Innehåll
Fakta om omsorgsvärlden
Diskussion kring behovet av en förening
Utveckling av psykologverksamheten
Forskningen under 70-talet
Lokomotivet
Avslutning
Jag vill börja med några personliga bilder som etsat sig fast och härrör från tiden för POMS bildande.
Den första rör en 8-årig flicka från en finsktalande familj som efter en slarvigt genomförd testning skickades till internatskola i andra änden av landstingsområdet ”för att lära sig svenska”. Hon lärde sig svenska ganska snabbt, vägrade att tala finska och förlorade på kort tid möjligheten att tala med sin mamma som inte kunde svenska. Flickan var ganska utagerande och kvalificerade sig snart för specialsärskola.
Nästa bild handlar om en liten förskolpojke med Downs syndrom som sitter och gungar mot ett bordsben och emellanåt dunkar huvudet i golvet. Föreståndaren, som visar mig runt på institutionen, sätter foten mellan pojkens huvud och golvet. Han hade inga kontakter utanför institutionen. Detta var hans livsmiljö.
Det är intryck som många av er äldre känner igen er i. För min del förstärktes de smärtsamma intrycken av en kurs i USA sommaren 1970 då vi besökte institutioner med flera tusen utvecklingsstörda. Vi gick genom kala sovsalar med plats för hundra utvecklingsstörda. Sängar stod i rader på kakelgolv med kakelväggar runt omkring och i övrigt ingen inredning. För mig innebar de här upplevelserna ett politiskt och ideologiskt uppvaknande. I dag ser vi barn (och vuxna) med utvecklingsstörning som har både stolthet och självkänsla. Självdestruktivitet är mycket sällsynt. Och vi har glädjen att möta barn (och även vuxna) som våra grannar.
Fakta om omsorgsvärlden
Barn med Downs syndrom uppmanades att lämna bort sina barn. I 1985 års lag satsades bl.a. på gruppbostäder och skolfrågorna lyftes ur omsorgslagen och in i skollagen, för att så småningom bli en kommunal angelägenhet. Besvikelsen över att inte vidga personkretsen kompenserades i 1993 års lag om stöd och service, och kommunalisering av boende.
Hur såg då omsorgsvärlden ut i slutet på 60-talet och början av 70-talet? 1954 kom lagen om undervisning och vård av vissa psykiskt efterblivna. Den byggde vidare på 1944 års lag om undervisning och vård av bildbara sinnesslöa. Äntligen skolplikt, dock endast för bildbara sinnesslöa! I sam-hället diskuterades huvudmannaskapsfrågor, man såg försummelser och samhälls-ekonomin förbättrades. Huvudmannaskapet var delat, det fanns både statlig och landstingskommunal verksamhet vid den här tiden. Även viss privat verksamhet.
Sedan kom 1967 års omsorgslag som prioriterade hemmavård, dagcentra, inackorderingshem och alla barn fick rätt till undervisning genom träningsskolan, alltså även de s.k. obildbara barnen, Man kan säga att omsorgsreformen fick sitt genombrott. Rätten att överklaga infördes. Omsorgsnämnder ersatte gamla centralstyrelser. Dock satsade man fortfarande på anstalter, men även stöd till föräldrar och flera andra LSS-insatser genomfördes.
Fakta omkring 1970
Barn: 2600 barn/ungdomar bodde på elevhem/skolhem. 2 800 barn/ungdomar bodde på vårdhem eller specialsjukhus. Alltså nästan 6 000 tillsammans. Externatskolorna (landstingen hyrde in sig i kommunala skolor eller hade egna separata) hade 6 300 elever, att jämföra med 18 500 elever år 2000.
Vuxna: Knappt 2 000 vuxna bodde på specialsjukhusen och ungefär 900 på vårdhem. Gruppbostäder (inackorderingshem) hade börjat komma och knappt 2000 bodde i den formen, att jämföra med 16000 är 2 000. Ett medicinskt synsätt rådde, särskilt på specialsjukhusen, man talade om patienter. Så gott som inga öppna omsorger fanns.
Psykologer i omsorgerna
Var finns då psykologerna?
1960: 1 psykolog i hela landet
1970: 60 psykologer i hela landet
1980: 300 psykologer i hela landet
I dag finns det omkring 600 psykologer inom habiliteringen.
Hur såg då arbetsförhållandena ut?
