Mönstring en mönsterverksamhet? Johan Lothigius – Sveriges Psykologförbund

2015-08-31

Mönstring en mönsterverksamhet?

av Johan Lothigius

Innehåll

Starten på 60-talet
Behörighet och praktik
Arbete på allvar
Till huvudkontoret
Kvalitetsarbete
Avslutning
Personförteckning/Förkortningar

 

När jag ska försöka samla mig inför uppgiften att skriva ner lite om min yrkesverksamhet är det många minnen som strömmar fram, ganska osorterade. I nedanstående opus gör jag ett antal nedslag i en cirka 40-årig yrkesverksamhet. Det blir garanterat subjektivt och fyller inga krav på vetenskaplighet, så känner jag det nu vid start.

Starten på 60-talet

Mina studier bedrev jag på Göteborgs universitet från 1964, i en tid som blev tämligen turbulent. Ettan i sociologi läste jag t.ex. kring 1968, jag behöver egentligen inte säga så mycket mer. Men en illustration från tiden är incidenten som fick större spridning än den artikel, som ursprungligen publicerades i kårtidningen Götheborgske spionen: en student hade haft kul på en fest och sedan på morgonen gått till sociologen för en s.k. grupptenta. Väl i tentamenslokalen somnade den trötte studenten. Sött sovande väcks han sedermera av beskedet framifrån i lokalen: ”Alla är godkända i tentamen”. Detta var också tider när psykologstudenter, några år efter mig i spåret, kunde ägna halva terminen åt diskussioner om val av kurslitteratur.

Som genuin göteborgare var jag spårvagns- och busskonduktör vid sidan av studierna. Senare blev jag också förare av stadens spårbundna blå expresser, till vissa trafikanters fasa. Bra knäck med hela 6 kronor och 52 öre i grundtimlön. Men också ett frikort som främst tog mig fram och åter till föreläsningarna. Under denna tid engagerade jag mig också politiskt och på kåren, där jag gick in som förste ”partiledare” i det nybildade Fria studenter. Ganska så stort intresse var det för kårvalet i ett läge då det direktdemokratiska systemet nyligen avslutats med ett stormötesbeslut att skicka 10 000 kronor till Hanoi. Detta ytterligare en tidsmarkör.

Mina egna studier löpte oftast efter hyfsade strukturer. På denna tid var Göteborg enda studieorten med fri antagning till ämnet psykologi. En spärr fanns först inför tvåan i pedagogik, där testkursen var gränssättande. Då vi var många som ville med på denna blev åtta av oss antagna till en speciell variant med både tvåan och trean samtidigt, med syfte att påbörja trebetygsuppsatsen tidigt, parallellt med tvåan. Och det gick det ju lite si och så med…

Annars var det ju så att man oftast läste 3 betyg i antingen psykologi eller pedagogik och 2 betyg i det andra ämnet, dessutom 1 betyg i sociologi. Det fanns varianter med t.ex. 1 betyg i statistik. Med sina 6 betyg i tentamensboken kunde man ta ut en filosofie kandidatexamen. Ville man sedan läsa vidare så var det till en filosofie licentiat- eller doktorsexamen (-grad). Det fanns alltså ingen över tid sammanhållen utbildning till psykolog, inte heller något statligt system med integrerad teori och praktik. Och ingen legitimation…

Under min tid i studierna infördes dock den s.k. PEG-en, en 2-årig utbildning mot en högre examen, efter akademisk grundexamen. Om jag minns rätt startade denna utbildning med oss som gick in på den hösten 1969. På samma vis som när det gällt trean valde jag, och många med mig, pedagogen för PEG-studierna eftersom denna institution i Göteborg hade ett bättre rykte än psykologen.

Behörighet och praktik

Eftersom det saknades behörighetskrav från samhället var det Sveriges Psykologförbund som byggt upp sitt eget system. Enligt detta skulle man som fil.kand. praktisera 6 månader, förlagda till två verksamhetsområden. Väldigt många valde inom det arbetspsykologiska fältet att göra några månader som mönstringspsykologer. Så även jag. Anställningen började med en längre kurs på Militärpsykologiska Institutet i Stockholm (nedlagt den sista juni 1974). Under ledning av militäröverpsykologen, sedermera professorn, Jan Agrell (mannen som hade som gimmick att knyta slipsen på sitt alldeles eget vis) gick vi förhoppningsfulla en alldeles utmärkt kurs. Den var så bra genom sin mix av teori och praktisk träning i intervju och bedömning.

Den tekniska utrustningen bestod vid denna tid av mikrofon och en rullbandspelare av märket Tandberg. Lokalerna var dessutom på ett ställe utrustade med tvillingrum med mellanliggande vägg med en one way screen. Hamnade man där så var orsaken kanske inte så kul: bedömningen av ens förmåga hade hamnat på ”tveksam”. Intervjun av försökspersonen fick då utföras med lärarkollegiet sittande på andra sidan rutan. Ingen avundsvärd sits!

