Psykolog i arbetsmarknadsverket på 1900-talet

Framväxt av Psykotekniska institut

Stockholms högskolas Institut för psykologi och pedagogik inrättades 1937. I direkt anslutning till den forsknings- och utbildningsverksamhet, som där bedrevs, växte en mer praktiskt inriktad psykologisk verksamhet av konsultativ art fram. Det var bl.a. anlagsprövningar i samband med personalrekrytering och yrkesval, psykologiska olycksfallsutredningar, vittnespsykologiska undersökningar.

Denna verksamhet organiserades som en underavdelning till Institutet för psykologi och pedagogik. Ett organisatoriskt och förvaltningsmässigt fristående högskoleinstitut för psykoteknisk forskning och praktisk psykologisk verksamhet, Psykotekniska Institutet, bildades i Stockholm 1944.

I verksamhetsberättelsen år 1943 – 44 står att läsa: I yrkesrådgivningen söker den moderna psykologin med hjälp av s.k. test eller psykologiska prov av olika slag, genom systematiska beteendestudier, genom muntlig och skriftlig utfrågning o.s.v. bilda sig en så tillförlitlig och allsidig uppfattning som möjligt om den enskilde individens anlagsutrustning och naturliga intresseinriktning för att därmed bidraga till eller underlätta ett rationellt val av yrke”. De anställda var också aktiva inom personalrekrytering och ”vad som brukar hänföras till arbetshygienens område”.

Man undersökte arbetslivsolyckor i syfte att kunna förebygga dem. Viktiga frågor var också den mest ändamålsenliga anpassningen av arbetsredskap, tempo, miljö etc. till den mänskliga individens psykiska och psykofysiska beskaffenhet. Denna del av tillämpad psykologi sammanfördes till begreppet arbetspsykologi.

I oktober 1943 fick socialdepartementet i uppdrag tillsätta en kommitté för att utreda den partiellt arbetsföra arbetskraftens situation i syfte att bättre ta tillvara deras produktiva förmågor. Av kommitténs fem betänkanden syftade tre till allmänt utvecklande åtgärder för att rusta individen och två syftade till att underlätta arbetsplaceringen. De förbättringsförslag som här framfördes för partiellt arbetsföra gällde i praktiken inte enbart denna grupp utan alla arbetsföra.

I samband med att en utbyggnad av yrkesvägledningen här föreslogs, betonades också vikten av att bygga ut verksamheten för psykotekniska anlagsprov vid de psykologiska institutionerna vid universiteten i Uppsala, Lund och Göteborg efter mönstret av den verksamhet som fanns vid Stockholms högskola. Man ville upprätta filialer för praktisk och psykologisk anlagsdiagnostisering.

Fram till 1979 bedrevs praktisk konsultativ verksamhet inom yrkesvägledning och personalrekrytering, forskning samt utbildnings- och kursverksamhet vid arbetspsykologiska institut spridda över landet. Stockholms Psykotekniska institut (PTI) var det största i statlig regi samt Statens Arbetsklinik. Övriga var privata eller stiftelsebaserade: Personaladministrativa Rådet (PA-rådet), Göteborgs Psykotekniska Institut (GPI), Institutet för Psykologisk Pedagogisk Konsultverksamhet AB (IPPK AB), Arbetspsykologiska Utvecklingsgruppen, Malmö Psykologbyrå. På dessa arbetade ca 350 psykologer.

Arbetspsykologins framväxt under efterkrigstiden

Den förändring av arbetslivet, som efter kriget inleddes på 1950-talet, tog ordentlig fart under 60-talet, nya verksamheter växte fram, nya yrken kom till och gamla försvann. Det betydde att vi fick stort behov av arbetskraft utbildad inom nya yrken och utbildningsväsendet behövde ses över. Under 50-talet genomfördes grundskolereformen och förlängde utbildningen för ungdomar.

Riksdagen fattade 1964 beslut som innebar att av en årskull vid 1970-talets ingång skulle 50 % ha möjlighet att studera vid gymnasium eller fackskola (2 årig utbildning på gymnasial nivå) I arbetslivet fanns också många år framöver ett stort antal personer med 6- eller 7-årig grundskola som stod inför att välja nytt yrke av fritt val eller påtvingat.

