland annat ska penetreras. Det gäller att hjälpa socialsekreteraren att få struktur på sitt arbete, att avgränsa hans/hennes arbetsuppgifter, ansvarsområde osv.

Går psykologen in som behandlare för någon av familjemedlemmarna bör handledningsuppdraget avslutas. Att vara handledare och behandlare för samma familj är näst intill ogörligt. Det är svårt att hålla isär två roller och kvaliteten på arbetet blir lidande.

Behandling är för socialpsykologer inte bara att ge psykoterapi. I incestärenden kan den bestå i att tillsammans med familjehemssekreteraren hålla fortsatt kontakt med det drabbade barnet om det blivit placerat i familjehem. Stöd och rådgivning till familjehemmet ingår också i arbetet, liksom att förbereda barnets fortsatta umgänge med de biologiska föräldrarna och eventuella syskon.

Samarbetsgrupper

Den stora och svåra frågan i dessa ärenden är: Ska det bli polisanmälan? Vem ska i så fall göra anmälan?

Ofta är det flera personer från olika institutioner och/eller förvaltningar inblandade i familjens liv i det här skeendet. Familjen kanske går på PBU/BUP sedan en tid tillbaka. Så kommer en anmälan från skolkuratorn, som befarar att ett av barnen i familjen blir utsatt för sexuella övergrepp. Socialkontoret börjar en utredning, som leder till polisanmälan. Polisen gör en förundersökning för att ge åklagaren underlag till eventuellt åtal av förövaren. Alla tre instanserna arbetar på var sitt håll. Kommunikationen dem emellan är ofta bristfällig och resulterar inte sällan i rollförvirring för utredarna och en kaotisk situation för familjen.

I många kommuner har man sedan några år tillbaka lagt ner stort arbete på att få fram klara handläggningsrutiner för incestärenden. Olika modeller för samarbete har vuxit fram både på kommun- och länsnivå. Arbetsmetodiken med samarbetsgrupper är under stark utveckling och har visat sig värdefull i den här typen av ärenden.

I samarbetsgrupperna brukar ingå representanter från polis, socialkontor, PBU/BUP, vuxen-psykiatri, åklagarmyndighet, skolförvaltning, barnläkare, gynekolog m fl. Hur grupperna är sammansatta och hur de fungerar varierar beroende på bland annat kommunens storlek och vilka ”experter” som finns att tillgå.

Vanligt är att en liten grupp bestående av representanter från socialkontoret,   polisen och PBU/BUP samt åklagare utgör en kärna. Denna grupp är lätt att sammankalla vid akuta ärenden. Man har lärt känna varandra, kan prata öppet om ärenden (utan att nämna namn tills beslut fattats om polisanmälan), stödja och råda varandra samt fördela arbetsuppgifterna förvaltningarna emellan. Man kan på så sätt agera snabbt, vilket ofta är nödvändigt i dessa ärenden. Det är vanligt att socialtjänstpsykologer ingår i samarbetsgrupperna som en av socialkontorets representanter.

Till den lilla gruppens hjälp finns ofta en större grupp. Där kan ingå personal från vuxen-psykiatrin, barnmedicin, ungdomsmottagning samt socialkonsulent och gynekolog. Man har i regel gemensamma träffar för samordning av insatser och för gemensam vidareutbildning. Detta gör att kontakterna sinsemellan är upparbetade och det är lätt att kalla in någon från den större gruppen för konsultation i akuta ärenden.

Flera av dessa samarbetsgrupper har lagt ner mycken tid på att informera om sexuella övergrepp på barn sam om hur dessa ärenden handläggs inom de olika instanserna. Personal inom skolväsendet, förskolor, barnavårdscentraler, distriktsläkarstationer m fl har fått utbildning via samarbetsgrupperna. I flera kommuner har man också tagit fram informationsbroschyrer i ämnet.