Jag gick denna grundläggande MPI-kurs sommaren 1968, första gången vill säga. Kommer strax åter till detta. Stämningen var hög bland oss deltagare och vi umgicks en del. Aldrig glömmer jag den kväll då flertalet manifesterade genom att vandra bort till Sovjets ambassad, belägen på Villagatan på det nobla Östermalm, minsann. I den ljumma sommarkvällen sögs många just dit för att från gatan visa sin indignation över att det stora riket i öster just invaderat Tjeckoslovakien. Året därpå fick jag och några andra ”gå om” en del av kursen, eftersom den nya bedömningsmetoden av ”Plikttjänstförmåga” skulle läras in.

En tid efter avslutad kurs startade så den praktiska tjänstgöringen, någonstans i vårt avlånga land, hösten 1968. Själv hamnade jag på IO 9, det inskrivningsområde som omfattade Skaraborgs län. Så kom det sig att min psykologbana startade på det pampiga stadshotellet i Mariestad. Vår uppgift var att intervjua och bedöma alla som kunde vara aktuella för befälsuttagning, d.v.s. alla som nått minst en femma på den niogradiga skalan på Inskrivningsprovet. I-provet tillkom i samband med andra världskriget och miljoner svenskar, flest män, har svettats över detta testbatteri, vilket ju utvecklats och förekommit i flera varianter. Utöver att intervjua dem med provgrupp 5 – 9 skulle vi också möta dem med en etta, d.v.s. de fyra lägst presterande procenten. I samtliga fall var frisedel en möjlighet, något som kunde avgöras efter förslag till läkaren.

Jag var i stort sett ende ickeskaraborgare i teamet under de två månaderna. Vi utgjorde en s.k. liten nämnd vilket innebar att det för mig bara fanns ytterligare en kollega med i teamet. Eftersom jag inte ville långpendla utnyttjade jag möjligheten att hyra mitt tjänsterum för nattlogi, vilket kunde innebära det hiskliga tillägget av kanske 11:75 per natt. För IO 9 höll sina mönstringar på hotell, också i Karlsborg, Vara och Skövde. Endast i Falköping hade vi andra lokaler, i en sporthall.

Vackert och lärorikt var det att åka omkring i landskapet. Och det var intressant att möta alla dessa skaraborgska killar. En oväntad upplevelse blev det när en av dem dök upp såsom intagen på fängelse, och att den medföljande vårdaren propsade på att få finnas med i rummet. Så jag intervjuade på hotell Billingen med vårdaren sittande på min säng!

Efter årsskiftet kom jag som klinisk praktikant till Lillhagens sjukhus, i min egen hemstad Göteborg. Där blev det 4 givande månader. Detta var ju före sektoriseringens tid och jag fanns på en psykologavdelning bestående av, förutom mig själv som praktikant, en självständig/lic-psykolog och en bitr. psykolog. Jag hade en känsla av att vi psykologer s.a.s. hakade på läkarna i vissa stycken. Vi åt i samma matsal, vi gick i vita rockar med uppvikt krage (viktigt). Jag tilltalades av en förmodligen lätt förvirrad patient ”docenten” vid ett tillfälle.

Min omsorg om en differentialtestad patient, en ung kvinna intagen med ett stort antal äldre, psykotiska patienter, på sluten avdelning, höll på att sluta med storlarm. Jag tog mig nämligen före att fråga patienten om ett litet avbrott i den långa testsekvensen. Efter ett ”ja” från henne tog vi bilen till grann-sjukhusets, Sankt Jörgen, kafeteria för en kopp. Uppståndelsen hade hunnit bli rätt stor vid vår återkomst: praktikanten försvunnen med patienten!

Efter en tid på sjukhuset hörde man av sig från rättspsykiatrin som undrade om jag ville börja där. Att det var goda tider för nyutbildade visade sig också av ett brev från det då nybildade Värnpliktsverket, med förfrågan om att börja hos dem på den nystartade Västra inskrivnings-centralen, belägen relativt nära Lillhagen, på Hisingen. Det handlade om en arvodesanställning, under inskrivningssäsong (~läsår), på halvtid. Detta passade mig som hand i handske eftersom jag hösten 1969 skulle påbörja mina PEG-studier. Våren 1969 blev jag alltså klar med hela praktiken och fick ut min behörighet som biträdande psykolog.

Studier och arbete parallellt

PEG-studierna gick igång för fullt, samtidigt som jag introducerades på arbetsplatsen. Säve innebar märkligt nog för mig en återkomst, F 9 hade just lagts ner som flygflottilj på platsen. Där hade jag först gjort lumpen som värnpliktig underofficer 15 månader och, under en sommar några år senare, frivilligt gått vidare till värnpliktig officer. Roligt att vara tillbaka på en plats som faktisk var riktigt fin med sitt lätt kuperade landskap och lite trivsamma byggnader i trä. Det gamla intendenturförrådet hade nu blivit platsen för de medicinska undersökningarna, i kanslihuset tog vi psykologer, psykiatriker, överläkare, mönstringsförrättare och administratörer plats. Officersmässen blev lokalen för synnerligen glada psykologfester.