De centrala omskolningskurserna, som anordnades av Arbetsmarknadsstyrelsen och Skolöverstyrelsen, fick ett uppsving i slutet av 50-talet och fortsatte att utvecklas under 1960-talet. Arbetsmarknadsstyrelsen upphandlade tjänster av de arbetspsykologiska instituten för att ge sina tjänstemän stöd i arbetet. Det kunde handla om anlagsundersökningar, yrkesvägledning eller andra former av stöd till arbetslösa personer inför inträdet på arbetsmarknaden.

I samband med den intensiva utvecklingen på arbetsmarknaden under efterkrigstiden med ökad efterfrågan på arbetspsykologiska insatser bedrevs på de arbetspsykologiska instituten både forskning och praktisk metodutveckling under 50, 60 och 70-talen, vilka än idag äger stor giltighet. Arbetsförmedlingen var den viktigaste uppdragsgivaren och under många år var individuella utredningar och vägledning hörnstenar i psykologens uppgifter. Under 60 och 70 talen var det stor efterfrågan på anlagsundersökningar. Viktiga redskap för arbetspsykologerna var intervjuer, begåvningstest, intresse-, behovs och personlighetsinventorier.

Anlagsundersökningens utveckling under 1960 och -70 talen

Anlagsundersökningen var under 60-talet mycket av en expertutredning genomförd på uppdrag av annan expert – yrkesvägledaren och arbetsvårdaren på arbetsförmedlingen. Även uppföljningen och redovisningen av testresultaten var en typ av expertförfarande. Utlåtandet skrevs till yrkesvägledaren/arbetsvårdaren, som också gjorde delgivningen av resultaten. Avsikten var således inte att utlåtandet skulle läsas av den testade.

Under 60-talet genomfördes anlagsundersökningar både på arbetspsykologiska institut och inom rehabiliteringsverksamhet för funktionshindrade. Inom rehabiliteringen jobbade psykologerna under långa perioder med inskrivna elever med olika funktionshinder och hade då möjligheter att både tids- och innehållsmässigt arbeta flexibelt. Här hade man starkt fokus på att de skulle lära sig att leva med sitt handikapp och därmed också finna en väg i arbetslivet. På de arbetspsykologiska instituten däremot genomfördes anlagsundersökningar koncentrerat under två dagar.

Den första dagen fick personen, som då benämndes klient, under ledning av en testledare genomgå ett omfattande batteri av begåvningstest. Det var teoretiska prov som avsåg att belysa verbal, logisk, spatial, numerisk och perceptiv begåvning. Testledaren hade också till uppgift att dokumentera klientens arbetsätt. Andra dagen tillkom ett antal finmotoriska och problemlösningsinriktade praktiska uppgifter och en djupintervju som psykologen genomförde.

Testresultat och information från intervjun integrerades och sammanställdes i en omfattande skriftlig rapport (4 – 7 sidor) som innehöll följande rubriker: Bakgrund, Allmän karaktäristik, Intressen och behov, Begåvningsmässiga förutsättningar, Sammanfattning och Bedömning. Psykologen var här experten, som gjorde tolkningar och bedömningar. På vissa institut fick inte psykologen själv visa resultaten av testen för klienten. Redovisningen skulle den remitterande yrkesvägledaren/arbetsvårdaren på arbetsförmedlingen göra.

På 60-talet komplicerades arbetet av avstånd mellan psykologerna och handläggarna på Arbetsförmedlingen (Af). För psykologerna var det, åtminstone på vissa håll, inte tillåtet att själva ta kontakt med den handläggare, som remitterat en person till anlagsundersökning. Man levde på ömse håll med stor okunskap om varandra. Af tyckte, många gånger, säkert med all rätt, att psykologer var orealistiska i sina resonemang.

Det kunde bli kollision när psykologen lyfte fram klientens potential och resonerade om utbildningar/yrken medan handläggare ofta ville att man skulle fokusera på s.k. AMS-kurser och framförallt satsa på bristyrken. Det var Af:s uppdrag att se till att arbetsmarknaden fungerade och det var de som svarade för hur studiefinansieringen kunde lösas, medan psykologerna i första hand såg till klientens behov och önskemål. För psykologerna var det störande att inte veta hur resultaten sedan hanterades på Af. Någon direkt återkoppling på sina utlåtanden fick psykologen oftast inte.