Det var inte ovanligt med ett underlag av 1 000 utvecklingsstörda på en tjänst. Det här känns igen från andra psykologverksamheter, och det gällde att hitta strategier för arbetet. Margareta Lalander var t.ex. inledningsvis ensam psykolog i hela Östergötland från mitten av 60-talet.
I landstinget fanns då specialsjukhus och vård för vuxna, barn och utvecklingsstörda som bodde hemma. Med stort stöd från chefen och politiker utvecklade Margareta snabbt psykologverksamheten i omsorgerna, bl.a. genom att ta emot många praktikanter, som efter praktiken kunde knytas till tjänster.
Diskussion kring behovet av en förening.
Hösten 1965 började den snabbt växande skalan av omsorgspsykologer träffas vid regelbundna arbetskonferenser, i egen regi och tillsammans med Kungliga Medicinalstyrelsen/Socialstyrelsen. Vid sidan av dessa mer officiella arrangemang minns jag eldsjälen Lars Molander som tog emot ensamma nyanställda psykologer från olika delar av landet. De kom sedan på studiebesök till oss som arbetade ute i verksamheterna. Erfarenheter utbyttes, allt diskuterades, från tester till personal-utbildning och organisationsfrågor.
Behovet av en förening började nu diskuteras och vid en arbetskonferens på Sånga-Säby i juni 1971 tillsattes en arbetsgrupp (Kent Ericsson, Margareta Lalander, Sylvia Milchert, Lars Molander, Kristina Odén och jag, alltså Birgitta Norrman) med direktiv att utreda lämplig form för ett gemensamt forum för psykologer intresserade av specialområdet psykisk utvecklingsstörning. Förslag lades fram i juni 1972 på Sundbyholms slott på socialstyrelsens arbetskonferens efter sedvanlig hantering (remiss under året o.s.v.).
Det blev en mycket intensiv diskussion kring tänkbar inriktning och eventuell koppling till fackligt arbete och samarbete med psykologförbundet. Skulle vi betona att föreningen skulle vara en ideell sammanslutning med avsikt att utifrån psykologisk fackkunskap göra insatser till gagna för de utvecklingsstörda i sam-hället? Eller skulle mer fackliga intressen betonas? Var dessa intressen möjliga att kombinera? Det var ytterst nära att det inte blev något av, att hela frågan rann ut i sanden. Men till slut sa någon ”nej, vi måste komma till skott”.
Föreningen bildades och efter viss revidering antogs stadgeförslaget och POMS fick sin första styrelse med Patricia Ericsson som ordförande och Lars Molander som sekreterare. Inriktningen från starten blev att POMS blev fristående i förhållande Psykolog-förbundet och det kom att dröja ända till mitten på 90-talet innan POMS anslöts till Psykologförbundet som en yrkesförening. POMS hade då också från starten en kretsindelning och kretsområdesrepresentanter valdes.
Kretsarna var till en början mycket aktiva, vilket avspeglades i POMS-bladet. På nyåret hade föreningen drygt 90 medlemmar. Medlemsbladet tillkom under ht 1972 och blev snart ganska omfångsrikt. I egenskap av redaktör för POMS-bladet utnyttjade jag min arbets-plats ALA för att få ihop bladet. Vår allt-i-allo Rune Galerius drog stenciler och bladet plockades på det stora konferensbordet i Sköndal. Hela ALA-gruppen (Gunnar Kylén, Ann Bakk, Brita Lindahl, Inga Sommarström, Catharina Ekemo, Cecilia Malmström, Christer Sandahl) sprang runt bordet – inget kaffe förrän POMS-bladet var plockat.
POMS fick en rivstart
Gunnar Kylén hade skrivit en artikel med rubriken ”Målsättningsanalys av boende” i tidskriften ”Psykisk utvecklingshämning” som fanns på den tiden. Denna väckte en debattstorm bl.a. rörande specialsjukhuset Salberga. POMS arrangerade en debattkväll i börja Karl Grünewald av ht 1972 i Sala. Den samlade omkring 300 personer med många som arbetade på Salberga, , FIB:s förbundsdirektör Rikard Sterner, m.fl. som deltagare.