Vi var ett dussintal psykologer – 1 tillsvidareanställd chef på heltid, 2 värnpliktiga och ett tiotal halvtidare, arvodesanställda. Det visade sig att 5 av oss kommit till samma beslut: att jobba på förmiddagarna med mönstringen och plugga resten av tiden. En normal dag innebar ofta jobb mellan 8 och 12, lunch i den gamla underbefälsmatsalen och så en tur in till institutionen på Mölndalsvägen 36 för föreläsningar. Lite då och då åter till jobbet för att ha kul på kvällen.

En värnpliktig psykolog, tillika amanuens/assistent på psykologen, var en utmärkt vissångare och med i gruppen Tre profiler. Vi hade verkligt kul av deras underhållning och vår kollegas imitationer av Evert Taube. En gång, när jag varit på en helt annan tillställning, faktiskt klädd i frack, återvände jag till mässen sent på kvällen. Och mycket riktigt, festen var i full gång och i soffan satt Lill-Babs…

Förmiddagarna var effektivt utnyttjade för jobb. På denna tid gjordes det snabba och många intervjuer, ofta 10 – 12 stycken på ett 4-timmarspass. I den nya modell som införts från hösten 1969 intervjuades samtliga, det gjordes en bedömning av Psykisk funktionsförmåga (sedermera Plikttjänstförmåga) gällande alla mönstrande och av de begåvningsmässigt starkaste 60 % även av Befälslämplighet. Om den psykiska tjänstbarheten (tjänstbarheten var en mer övergripande summering av individens förutsättningar som värnpliktig, under många år framräknad av dator) kunde antas vara sänkt skulle en intern remiss skrivas till psykiatriker, som långt ifrån alltid besatt denna specialitet utan var en värnpliktig eller reservofficer med en helt annan inriktning på sin profession. Någon gång kanske luftvårdsforskare, någon gynekolog…

Men så var det, alla undantag från plikten skulle vidimeras av läkare. Och formellt inte av psykiatern utan av överläkaren. Så om det var psykologen som oftast eller, snarare, alltid upptäckte en psykisknedsättning så skulle killen skickas till psykiatern som sedan skulle sända vidare till överläkaren. Denna stollighet tillhörde de saker jag senare jobbade bort.

Jag bedömer att psykologerna under denna tid och framåt gjort en mycket viktig insats. Våra omdömen har grundat en uttagning till befattningar på allt mellan 7 och upp till 15 månader samt att vi tagit fram avgörande underlag för frisedlar. Vi bedömde hur pass psykiskt krävande de befattningar kunde vara som de mönstrande skulle tas ut till. Samarbetet kom ofta att vara gott med andra personalkategorier som psykiatrer, personalkonsulenter och mönstringsförrättare, de senare militärer.

PEG-studierna innehöll krav på en genomförd undersökning och uppsats. Själv skrev jag ihop med min avdelningschef Kalju Plank en valideringsstudie av de psykologiska inskrivnings-skattningarna, baserad på ett fältexperiment med ett 30-tal värnpliktiga som stängdes in i ett skyddsrum i tre dygn, under observation av psykologer. Våra vpl kom från alla 4 regementen (i Karlstad, Kristinehamn, Falun eller Örebro, inget av dem nu kvar) som då fanns inom Militärområde Bergslagen, med avtagna uniformsbeteckningar och så lite som möjligt bekanta med varandra på. Spännande! Jag hade dessutom turen att under 10 månader anställas på den resterande halvtiden av MPI, just för att skriva denna uppsats.

Arbete på allvar

Under våren 1971 ryktades det att de lokala chefspsykologerna i både Karlstad och Kristianstad var på väg att sluta. Jag kanske ska inflika att mönstring i många år pågick på 6 orter, nämligen Kristianstad, Göteborg, Stockholm, Karlstad, Östersund och Boden. Nåväl, tanken kom hos mig att söka tjänsten i Karlstad, en stad jag hastigt besökt en gång, ett antal år dessförinnan. För en gammal göteborgare kändes de 25 milen norrut lite som att vi talade om Norrland. Men det var chansen till ett första fast jobb, dessutom på heltid. Nog kunde det vara värt ett år eller två, särskilt som jag stod i begrepp att flytta ihop och gifta mig med min Margaretha?

Jag sökte alltså och blev den som fick tjänsten. Från den 1 juli 1971 var jag alltså avdelningschef på Bergslagens inskrivningscentral, några veckor innan jag skulle fylla 27, utan att ha hunnit klart med min psykologexamen. Så kunde det bli på den tiden.