Verksamheten med anlagsundersökningar växte från mitten av sextiotalet och många unga nyutbildade akademiker i åldern 25 – 30 inledde här sin yrkeskarriär som biträdande psykologer. Samtidigt var de som kom till anlagsundersökning inte så sällan äldre, livserfarna personer. Det var t.ex. ganska vanligt att hemmafruar ville komma ut i arbetslivet och det fanns också äldre med lång arbetslivserfarenhet, som testades i samband med omställningar.

Att skapa ett förtroendefullt samtalsklimat under intervjun kunde vara utmanande för den unga och ofta tämligen oerfarna psykologen. Det gjorde inte saken lättare att man förde resonemang utan att utifrån sin profession kunna delge resultaten och öppet integrera samtal och testresultat.

I skiftet till 70-talet inträdde dock en förändring då handläggarna på Af fick en gedigen utbildning på flera veckor i att använda anlagsundersökningen. Avståndet mellan Af och psykologerna minskade och psykologer fick ökad kunskap om arbetsmarknaden, yrken och utbildning ar. Båda parter fick lära sig att förstå varandras roller och olika uppdrag. När kurserna Arbetsliv och Utveckling (ALU-kurser) startade involverades olika parter i samarbetet. Då kunde handläggare från olika myndigheter gemensamt svara för insatser för grupper av arbetssökande(se sid 6 )

I början av 70-taletskapades en utveckling där individens rätt till deltagande och ansvar för den egna situationen lyftes fram.  Vi hade studentupproren 1968, fick en du-reform, förarbeten för MBL startade. Tidsandan ifrågasatte expertens rätt att stå oemotsagd. Givetvis påverkade detta anlagsundersökningen i hög grad. Nu ändrades formuleringarna i föreskrifterna från riksdag och regering. Nu läggs också ökad tonvikt på att anpassa arbetsuppgifter och arbetsförhållanden så nära som möjligt till individens önskemål.

Individen förväntades i större utsträckning ta eget ansvar i sin beslutssituation. Klienten blev kund och skulle inta en mer aktiv roll, dra egna slutsatser av de resonemang som fördes med psykologen. Detta ledde till att samtalen efter en testning blev mer av samtal för ökad självkännedom och utlåtandet skrevs för att individen själv skulle ta del av det.

Från mitten av 70-talet startade på samhällsnivå förarbeten till en ny arbetsmiljölag-stiftning. I denna talades om individens rätt till trivsel och utveckling på arbetet och begreppet ”psykosocial arbetsmiljö” infördes. Möjligheter till utveckling i arbetet blev allt viktigare och människor började alltmer efterfråga ” vad kan arbetet ge mig?” och se på arbetet som något utvecklande och utbytbart och inte något som man bara väljer en gång i livet.

En ökad snabbhet i förändringarna på arbetsmarknaden med tillkomsten av nya yrken och försvinnandet av andra skapade också en annan attityd till arbete. Att byta yrke ansågs numera som tecken på framåtanda. Anlagsundersökningen blev alltmer ett instrument för att se möjligheter på kort och lång sikt och efterfrågan ökade stadigt under 70-talet.

En viktig framgångsfaktor var, att det under denna period pågick ett intensivt arbete för att utveckla begåvningstesten och testmetodiken. Arbetsmarknadsverket tog initiativ till att starta metod- och utvecklingsgrupper tillsammans med de arbetspsykologiska verksamheterna, som den vägen hade stora möjligheter att initiera olika projekt. Man utvecklade nya begåvningstest, intresse- och personlighetsinventorier, som sedan användes gemensamt inom de arbetspsykologiska instituten. 