POMS ordförande Patricia Ericsson arbetade då som psykolog på Salberga. Många andra psykologer har varit knutna dit och likt Patricia engagerat sig i de speciella problem som fanns i institutionsvård och medicinskt synsätt runt utvecklings-störning, Patricia kom under många år att vara en av de mest drivande psykolo-gerna i Salbergas avveckling och knöts så småningom till Stockholm för att arbeta med alternativa boendeformer och som vårdchef.
Det var för övrigt inte så ovanligt att psykologer blev vårdchefer. Naturligtvis ifrågasattes om det var sådana här frågor som psykologerna skulle syssla med, men vi var många, ja förmodligen alla, som tyckte att det var självklart. Som yrkesgrupp har vi ju både omfattande utbildning och samlad erfarenhet beträffande miljöns betydelse för den enskilde individen och där är ju miljöns betydelse för människor med utvecklingsstörning knappast mindre, utan möjligen större.
Höstterminen 1972 tillsattes också en arbetsgrupp som arbetade med att ta fram material till dels ett temanummer om utvecklingsstörning för Psykolognytt, dels Pockettidningen R. Pockettidningens nummer ”Undantagen” som kom höstter-minen 1973 blev väldigt uppmärksammat, trycktes i en stor upplaga och recen-serades i pressen. 1981 kom ytterligare ett nummer om utvecklingsstörning.
Det dröjde inte länge innan stormen blåste också på specialsjukhuset Vipeholm i Lund, där Ingrid Liljeroth (också aktiv i POMS) med mycket kunskap och brinnande engagemang utmanade doktorerna och sjukhus-ledningen om innehållet i vården och institutionsboendets skadliga effekter. Även runt Vipeholm blev det mycket pressdebatt.
Utveckling av psykologverksamheten
Ur denna rivstart och i takt med samhällsförändringarna utvecklades psykolog-arbetet vidare. Arbetskonferenser, till vilka POMS fritt kunde styra över innehållet, anordnades till att börja med både vår och höst. Hösten 1974 ägnades en konferens i Norberg åt omsorgspsykologernas arbetsuppgifter.
Diskussionerna tog sin utgångspunkt i den syn på utvecklingsstörning som Omsorgslagen gav uttryck för, att utvecklingsstörning i första hand betraktas som ett handikapp, vilket uppstår i individens samspel med miljön. Målet är att hjälpa varje psykiskt utvecklingsstörd till en optimal utveckling inom de gränser som handikappet sätter, samt att anpassa miljön (skola, arbete, fritid) till de speciella krav som handikappet ställer.
Den nya målsättningen och de nya omsorgsformerna ställde krav på psykologerna att förnya sina arbetsuppgifter inom omsorgsverksamheten, En modell skissades, med dels olika typer av insatser (förebyggande, utredning och terapeutiskt/åtgärdande) dels tre olika nivåer (individ, grupp, struktur/organisation/ samhälle). Modellen för psykologens arbetsuppgifter känns igen från andra tillämpningsområden.
Jag vill gärna ge exempel på pionjärinsatser. Inga Sommarström var den som påbörjade arbetet med att enskilt samtala med utvecklingsstörda om deras livsvillkor och upplevelse av funktionsnedsättningen. Inga dokumenterade sina erfarenheter i bl.a. en artikel och blev banbrytande. Detta område har ju sedan utvecklats kolossalt. I arbetet med dels autistiska barn, dels psykoterapi för barn med utvecklingsstörning visade Birgitta Zenker på olika möjligheter.
Dessa samlade erfarenheter som påbörjades på 60- och 70-talet kunde vi på 90-talet ta del av i två böcker om psykoterapi. Inga Sommarström var också den som tog initiativ till POMS International, en stödverksamhet som gjorde det möjligt för några psykologer från andra länder att göra studieresor till Sverige för att besöka olika verksamheter och studera utvecklingen av omsorgerna.
Först i raden av tre psykologer var Graciela Hurtado från Peru, som var stipendiat under en tvåmånadersperiod våren 1982. Med Catharina Ekemos hem som utgångspunkt reste hon ut till kollegor i olika delar av landet. Väl hemma i Peru tillskapade hon en gruppbostad i samhället så att en grupp vuxna utvecklingsstörda kunde flytta ut från det mentalsjukhus de bodde på. Många POMSare stödde under flera år Gracielas verksamhet.