Jag flyttade upp och efter en tid även min fästmö. Vi hade turen att få en centralt belägen, alldeles nybyggd studenttvåa, Detta eftersom vi tänkte plugga båda två. Så blev det också och förutom att avsluta min PEG läste jag Administrativ teknik med personaladministration och sedan också Informationsteknik de närmaste åren, på dåvarande Karlstads universitetsfilial.

Det var riktigt spännande att starta jobbet på inskrivningscentralen med alla nya bekantskaper och uppgifter. Vi satt på den tiden i ett rätt nedgånget f.d. tidningshus i centrala Karlstad, fördelade på alla 5 våningsplanen. Under andra dagens prövning, efter övernattning uppe vid regementet, kom de mönstrande till psykolog och mönstringsförrättare. Somliga också till psykiater eller annan läkare, personalkonsulent och yrkesvägledare. Den senare var en rätt exklusiv funktion för att inom ramen för samhällsansvaret hjälpa personer till rätta inför diverse val.

Mitt intryck var att de fönsterlösa väntrummen var riktigt trista och där satt de väntande och mest bara hängde. Så jag gick snart till verket: köpte på stan en begagnad Luxor stereoradio som, placerad i en hurts bredvid mig, levererade radiounderhållning till killarna. Med hjälp av mina värnpliktiga assistenters finurliga kopplande blev det så att en uppkallning per snabbtelefon automatiskt bröt radioljudet. Men detta var inte tillräckligt – om vi skulle göra ett gott bedömningsjobb borde de prövande vara på gott humör, tänkte jag.

Så jag startade ett enligt tillämpliga bestämmelser ”stående fältmarketenteri” med varuautomater för kaffe och andra varma drycker samt för godis. Automaterna köptes begagnade. Så byggde jag på med en s.k. officersväska i vilket det placerades en liten uppsättning böcker för utlåning under det att man väntade. Slutligen ordnades en komplett anläggning för video. VHS-spelaren fanns i mitt plåtskåp, när den stängde av sig smällde det ljudligt till i skåpet och någon gång kunde jag under samtalet studsa upp och byta videoband, allt om det var lämpligt efter omständigheterna. Bredvid mig fanns en liten ”hemmabyggd” manövercentral för att slå på tv-apparaterna på våning 1 resp. 2.

Det jag visade var dels information typ anti-rökning, dels ren underhållning, typ engelska Benny Hill. Mina ansträngningar att åstadkomma optimala förhållanden för de mönstrande gjorde att en något irriterad chef (jag har alltid haft militära chefer) yttrade: ”Hur vore det om psykologen ägnade sig åt att vara psykolog?” Den typen av kritik rann av mig. Anläggningen blev ett mönster när vi 1976 flyttade till den nybyggda kanslibyggnaden Karolinen och, tror jag, lite av ett föredöme på de andra kontoren.

Åren på ICB, så småningom VKB – Bergslagens värnpliktskontor, var roliga. En successiv utveckling skedde från det lite mer studentikosa klimatet, mycket kopplat till att man tänkt sig jobba bara en begränsad tid. Torsdagsärtorna var legio. Efter ett par år upphörde institutionen med värnpliktiga psykologer. De anställda stannade allt längre tid, men fortfarande med rätt stor omsättning. Stämningen var fortfarande god inom gruppen trots begränsat formellt mandat i arbetet. Någon gång kunde det bli tillspetsat då en psykiatriker, tillfälligt tjänstgörande, uppenbarligen lyckats negativt påverka vår gamle hederlige överläkare till att få en skeptisk attityd till psykologer.

Annars var det psykologavdelningen var navet. Det var vi som ordnade samverkansmöten och seminarier (usch, på den tiden röktes det och man kom hem med rödkantade ögon). Det var jag som årligen höll i uttagningen av värnpliktiga assistenter till olika nyckelbefattningar. Vi hade också en aktiv relation med vår fackmyndighet som efter MPI först var FOA (våra kollegor hade titeln ”forskningsingenjör”) och senare FHS, Försvarshögskolan.

Flyttningen till Karolinen i maj 1976 upplevde jag som spännande. Egentligen var det någon vecka som man kunde se sig som arbetsbefriad eftersom man inte hade något färdigt rum med möblemang. Jag föredrog dock att jobba lite manuellt, för en gångs skull. Så jag skruvade isär hörselprovsburar och var med och körde flyttbil. En fredag noterade jag att en del stöldbegärligt ställts in i ett valv, dock olåst. Vid återkomsten till gamla stället berättade jag detta för närmaste officer och förväntade mig hans åtgärd. ”Jag”, sa han, ”jag är kapten och jag åker inte dit och låser”. Ridå.