Den som testades skulle mötas av ungefär samma typ av testning oavsett på var i landet man testades. Psykologer sammanställde rapporter för att sprida kunskaper om begåvningsmätning och innebörden i de olika begåvningsfaktorer som ingick i testen. Ett viktigt steg i utvecklingen var också att man satsade på att ge yrkesvägledare och arbetsvårdare upp till 3 veckors utbildning i anlagsundersökningens användning. Inom rehabiliteringen för funktionshindrade skedde en anpassning av metodiken till olika handikapp, t.ex. vägledning för döva, synskadade m.fl.

Psykologer utvecklar metoder för stöd till Arbetsförmedlingen

Sjuttiotalet var en dynamisk utvecklingsperiod inom det arbetsmarknadspolitiska området och psykologerna var i hög grad drivande i dessa utvecklingsprocesser. Det bidrog till att psykologers arbete gav möjligheter till ökad bredd och fler kunde verka i roller som utvecklare och utbildare. Psykologerna hade en framträdande roll vid introduktionen av nya metoder inom Arbetsförmedlingen.

Inspiration från England, Kanada och andra länder nådde psykologerna via deltagande i internationella konferenser och i mitten av 70-talet började den aktiverande pedagogiken vinna gehör i Sverige. Metodiken byggde på att pedagogiska övningsuppgifter användes för att få de arbetssökande att aktivt delta i att upptäcka faktorer hos sig själva och i sin omgivning, som var viktiga i val av yrkesinriktning.

Den aktiverande pedagogiken kom att få tydlig inverkan på de individuella utredningarna och vägledningen. Nu väcktes också intresset för att bedriva vägledning i grupp där Barrie Hopson från England, Vance Peavy, William A Borgen och Norman E. Amundsen från Kanada delade med sig av sina kunskaper till psykologerna i Sverige.

Ett utvecklingsarbete för att ta fram avaktiverande pedagogiska uppgifter initierades på Psykotekniska institutet i Stockholm och genomfördes med stöd från AMS. En grupp psykologer utvecklade ett antal övningsuppgifter för samtal enskilt och i grupp om intressen, begåvning, beslutsprocess m.m., vilka senare förlades på Psykologiförlaget.

Gruppvägledning introducerades på Arbetsförmedlingen. Det var revolutionerande nytt och väckte stor uppmärksamhet men initialt även en hel del motstånd. Det rådde allmänt ganska stor skepsis mot att arbeta med grupper – den s.k. sensiträningen - hade livligt debatterats i pressen med avskräckande vittnesbörder. Gällande vägledningsgrupper ansågs det synnerligen ineffektivt att en psykolog och en handläggare från Af skulle tillbringa två - tre dagar med c:a 8 -10 deltagare.

Men successivt insåg fler och fler att grupparbeten påtagligt bidrog till att stärka deltagarna. Man såg att de fick stöd också av varandra och stimulerades till ökad aktivitet. Metoden väckte också nyfikenhet. Det var utmanande och utvecklande också för medverkande personal med denna form av utökat samarbete. Denna vägledningsform blev från 1980 en grundsten i Ami - metodiken.

 En systematisk och pedagogisk kartläggningsmetodik (Phil Patsula) från Kanada anpassades till svenska förhållanden och kom också att sätta sina spår i metodutvecklingen och ge avtryck i arbetet på Arbetsförmedlingen. Även den konstruktivistiska vägledningen (Vance Peavy) som inspirerade till att utifrån människans livsberättelse finna de viktiga komponenterna i vägledningssamtalet t.ex. starka drivkrafter, behov och värderingar såväl som inneboende konflikter och motkrafter.

Anlagsundersökningen var, om än inte allenarådande, fortfarande den mest efterfrågade insatsen när det gällde att utreda förutsättningar för arbete och utbildning. Koncentrerade anlagsundersökningar (KA-test) var inte lika omfattandesom den allmänna anlagsundersökningen utan avsåg att svara på en begränsad frågeställning inför val av utbildning. Denna hade utvecklats redan i slutet av 60-talet och genomfördes i ökande utsträckning inför urval till olika arbetsmarknadsutbildningar.

De var ett viktigt stöd till arbetsförmedlarnas arbete i samband med omskolningsverksamheten som var expansiv under 70-talet. KA-testen upphörde dock i slutet av 70-talet och ersattes först på 90-talet av RA-test (riktad arbetspsykologisk utredning) och nu i mer begränsad omfattning. De fokuserade bl.a. på fordonstekniker, teletekniker, nätverkstekniker och fordonsförare.