Fortfarande på 70-talet uppmanades många föräldrar att lämna bort sina barn. Det var självklart lätt för omsorgspsykologerna att förstå att här behövdes stora stödinsatser. Exempel är de föräldrautbildningar som drogs i gång i många delar av landet. Internatveckor är ett exempel. Dessa insatser är i dag självklara arbetsuppgifter inom habiliteringen. I Stockholm startades ett fristående samtals- och kristeam för nyblivna föräldrar på initiativ av Lars Molander och Ann Bakk var den första psykolog som knöts till detta team.
Jag har redan nämnt några kollegor som arbetade på institutionerna. Den listan kan göras lång. Vill dock särskilt nämna Bengt Abrahamsson, Maj Thorsell och Gunilla Sternudd i Stockholmsområdet. Psykologerna fanns alltså på institutionerna, enstaka i särskolan, enstaka som hemmavårdsspykologer, för att sedan knytas till habiliteringsverksamhet organiserad på olika sätt.
Psykologerna tog också plats i övergripande arbete, inventeringar och långsiktiga planer, t.ex. Robert Lindell och Kent Ericsson. Så småningom blev Lena McElwee och Peter Brusén knutna till Socialstyrelsen för att arbeta med frågor inom vårt område. Ann-Charlotte Carlberg kom att medverka i flera statliga utredningar för att senare bli ombudsman och kanslichef för riksförbundet FU; I Göteborg med omnejd arbetade Juri Sonn, Hans Wrenne, Britt-Marie Toftfelt, Evy Kollberg och Inga-Lill Kristiansson.
Forskningen under 70-talet
Under 70-talet blomstrade psykologisk och socialpsykologisk forskning. I Uppsala fanns sedan några år tillbaka MR-gruppen (mental retardation) under ledning av Lars Kebbon, som för övrigt också varit knuten till Salberga. Utifrån en social-psykologisk referensram studerades utvecklingsstördas levnadsförhållanden och hur handikappet påverkades av sociala processer, t.ex. mänskliga relationer och vårdorganisation. Så småningom utvecklades och breddades verksamheterna i Uppsala till Centrum för Handikappforskning. Otaliga studenter och psykologer har haft möjlighet till handledning och stöd i denna verksamhet under Lars Kebbons konstruktiva ledarskap.
ALA-gruppen fanns i Stockholm där Gunnar Kylén med med- arbetare forskade framför allt kring förståndsutveckling och handikappets innebörd. Brita Lindahls fördjupning rörande personer med grav utvecklingsstörning vill jag särskilt nämna för det var också något nytt. Efter henne jobbade flera omsorgspsykologer vidare inom dessa områden, t.ex. Gunnel Winlund. Mårten Söder var under en period knyten till gruppen med sin sociologiska forskning kring anstalts-historia. I Lund fördjupade sig Ingrid Liljeroth i utvecklingsstördas identitetsutveckling och personlighetsutveckling, vilket resulterade i en doktorsavhandling 1974.
Gruppernas samarbetade under många år med varandra och var också mycket aktiva i POMS. Forskningsresultaten har tagits tillvara och påverkat utformning av lagstiftning och av boende, skola och verksamhet. De har lyfts fram, tillsammans med annan psykologisk kunskap, i många utbildningar, ofta med omsorgs-psykologer som lärare, och påverkat människosyn, förhållningssätt och bemötande. Genom IHPU har POMS medlemmar genomfört bl.a. baskurser, kurser om psyko-terapi och särskola. I Bakk/Grünewalds ”Omsorgsboken”, vars första upplaga kom på 70-talet, medverkade många omsorgspsykologer.
Lokomotivet
Naturligtvis har samhällsekonomin spelat en stor roll för utvecklingen av omsorgerna. Många olika yrkesgrupper, politiker och FUB har varit aktiva och bidragit till den kraftfulla utvecklingen i Sveriges land, men jag är övertygad om att psykologernas insatser varit särskilt betydelsefulla och hoppas att det ska vara så fortsättningsvis.
Dock har naturligtvis själva lokomotivet i denna process inte varit en psykolog utan en läkare, nämligen Karl Grünewald, POMS samarbetspartner, vän och kritiker under alla år. Stort, stort tack för din uppbackning av POMS under alla år! – Fakta som jag nämnde inledningsvis är hämtade ur Grünewalds bok ”Från idiot till medborgare” som jag gissar att de allra flesta av er känner till.