I övrigt har väl ofta samvaron med militärerna fungerat. Inte alltid optimalt, mer av väpnad neutralitet under perioder. Värnpliktsverket var en militär myndighet gentemot vilken ÖB hade s.k. anvisningsrätt. Chefen var officer, generalmajor. Pliktverket inrättades 1995 som en fristående civil myndighet, ledd av en generaldirektör. Samma ledningsfunktion, direkt under regeringen, återfinns fortfarande i myndigheten som 2011 bytt namn till Rekryteringsmyndigheten.

En kommentar under senare hälften av 90-talet, från en person med officersbakgrund och tidigare tjänstgöring på en av Försvarsmaktens centrala staber: ”Det är märkligt men den militära kulturen är t.o.m. mer påtaglig här i Pliktverket än vad den var i Stockholm”.

Så det har varit en fajt att slåss mot fördomar om psykologer och att kämpa för en starkare formell ställning. Det har upplevts av oss psykologer som att läkarna haft en mer självklar position, både i professionen som sådan och som chefer. Sedan senare delen av 90-talet lyder verksamheten under hälso- och sjukvårdens bestämmelser, ett faktum som enligt många kollegor tett sig allt märkligare i och med att värnplikten i sin gamla form upphörde 1 juli 2010 och att personalselektion därmed enbart kommit att avse frivilligt sökande personer. Verksamhetschefen är läkare och svarar för hela det medicinska och psykologiska fältet.

Till huvudkontoret

Under 70-talet skedde en stor omlokalisering av statliga myndigheter (tyvärr har många av dem sedermera försvunnit från sina nya orter). Ett antal av dem, särskilt försvarsanknutna, beslöt man 1973 att de skulle hamna i Karlstad, från 1976. Så även Värnpliktsverket. Och alla skulle de in i det nya fina huset Karolinen. För mig blev detta ett omvänt ”Kan inte berget komma till Mohammed så får Mohammed komma till berget”. Berget, VPV:s huvudkontor, skulle alltså komma till oss i Karlstad! Bara detta innebar nya möjligheter. Men ännu mer sådana kom av att man i samma veva gjorde en organisationsöversyn, som bl.a. ledde till inrättandet av en ny tjänst som ”chefspsykolog”, med ansvar för hela den psykologiska verksamheten i verket.

Att jag satt benämningen inom citationstecken beror på att befattningen i början kallades psykolog, så småningom med tillägget avdelningsdirektör. Vid en presentation någon gång, då min general titulerade mig chefspsykolog, påminde jag om verkligheten. Och efter ett antal år hittade man fram till en adekvat benämning, chefspsykolog. Detta är faktisk ingen oviktig detalj i markeringen av den status en delverksamhet har i organisationen.

En av de myndigheter som omlokaliserades till Karolinen i Karlstad var SjvS, Försvarets sjukvårdsstyrelse. Att de hamnade i huset kändes lite utmanande eftersom de där inte precis kunde antas ”älska” oss psykologer. Bemanningen hade, vad jag minns, helt utgjorts av somatiker, ingen enda psykiater. Möjligen gjorde ”utlokaliseringen” att de mest psykolog-kritiska kirurgerna valde att lämna skutan och jag kom sällan eller aldrig att stöta på patrull. Tvärtom fick jag faktiskt efter ett antal år som chefspsykolog av en av läkarna omdömet: ”tänk om vi hade någon som skötte om oss så som du tar hand om dina psykologer” (lite skryt blev det nog här…).

När jag tillträdde den nya tjänsten, i praktiken vid årsskiftet 1977/78, var vi cirka 50 psykologer, varav vi 7 i funktionsledande positioner var tillsvidareanställda, övriga hade ungefär fram till då bara osäkra anställningar mot arvode och på halvtid. Min vision var att alla skulle bli fast anställda, alla som så ville på heltid och alla med en diversifiering av uppgifter. Så blev det också, även om det tog tid. Ett första steg var projektet ”Den psykologisk-psykiatriska verksamheten vid inskrivningen, PPI”.

Detta handlade i stora drag om att se till att bedömningsansvaret inom psyk-området gick över helt och fullt på psykologerna, inga psykiatriker behövdes längre, mer än som handledare. I den vidare utvecklingen fick vi stöttning genom ett betänkande av ”1983 års värnpliktsutbildningskommitté”, som pekade ut just psykologerna som den av ett antal genomgångna yrkesgrupper som hade störst samlad kompetens. Grunden för det specifika tilläggsuppdraget kom från Margot Wallström och hennes riksdagsmotion om psykiatrins användning i försvaret. Som av en händelse bodde – och bor – Margot och jag båda på Hammarö…

Ett viktigt steg var också PUFF, ”Psykiska utredningar för försvaret”. Detta innebar våra psykologers medverkan i kartläggningen av inneliggande värn- och civilpliktigas tjänstbarhet. I sin tur betydde det att konsultationer hos fristående expertis som psykologer och psykiatriker kunde undvikas, vi kunde skapa mer gemensamma bedömningsnormer och slutligen att vi fick en feedback på vårt mönstringsjobb.

