Problematisk PPD-studie

Maude Johansson disputerade 30 augusti 2019 vid Linnéuniversitetet med avhandlingen Postpartum depression, depressiva symtom och föräldrastress hos mammor och pappor 25-30 månader efter förlossningen: Ett familjeperspektiv. Studien har fått en hel del uppmärksamhet i media, och ämnet förtjänar sannerligen att lyftas. Tyvärr ser styrelsen att studien är behäftad med påtagliga brister, vilket gör den mindre användbar för oss i vårt arbete.  Det är också problematiskt om felaktiga eller dåligt underbyggda fakta får fäste hos allmän-heten, och därmed hos nyblivna föräldrar.

I avhandlingen beskrivs två olika undersökningsgrupper i två skilda tvärsnitts-studier med 6-7 års mellanrum. Depressiva symtom undersöks vid 25 månaders ålder på barnen i den ena studien och 30 månader i den andra. MJ har jämfört dessa grupper med de utfall vi brukar se vid den ordinarie EPDS-screeningen på BVC och dragit slutsatsen att depressiva symtom ökar efter det första året, särskilt hos fäderna. Det är inte samma personer som undersökts i de två studierna och hon har inte följt enskilda föräldrar över tid. Vi vet inte heller hur föräldrarna mådde post partum. Det finns därför inte underlag för att uttala sig om varaktighet av depressiva symtom över tid, eller om föräldrarna har depressiva symtom just för att de är föräldrar. Det finns inga jämförelser med vuxna i motsvarande åldrar utan barn, eller med äldre barn, och det framgår inte heller hur de mådde innan de fick barn. Ingen av studierna i avhandlingen undersöker vare sig det vi i vanliga fall kallar postpartumdepression eller föräldrarnas dagliga liv. Studierna belyser inte hur just nedstämdheten påverkar deras dagliga liv i relation till andra vanligt förekommande faktorer i barnfamiljers vardag. Att då hävda att just depression efter förlossning påverkar föräldrars dagliga liv i flera år efteråt saknar grund.

Några andra punkter:

• Vi kan inte kalla en depression för postpartumdepression långt efter förlossningen bara för att EPDS använts för symtomskattning, vilket MJ gör. EPDS är inte validerat för användning 2-3 år efter att man fått barn, utan anpassat och validerat just för perinatalperioden.
• Ingen diagnostik har gjorts på deltagarna så vi har ingen aning om hur många av dem som faktiskt hade en klinisk depression. Vi kan därför inte utgå från att de positivt prediktiva värdena (dvs hur stor andel av de som hamnar över gränsvärdet faktiskt har en depression) är samma som för nyblivna föräldrar i Sverige (50% för kvinnor, 20% för män), utan det kan vara helt andra siffror.
• Som så ofta sammanblandas depressiva symtom i form av utfall på EPDS med diagnos depression, vilket förstås kan vara svårt för media att hålla reda på men inte borde behöva hända inom akademin.
• I intervjuer har MJ sett att graviditetsproblem och/eller en traumatisk förlossning medverkade till depression och ångest hos mödrarna och påverkade även fäderna negativt. Detta resonemang bygger dock på ett mycket litet antal intervjuer (10 mammor och 5 pappor) vilket gör det vanskligt att dra generella slutsatser för hela gruppen. 

MJ skriver att det finns tecken på att primärvården inte har tillräckligt med resurser för att upptäcka och stödja föräldrar med depressiva symtom. Detta är inte något som studerats i avhandlingsarbetet, och ser sannolikt mycket olika ut i olika delar av landet. Icke desto mindre är det olyckligt om nyblivna föräldrar får uppfattningen att det inte finns någon hjälp att få. MJ lyfter fram att trots att en del mödrars depression var identifierad, fick inte alla behandling för sina symptom. Det i sig är inget belägg för att resurserna brister. I studierna undersöks enbart depressiva symtom enligt självskattning med EPDS och inte klinisk depression. Alla med utfall på EPDS behöver inte professionell behandling. Det framgår heller inte om man undersökt om mödrarna sökt vård. Vi vet ju alla att en hel del föräldrar med utfall på EPDS tackar nej till erbjudna insatser av olika skäl. 

MJ har framfört i media att det finns en risk att PPD medikaliseras, och att det är olyckligt eftersom det för många handlar om ”ett övergående problem om föräldrarna erbjuds rätt samtalsstöd”. Faktiskt vet vi inte vad som är rätt samtals-stöd för den kategori hon undersökt. De behandlingsstudier vi har efter utfall på EPDS gäller enbart perinatalperioden, och därtill bara kvinnorna. Om föräldrarna, som MJ hävdar, har varit deprimerade i mer än två år är det väl rätt tveksamt att enbart samtalsstöd skulle räcka som behandling.

Den slutsats vi kan dra av materialet är att hos föräldrar till 2 - 2½  år gamla barn samvarierar upplevd föräldrastress (mätt med Swedish Parental Stress Questionnaire (SPSQ)) med depressiva symtom (mätt med EPDS). Kanske inte så överraskande, men värt att hålla i minnet för BHV-personalen.