Avslutning
Föreningens inriktning och stadgar har genomgått en del förändringar under årens lopp. De största förändringarna har genomförts under 90-talet då POMS till slut blev en yrkesförening, Stadgarna reviderades även en gång på 2000-talet för att anpassas till en större målgrupp utifrån bl.a. LSS. Jag citerar: ”Föreningen har som övergripande målsättning att verka för utformning och utveckling av psykologens roll inom verksamheter för stöd till personer med funktionshinder”.
Kan både fackmässiga och fackliga intressen rymmas i denna skrivning? För egen del anser jag det. I POMS yngre dagar bedrevs psykologarbetet på alla de tre nivåer som beskrevs tidigare. Under de årtionden som gått har psykologarbetet på både individ- och gruppnivå utvecklats, men hur har vi identifierat och arbetat med de övergripande frågorna på struktur- organisations- och samhällsnivå?
Och vilka fackmässiga utmaningar konfronteras vi med framöver i ett samhällsperspektiv? Andra nu fullt aktiva i yrkeslivet kan svara bättre än jag på den frågan, men jag vill ända nämna några områden som jag tror är viktiga att bevaka:
- Bevaka grundsärskolan. I nya skollagen finns numera inga mål att uppnå utan krav. Det gäller även grundskolan och kraven är högt satta. Jag ifrågasätter huruvida ett barn eller en ungdom med en lindrig utvecklingsstörning kan uppnå dessa krav.
Om synnerliga skäl föreligger kan man placera ett barn i grundsärskolan utan föräldrars medgivande, Hur kommer synnerliga skäl att användas? Nya diagnoskriterier för mottagande i grundsärskolan? Man använder ett totalitärt språkbruk. Jämför ”tillhör grundskolans målgrupper” med ”rätten att läsa efter grundsärskolans kursplan”. I stället för att bevaka grundsärskolan borde man kanske avveckla den.
- I allt större utsträckning läggs boenden, korttidshem och dagliga verksamheter ut på entreprenad med, har jag förstått. Synnerligen varierande resultat. Vi har just genomlevt de värsta tänkbara vårdskandalerna inom äldreomsorgen, framför allt i privata verksamheter, Hur ser det ut inom handkappomsorgen? Psykologerna är betydelsefulla ur kvalitetssynpunkt i boende och verksamhet.
Hur kan vi arbeta för att personal i privata verksamheter får utbildning och handledning kring funktionshinder? Marie Lindgren i Halmstad berättar i senaste POMS-bladet om nedskärningar av psykologtjänster i kommunen. Fyra tjänster i början av 90-talet är nu reducerat till en, dock har en tjänst gått över till landstinget, men det är ändå en halvering av psykologresurserna. Hur vanligt är det och kan POMS påverka?
- I vilken utsträckning får de människor som tillhör LSS personkrets tillgång till de insatser som lagen ger rätt till? Ett exempel är att av de som bor i gruppbostäder har endast en knapp tredjedel insatsen ”råd & stöd”. Totalt har 0,6 % av befolkningen insatser enligt LSS.
Jag vill avsluta med ett citat av Martin Lönnebo, biskop emeritus i Linköping. Citatet är också hämtat ur boken Från idiot till medborgare.
”Om värden består något så när och blir föremål för en historisk utvärdering, så är mycket av det som vi nu skryter om som kommer att ifrågasättas i högsta grad i framtiden. Men man kommer aldrig att ifrågasätta hur vi tog hand om våra utvecklingsstörda. Det är en märklig sak i historien, kommer man att tänka, för handikappomsorgen hade inte någon produktionshöjande effekt på vårt samhälle. Vi behandlade dem väl för att vi hade en sådan människosyn”.
Så som den allra viktigaste utmaningen framöver på en övergripande nivå för psykologarbetet med människor med utvecklingsstörning och andra funktions-nedsättningar, kan vi formulera att vi ska bevaka och värna om medborgarskapet och bevara denna människosyn.
Väldigt många psykologer i POMS, för mig både kända och okända, har under årens lopp gjort stora insatser som på olika sätt har syftat till förbättrade levnads-villkor för människor med utvecklingsstörning,
Långt ifrån alla har nämnts i mitt föredrag, vilket har varit en omöjlighet men också en tråkig begränsning, Det är framför allt pionjärerna som fått träda fram. Kanske kan historiebeskrivningen fortsätta i någon form i POMS-bladet som en dokumentation över allt det arbete som genomförts?