En glädjande aspekt av jobbet har varit kvinnans intåg bland de prövande. På allvar skedde detta i samband med den nya lagen om totalförsvarsplikt som kom 1995. Mycket roligare, tycker jag, att inte längre behöva jobba med ett enkönat klientel. Och det har ju så klart visat sig att kvinnor kan!

PUFF blev relativt snart intäktsfinansierat vilket i sig var betydelsefullt. Det bidrog till ett kostnadsmedvetande och idéer kring nya uppdrag. En delvis slumpartad händelse förtjänar be rättas. Kring mitten av 90-talet var jag lärare på en kurs med inriktning på debriefing. Ett flertal gånger hände detta och det var i dåvarande Räddningsverkets regi. Eleverna kunde vara sjukvårdspersonal, folk från räddningstjänsten, präster och andra. Denna gång hölls kursen på Revingehed i Skåne. Något hände, enligt min minnesbild, med den avsedda hemresan, det blev strejk på flyget eller så. Gerry Larsson, viktig lärare på samma kurs, sedermera professor på FHS, skåning av födseln men sedan många år boende på Hammarö, hade sin Volvo med.

Jag erbjöds åka med den långa vägen hem. Så även en av kursdeltagarna. Under resan satt vi så klart och pratade. Anne-Lie Persson var rekryteringsansvarig vid Värmlandspolisen. En självklar idé dök upp i min skalle: ”Borde inte Pliktverket kunna hjälpa polisen med uttagning av blivande poliser?” Det hela stannade inte vid tanken: efter en tid skickade länspolismästaren i Värmland tre yngre poliser för att gå igenom vår mönstring i Karlstad. Det hela föll väl ut och sedan 1997 har vi medverkat vid prövningen av varenda polissökande i Sverige. Sedan många år finns det också i vår myndighet en psykolog speciellt avsatt att följa upp polisprövningen. Detta är numera detta Stefan Annells uppgift vilket också kommer att leda honom fram till en doktorsexamen.

Med åren har vi både fått nya uppdragsgivare – och tappat andra. Vi har jobbat åt Kriminalvården, ett stort och viktigt uppdrag. Också åt Tullen, Kustbevakningen, vaktbolag, SOS alarm, tagit ut läkarstudenter – förutom alla specialuppdrag för försvarsmakten. De senare består bl.a. av den grundläggande prövningen av blivande soldater, de som ska in på GMU, grundläggande militär utbildning, en fortsättning efter mönstringens upphörande. Vi finns med vid uttagning av stridsbåtförare och officerare. Det har tidigare också handlat om jägarsoldater och tolkar.

Känslan har varit att uppdragens bredd och tyngd givit en stärkt ställning åt psykologin. Antalet kollegor är ju inte längre 50 utan gruppen kan snarare kallas ”De aderton”. Kvalitetskontroll och – utveckling har länge varit en ledstjärna. Vår grundläggande kurs för nya psykologer i verket har det bästa renommé i fackkretsar. Metoden är att intervju inför tv-kameran, med gruppen och läraren i ett intilliggande rum. Effektivt, det kan jag försäkra! Våra fackmöten, ofta ihop med medicinpersonalen, har flera gånger varit höjdpunkter. Viss fort-bildning har skett i regi av Arbetsmarknadsverket. Flera kollegor har utvecklats fram till specialistkompetens. Vi har också haft glädjen ta emot ett flertal PTP-are.

Några korta ord om testanvändningen: Inskrivningsprovet, I-provet, har jag redan nämnt. Det tillkom under medverkan av flera av psykologins pionjärer, såsom Torsten Husén, senare även Kjell Härnqvist. Under årens lopp har det funnits i ett flertal olika varianter med i respektive batteri ingående deltest, oftast mätande logisk-induktiv, verbal, spatial och teoretisk-teknisk förmåga. Ett stort kliv framåt togs 1994 då vi lämnade de optiskt läsbara svarsblanketterna och den prövande satt direkt framför en bildskärm, med en datormus som enda verktyg. Testet blev nu semi-adaptivt, d.v.s. det anpassade sig efter individens förutsättningar.

Provledarna, både de anställda officerarna och de värnpliktiga assistenterna, var viktiga personer för att se att allt genomfördes korrekt. I direkt anslutning har också ett datoriserat frågeformulär besvarats. Denna verksamhet fortsätter i dag på rätt likartat sätt vid uttagning till GMU, grundläggande militär utbildning. Andra test som använts vid olika uppdrag är till exempel HDS, 16 PF, Myers-Briggs, Gordon, UnIQ, Raven…

Kvalitetsarbete

En klar styrka har varit den intervju- och bedömningsmetod som hela tiden varit grundläggande, egentligen för de flesta uppdrag. Utan att gå in på en närmare förklaring av vårt fikonspråk så kallar vi samtalet för SAFHE-intervju, en akronym syftande på den disposition vi tillämpat. Alla prövande har utsatts för samma frågeområden, i samma inbördes turordning. En enorm fördel vad gäller reliabiliteten. Samtidigt mycket underlättande för den enskilda psykologen genom att det varit så lätt att hålla samtalet på rätt spår.