Psykologerna och arbetsförmedlingens tjänstemän hade sedan början av 70-talet alltmer nära samarbete med varandra. På arbetsförmedlingarna fanns sedan 1973 s.k. jourpsykologer.  Det innebar att en psykolog var knuten till ett visst arbetsförmedlingskontor och fanns till hands en dag per vecka för att ha egna samtal med arbetssökande eller vara rådgivande konsult till arbetsförmedlaren kring olika ärenden. Att ha psykologer på Af väckte till en början både förundran och ifrågasättande – en psykolog förknippades ofta med psykiatrisk vård eller en avslöjande röntgenblick och kommenterades:
” här är vi väl inte psykiskt sjuka!” Även yttranden av typ ” Har du med dig kristallkulan idag?” eller ” Du har väl inte glömt att sätta på taxametern” hördes ibland. Det ansågs av vissa som onödig lyx att släppa in ”dyra psykologer” på Af- kontoren.

Ytterligare en komplikation uppstod med psykologernas intåg på Af: I början av 70-talet rådde inom arbetsförmedlingen en utbredd kultur som framhöll facklig erfarenhet som den främsta meriten för att arbeta med arbetsförmedling. Det i kombination med ett bitvis starkt ifrågasättande av akademisk kunskap i dessa sammanhang skapade till en början svårigheter.

När relativt unga, ofta kvinnliga, psykologer började ”joura” på kontoren var det inte så lätt för dem att vinna gehör hos alla. De fick tips inför uppgiften att försöka vara så ”vanliga” som möjligt i klädsel och umgänge, att gå på gemensam lunch och kafferaster med personalen och att prata om vardagsteman av typ matrecept, barn och TV-program.

Men med tiden blev jourpsykolog en högt uppskattad insats genom att samarbetet alltmer utvecklade en mycket värdefull kunskapsöverföring åt båda hållen. Fler och fler anlitade psykologen för samtal med de arbetssökande eller som rådgivare. Psykologerna blev mer bekanta med arbetsmarknadens villkor, utbildningar etc. och handläggarna fick alltmer ökad förståelse för den kunskap en psykolog kunde bidra med. Framgången med jourverksamhet lade därmed grunden för fortsatt närmare samarbete bl.a. när vägledning i grupp introducerades något senare. 

Även om de yrkesvägledande insatserna till ganska stor del inriktats på unga personer på väg ut i arbetslivet, så skedde under 70-talet en förändring. Nu riktades alltmer fokus på att ge arbetsmarknadspolitiskt stöd till individer som av olika skäl var i behov av mer omfattande åtgärder för att finna sin plats i arbetslivet.

Kurserna Arbetsliv och utveckling (ALU-kurser) bedrevs i Skolöverstyrelsens regi i nära samverkan med Arbetsmarknadsverket. Här genomfördes utredande och vägledande insatser kombinerade med en praktikperiod på ett par veckor, vilket var ett gott stöd bl.a. för något äldre nytillträdande, t.ex. hemmafruar eller ombytessökande. Arbetspsykologer deltog här med anlagsutredningar och vägledning enskilt eller i grupp, men fick också bredda sina erfarenheter och skaffa sig nya lärdomar bl.a. genom arbetsplatsbesök.

Det berättades bl.a. om en ung kvinnlig psykolog som skulle besökaen kursdeltagare som praktiserade på en byggarbetsplats. Hon kom i snäv kjol och klackskor och med hjälmen på huvudet sågs hon - till byggjobbarnas förtjusning och förundran - med viss möda klättra uppför byggnadsställningar för att nå den praktiserande.

Andra exempel på mer omfattande insatser var kursen Omställning och träning (OT-kurser) som av Skolöverstyrelsen drevsför personer med särskilda behov p.g.a. funktionshinder. Det var kurser i internatform, som innehöll utbildning och träning. Landsting och kommuner svarade för Arbetsvårdsinstitutensom vände sig till arbetssökande med funktionshindren synskada, hörselskada, dövhet samt socialmedicinskt, psykiskt, intellektuellt, motoriskt funktionshinder. Där samverkade psykologerna med olika kompetenser inom medicinsk rehabilitering:socionomer, sjuksköterskor, läkare och praktiskt kunniga hantverkare på träningsavdelningar.