Slutet på historien

Hur en samarbetsgrupp kan arbeta vill vi illustrera genom att fortsätta och avsluta berättelsen om Berit, socialsekreteraren, som inledd detta kapitel. Psykologen fortsätter:

 

– Jag föreslog Berit att jag skulle sammankalla gruppen för incestfrågor som vi startat för  något år sedan i min kommun. Den består av två kvinnliga poliser, överläkaren och en psykolog från PBU samt en 1:e socialsekreterare och jag själv. Berit inbjöds till mötet för att själv dra sitt ärende. Under mötet fick Berit stöd för att gå vidare med ärendet. Hon skulle försöka övertala sin klient att ”stå” för det hon redan yppat, framför allt för hennes lillasysters skull.

Marianne, klienten, gick motvilligt med på detta, men hon ville ha Berit med som stöd, då hon skulle prata med polisen. Samma dag, som detta skulle ske, kom Mariannes mamma upp på socialbyrån och krävde att få träffa någon på en gång. Hon sa också att det gällde ett övergrepp på ett barn. Jag råkade vara ledig och tog emot henne, först utan att veta att hon var Mariannes mor. Mamman berättade att hon på natten överraskat sin sambo vid sin tioåriga dotters säng. Vad han gjorde med flickan hade hon oerhört svårt att få fram, men det var helt klart att det handlade om grovt sexuellt övergrepp.

Det blev omedelbar polisanmälan – modern själv stod för den. Båda döttrarna fick berätta om vad de utsatts för. Detta spelades in på band och den yngre flickan behövde inte vara med under rättegången. Mannen fick en fällande dom som han fortfarande avtjänar.

Marianne och hennes syster har nu var sin samtalskontakt på PBU. Deras mamma går i samtal hos mig. Då mannen kommer ut från fängelset vill båda trots allt försöka att leva ihop. Från socialkontorets sida anser vi att innan Pelle flyttar hem bör de båda vuxna i familjen gå i familjesamtal under en tid. På slutet bör barnen vara med i samtalen. Vi får se hur det går.”

Frågor utan svar

Inom socialtjänsten har vi idag i många kommuner god beredskap att ta emot och handlägga de sexuella övergreppen, inte minst tack vare samarbetsgrupperna. Men många svårigheter återstår.
Det gäller t ex då vi möter eller får höra om familjer, där man misstänker att ett eller flera barn utnyttjas sexuellt av någon av föräldrarna, men då bevisen saknas eller är så svaga att polisanmälan inte kan göras.

 

Förkortningar

PBU              Psykiskatriska barn- och ungdomsvården
BUP              Barn- och ungdomspsykiatrin

Birgit LundinBirgit Lundin
leg psykolog, leg psykoterapeut, gick psykologlinjen vid Stockholms universitet efter några år som journalist. Forskningsassistent vid pedagogiska institutionen 1974-77, socialtjänstpsykolog i Skellefteå 1977-83, psykolog vid Lidingö socialkontor till 1990 och psykologilärare vid Nyckelviksskolan till 2000. Privat psykoterapimottagning 1988 till 2010. Redaktör för "SeniorPsykologen 2004 - 2014.

Nedanstående redogörelse handlar om hur en psykolog inom Socialtjänsten arbetade med ärenden kring sexuella övergrepp mot barn. Hennes artikel skrevs 1988 och ingår i samlingsvolymen ”Ett barn far illa” som gavs ut på Psykologiförlaget 1989. Den arbetsprocess som beskrivs i artikeln är i stort sett samma som användes vid övriga socialtjänstärenden där Birgit medverkade som psykolog.

Psykologens arbete sker på flera nivåer och kännedomen om ett ärende kan komma på många skilda vägar. De olika roller en psykolog inom socialtjänsten kunde ha var som utredare, handledare/konsult, utbildare och behandlare. Den stora frågan är om ett ärende ska polisanmälas eller ej, där samarbetsgrupper med representanter från olika sektorer, som skola, socialtjänst, BUP/PBU, polis med flera instanser är viktiga.