Man har känt den säkerhet som kommer av att behärska metoden – man har verkligen kunnat sätta lyssnandet i första rummet och de uppföljande och andra frågorna har kommit med lätthet. På detta vis har intervjuerna kunnat genomföras som de ”otvungna samtal” som manualen föreskrivit. En god kontakt har snabbt etablerats, en kontakt som varit förutsättningen för både en individualisering och att få fram en stor mängd relevant information på en begränsad tid.

En stor informationsmängd, ja! Kollegorna torde ha varit något av svenska mästare på ämnet ”Vårt lands 18-årige man”. Mönstringen skedde ju normalt det år man fyllde 18 och mitt i adolescensen. Vad gjorde egentligen pojkarna på fritiden? Hur funkade relationen till föräldrarna? Vad tänkte de mönstrande om livet och framtiden? Hur såg de på samhället? På droger? Hur var det ställt med den psykiska hälsan? Allt detta kunde inskrivningspsykologer mycket om. Mönstringsresultat har i decennier dessutom utgjort underlag för många vetenskapliga studier, inte minst longitudinella.

Inflikat i den dagliga verksamheten genomförde psykologerna återkommande skattnings-övningar, variabeldiskussioner och analys av statistik. Men grunden för en god kvalitet lades redan från första början för var och en psykolog. Introduk-tionskursen, där jag själv var lärare ett 40-tal gånger och under flertalet år även kursledare, innebar stor dynamik i den pedagogiska metoden. Elev och intervju-person, oftast en värnpliktig soldat, i det ena rummet, övriga gruppdeltagare och läraren i rummet bredvid. Intervju i realtid, skattningar direkt efter, följt av diskus-sioner kring dessa. Och slutligen intervjukritik.

Var och en hann med 4 – 5 sådana egna övningar under grundkursen. Och lektioner gav teoretisk bakgrund till det egna jobbet, också inblick blick i den medicinska verksamheten, mönstringsförrättarnas arbete m.m. En kapten som fick följa de 2 första veckorna av kursen kommenterade: ”Jag har jobbat i försvaret i 20 år, gått massor av kurser men aldrig med så god ordning som här.” Lite tvärt emot vad somliga trott, kanske?

Tyskland och Israel är väl de länder som, vid sidan av Sverige, haft de mest utvecklade psykologbedömningarna inom ramen för värnplikt. Vilket som var det bästa systemet får väl här förbli en olöst fråga. Däremot tyckte jag mig vid ett besök i Tyskland för några år sedan kunna konstatera att förutsättningarna var klart olika. Vår svenska modell att inte inhämta en massa uppgifter från myndigheter och andra, att i stället visa förtroende för individens uppgifter här och nu, har ska-pat det förtroende som varit kärnan i ett väl fungerande massurval, som mönstringen var.

Utvecklingen av vår verksamhet har i hög grad skett i samverkan med den akademiska världen. På FHS vill jag särskilt uppmärksamma Berit Carlstedt vars avhandling handlade om I-provet. Ett flertal validitetsstudier har genomförts. T.ex. har I-provet begreppsvaliderats. Militära betyg har korrelerats med våra resultat från I-prov, också med psykologskattningarna Befälslämplighet och Psykisk funktionsförmåga. Den senare visade sig ha god prediktionsförmåga i en studie av utlandstjänstgörande soldater. Professorerna Bertil Mårdberg och Jan-Erik Gustafsson är några exempel på viktiga samarbetspersoner, bl.a. vid utveckling av test.

Avslutning

Det är mycket som fascinerat i det jag fått medverka i, t.ex. att ha fått delta i uttagningen av officerare för alla tre försvarsgrenar: armén, marinen och flygvapnet. Eller de 7 gånger, under lika många påföljande år, som jag åkte över en vecka till Riga för att där pröva och vara med om att ta ut blivande officerare i armé och marin i Estland, Lettland och Litauen.

Det var mer än en gång jag fick nypa mig i armen för att kolla att jag faktiskt deltog i militära uttagningar av personal för de nationella försvaren i tre andra länder än mitt eget, personal som via det svenska s.k. suveränitetsbiståndet skulle utbildas i Sverige. Bara några år efter Sovjetunionens fall… Och de seminarier jag deltagit i för att hjälpa psykologkollegor från dessa länder igång med egen verksamhet.

Jag vill inte undanhålla läsaren av denna lilla berättelse att jag för 20 år sedan, 1994, fick en extra bonus. På den tiden delade Statens förnyelsefond ut stipendier för att myndigheter skulle kunna sända medarbetare till en systermyndighet i ett EU-land, innan vi själva blev med i unionen.