Det var således i slutet av 70-talet många intressenter som aktivt tog del i de arbetsmarknadspolitiska insatser som var avsedda för personer med olika arbetshinder. Det var många olika huvudmän – kommuner, landsting, staten, privata företag och därför ett behov av ökad samordning för bättre utnyttjande av kunskaper och resurser. Av den anledningen tillsattes i mars 1978 en utredning om yrkesinriktad rehabilitering, YR- utredningen sedermera NYR -utredningen, vilken i december 1979 presenterade riktlinjer för hur verksamheten skulle organiseras och be-drivas i Arbetsmarknadsinstitut (Ami) under Arbetsmarknadsstyrelsens huvudmannaskap.

Syftet med att sammanföra dessa olika verksamheter var att få ett effektivare utnyttjande av de samlade resurserna och att skapa en tydligare inriktning mot arbete. Ungefär samtidigt sammanfördes arbetsvårdare och yrkesvägledare inom Arbetsförmedlingen till en ny funktion – arbetsvägledare. Arbetsmarknadsverket fick således här ett utökat uppdrag när det gällde att underlätta för personer med oklara eller begränsade förutsättningar att komma in på arbetsmarknaden.

Vägledande för den nya verksamheten och metodutvecklingen blev synen på den arbetssökande som aktiv, med en vilja och förmåga till förändring och med ett eget ansvar för val och beslut. Ett utbildningshäfte ” Samtal med sökande”(kallad Silverbibeln), som lyfte fram den gemensamma människosynen och förhållningssättet spreds över hela verksamheten.

Arbetsmarknadsinstitut (Ami)

Arbetsmarknadsinstituten inledde sin verksamhet den 1 januari 1980 och erbjöd merparten psykologer (c:a 300) och andra yrkesgrupper, som varit verksamma i olika former av väglednings-, utbildnings- och rehabiliteringsverksamhet att gå över till statlig tjänst inom Arbetsmarknadsverket. NYR- utredningen talade detaljerat om hur verksamheten skulle bedrivas: 40 % arbetshandikappade och 60 % yrkesvilsna.

Två grundtankar i Ami fick genomslag vid utformningen av organisation och verksamhet: inriktningen på utåtriktad verksamhet i form av arbetsprövning i arbetslivet samt små arbetsenheter, arbetslag, som skulle möjliggöra effektiv planering för de arbetssökande. I arbetslagen, ingick arbetskonsulenter, psykologer, arbetsvägledare som stommen. Socialkonsulent, sjukgymnast och sjuksköterska samt PRAOT - konsulent (praktisk arbetsorientering) medverkade som resurser till lagen. Vid vissa institut tillkom dessutom timanställda rehabiliteringsläkare.

En fristående grupp bestående av enbart psykologer och testledare, kallad Psykologservicegrupp, organiserades på vissa Ami. Verksamheten bedrevs inte enbart inom Ami: s väggar utan också på arbetsförmedlingen.

Således skulle fr.o.m. den 1 januari 1980 sammanslagningen av ett stort antal olika yrkesgrupper från landsting, kommunal, statlig eller privat verksamhet nu samarbeta inom Ami -organisationen. En första introduktionsperiod på ett par veckor skulle innehålla diskussioner kring riktlinjerna i NYR - utredningen, allmänt kallad ”Apelsinbibeln” (orange pärm).

Det visade sig omedelbart att här fanns enorma kulturskillnader. Bl.a. framkom avgrundsdjupa skillnader mellan medicinsk/pedagogisk rehabilitering inom SÖ:s  eller landstingens regi och de s.k. ”testpsykologerna” från privat och statlig verksamhet. Nu stod pedagogik, undervisning och långsiktig träning, ibland i form av internatboende, i skarp motsats mot institutens mer koncentrerade arbetspsykologiskt utredande och vägledande insatser.

Riktlinjer i all ära men hanterandet av de processer, som uppstod genom denna relativt snabbt påkomna sammanslagning av olika kulturer och yrkesfunktioner, skapade problem. Arbetsplatserna fick själva efter bästa förmåga hantera förändringsprocesserna, som tog mycket kraft och energi i uppstarten av den nya Ami-organisationen.

Det fanns hos en del personal och i vissa fall även från ledningen ett mycket aktivt motstånd mot förändringen och det var ett motstånd som satt i länge och försvårade sammanslagningen. När t.ex. ett nytt gäng från instituten ibland helt sonika flyttade in i befintliga lokaler för den tidigare rehabiliteringen uppstod spänningar, som åtminstone initialt kunde ta sig drastiska uttryck i form av kotteribildningar och utfrysning från ömse håll.

För vissa personalgrupper innebar Ami en radikal förändring i yrkesrollen. Ett exempel är rehabilitering i SÖ:s regi där pedagoger bedrivit utbildning och träning i internatform för funktionshindrade personer. En lärare där, som hade haft 24 timmars undervisningsskyldighet skulle nu bli arbetskonsulent med utredande/ vägledande uppgifter och 40 timmars arbetsvecka. Och därtill få sämre lönevillkor. En yrkeskunnig lärare t.ex. inom snickeri skulle också bli arbetskonsulent (benämnd PRAOT - konsulent). I st.f. att utbilda och träna i snickeri skulle PRAOT- konsulenten nu vägleda och aktivera sina arbetssökande i varierande praktiska uppgifter. Det var inte alltid en lätt övergång och skapade en hel del frustration i samarbetet.

För psykologerna och övrig personal från de arbetspsykologska instituten var man mer bekanta med arbetsmarknadspolitiken inom AMS/Arbetsförmedlingen, men arbetssättet var radikalt annorlunda. Nu gällde det att under längre perioder och i arbetslag samverka med medicinska, sociala och rehabiliteringskunniga personer. Institutspsykologen var inte längre ensam herre på täppan!De psykologer och övriga personalgrupper, som arbetat inom rehabiliteringsverksamheter hade däremot erfarenhet av att fungera tillsammans med olika kompetenser och vana att samarbeta i lag.

På länsarbetsnämnderna fanns en särskild avdelning, Lami - kansliet, med en chef och ett antal metodkonsulenter som följde verksamheten på fältet. Centralt på AMS fanns en enhet med ett 20- tal anställda på Ami-kansliet sedermera Enheten för yrkesinriktad rehabilitering (YR-enheten), som hade ansvar för uppföljning och utveckling av den nya organisationen. Metodkonsulenterna, hade tät kontakt med arbetet på fältet och återkopplade till den centrala YR- enheten.

Det resulterade i en intensiv utveckling ute i verksamheten under 80- och 90-talen. Psykologer var många gånger drivande i dessa utvecklingsinsatser. Vid de uppföljningar som genomfördes uppdagades svårigheter i det löpande arbetet och det fanns en öppenhet för att ompröva de förslag som lagts i den omfattande och snabbt genomförda sammanslagningen av olika verksamheter.

Från 1980-talet skedde en stor del av metodutvecklingen med psykologer som ansvariga inom ramen för Arbetsmarknadsinstituten. Alla metoder var inte avsedda enbart för aktiviteter inom rehabiliteringen utan riktade sig även till arbetsförmedlingen.  Utvecklingsinsatserna skedde inom en rad olika områden och innehöll såväl utveckling av psykologisk utrednings- och vägledningsmetodik som anpassning av metoder och instrument för olika målgrupper d.v.s. yrkesvilsna såväl som individer med olika funktionshinder.

En bidragande orsak till det framstående utvecklingsarbetet var ett starkt engagemang i den nya organisationen. Personalen drevs av en stark pionjäranda, stort stöd från arbetsgivaren och en allmänt optimistisk tidsanda med snabb teknikutveckling och framtidstro: Arbete åt alla! Den överordnade organisationen, AMS, inspirerade och drev på utvecklingen samt ställde medel till förfogande för lokala initiativ. Metodutvecklingen avspeglar till stor del förändringar i omvärlden och de problem som där aktualiseras.