Så jag fick förmånen att upp emot 4 månader vistas vid den franska motsvarigheten till Pliktverket, La Direction du Service National. En så lång period, som det blev, gav verkligen mycket goda möjligheter att studera mönstring och inskrivning på plats i Frankrike. Min sejour (!) inleddes och avslutades på huvudkontoret i Compiègne norr om huvudstaden, jag var drygt 2 månader på Första inskrivningscentralen i förorten Vincennes (var ”riktig parisare” med metro-pendling dagligen till och från jobbet), en vecka på 7:e inskrivningscentralen i Mâcon (med ett spännande psykologiskt situationstest utformat med en cockpitliknande miljö) och slutligen på Värnpliktskontoret i Toulouse.En erfarenhet var att man inte hade några psykologer eller ens någonting liknande våra intervjuer. Däremot allehanda tester. Och så dessa härliga fransmän – jag blev ju frankofil på kuppen! Erfarenheterna har jag skrivit om i ”Frankrike ett mönsterland. Mönstring och redovisning av värnpliktiga”, VPV-rapport nr 9 1994.

Sammantaget har det skett en markant utveckling av både arbetsinnehåll och tillfredsställelse i vår verksamhet. Vi som från början ”bara” var mönstringspsykologer men som så småningom blivit så mycket mer. Det är min bedömning. Det som inte hängt med fullt ut är ställningen inom verket. Chefspsykologen, min efterträdare sedan 2009 är Rose-Marie Lindgren, borde t.ex. ingå i ledningsgruppen.

Den som intresserar sig för den allmänna historien kan med fördel läsa ”På rätt plats. Värnpliktsverkets historia” av Per-Anders Lundström, Värnpliktsverket 1993.

Ett skäl till min långa period i verket är så klart att vi jobbat med ett kvalitetstänkande. Psykologförbundets tidigare informationschef Bengt Göransson konstaterade i någon studie att det egentligen bara var hos oss och i Arbetsmarknadsverket som den tillämpade psykometrin lyckats övervintra, efter alla angrepp (bl.a. från TCO) som kom efter -68. Säkerligen kan det också ha sin stora betydelse att så många årskullar av svenska män har haft sin första psykologkontakt under så konstruktiva, förtroendefulla och spännande former som vid mönstringen.

 

Personförteckning

Agrell Jan
Annell Stefan
Carlstedt Berit/br> Gustafsson Jan-Erik
Göransson Bengt
Husén Torsten
Härnqvist Kjell
Larsson Gerry
 
Lindgren Rose-Marie
Lothigius Johan
Lundström Per-Anders
Mårdberg Bertil
Persson Anne-Lie
Plank Kalju
Taube Evert
Wallström Margot

 

Förkortningar

AMS                    Arbetsmarknadsstyrelsen

CVB                    Centrala Värnpliktsbyrån

FHS                     Försvarshögskolan

FOA                     Försvarets forskningsanstalt

GMU                   Grundläggande militär utbildning

ICB                     Inskrivningscentralen i Boden

IO                        Inskrivningsområde

MPI                     Militärpsykologiska Institutet

PEG                     Psykologiexamen efter grundutbildning

PTP                      Praktisk tjänstgöring för psykologer

PUFF                   Psykologiska utredningar för försvaret

TCO                    Tjänstemännens Centralorganisation

Vpl                       Värnpliktig

VBK                    Bergslagens värnpliktskontor

VPV                     Värnpliktsverkets rapportserie

Skribent

Johan LothigiusJohan Lothigius, Leg. Psyk, specialist i Arbets- och Organisationspsykologi. Bitr. psykologi Västra Inskrivningscentralen (Göteborg) 1969-1971. Chef på psykologavdelningen Bergslagens Inskrivningscentral (Karlstad) 1971.1977. Chefpsykolog Värnpliktsverket 1977-1995. Chefpsykolog Pliktverket 1995-2009

Johan Lothigius avsnitt startar i universitetsutbildningen av psykologer under 1960-talet, i detta fall hur den gick till i Göteborg. Därefter följer en personlig beskrivning av en militärpsykologs yrkesbana. Till en början beskrivs hur Militärpsykologiska Institutet under 1960- och 1970-talen utbildade stora grupper av psykologer för uppgiften att utföra psykologiska utredningar vid mönstringen av värnpliktiga.

Lothigius beskriver hur detta ledde vidare mot en yrkesbana som psykolog inom det militära systemet där t.ex. urvalsundersökningar genomförts både under och efter värnpliktssystemets avskaffande. Efter Militärpsykologiska Institutet blev nästa arbetsgivare Försvarets Forskningsanstalt och därefter Försvarshögskolan.

Här beskrivs psykologernas arbete i tvärprofessionella team med en konkurrens mellan psykologer och läkare som säkert känns igen från andra områden där psykologer varit verksamma.