Utveckling av psykologernas kunskaper och metoder

Två år efter Ami:s tillkomst genomförde YR- enheten på AMS en uppföljningsstudie ” Kartläggning av arbetslag inom Ami ”. Denna kartläggning ledde från AMS sida till två stora utvecklingssatsningar avseende psykologernas arbete. Den ena inriktades på ett tydliggörande av psykologens olika funktioner i Ami:s verksamhet. Detta arbetades fram i diskussion med en grupp psykologer från fältverksamheten och mynnade ut i det s.k. Psykologträdet. I denna trädsymbol utgörs stammen av den legitimerade psykologens kunskaper. Det arbete AMI-psykologen utförde kunde beskrivas i sex olika funktioner:Vägledare, Utredare, Konsult, Utbildare, Metodutvecklare, Terapeut

-  Vägledare. När en individ ställs inför ett val av arbete eller utbildning aktualiseras mer eller mindre medvetet psykologisk viktiga frågeställningar. Psykologen kan i enskilda samtal eller genom samtal i grupp stödja individen till bättre insikt i sina intressen och behov, sitt fungerande och sina utvecklingsmöjligheter.

-  Utredare. Den arbetspsykologiska utredningen är en samlingsbeteckning för psykologens utredande insatser som kan vara alltifrån enstaka samtal till serier av samtal. Vid behov används olika diagnostiska hjälpmedel t.ex. begåvningstest, personlighetstest/inventorier och intresseformulär. Specialtester förekommer i samband med diagnostik för t.ex. hjärnskador och dyslexi. Funktionen som utredare är nära sammankopplad med funktionen som vägledare.

-  Utbildare. Psykologen har utifrån sitt psykologiska och pedagogiska kunnande en viktig funktion i personalutbildningen inom Arbetsmarknadsverket och kan bidra både med teoretiska kunskaper och med pedagogisk träning. Det var bl.a. stor efterfrågan på utbildning inom testmetodik, vägledning och gruppledarskap.

 - Konsult. Inom arbetsförmedlingen och Ami finns efterfrågan på psykologernas insatser både i klientinriktad konsultation och i konsultandinriktad konsultation för att stödja personalen i yrkesutövandet. Psykologen gjorde konsultinsatser bl.a. vid teambuilding och organisationsförändringar.

- Metodutvecklare. Psykologer har utifrån sina kunskaper i psykologisk teori och metod samt vetenskaplig metodik ett särskilt ansvar att följa och bidra i metodutvecklingen samt aktivt följa och bevaka aktuell utveckling inom sitt sakområde.

- Terapeut. Psykologen kan i begränsad omfattning bedriva korttidsterapi med målet att bearbeta psykiska problem som hindrar individen att utnyttja sina resurser för att få ett arbete, t.ex. att hjälpa individen i en svår omställning, krisbearbetning.

Det andra stora utvecklingsområdet inom psykologprofessionen inriktades på en utveckling av utrednings- och testmetodiken, Arbetspsykologisk Utredning (APU) vilken var en vidareutveckling av den tidigare anlagsundersökningen. Arbetspsykologisk utredning inför yrkesval har alltid varit basen i psykologernas arbete, men det fanns bland psykologerna inom Ami olika traditioner inom testområdet.

Många saknade djupare kunskaper i testmetodik, vilket var en konsekvens av att test överhuvudtaget var illa sedda under 70-talet och då endast marginellt förekom i psykologutbildningen. Nu betonades att det var viktigt att värna testkunskap inom arbetspsykologin, att ta fram bra verktyg och lära ut metodiken till samtliga psykologer. APU blev en mer flexibel metodik där den specifika frågeställningen avgjorde huruvida test användes och även vilka test som var adekvata i situationen.

Utprövning av nya begåvningstest, intressetest och personlighetsinstrument har varit en naturlig del i utvecklingen. Utveckling inom neuropsykologin började bli intressant. Dyslexin hade börjat få uppmärksamhet och inom personlighetspsykologin fanns önskemål om en översikt och kunskap om nya metoder. Det satsades mycket på att få en jämn hög utbildningsnivå inom olika testmetoder samt inom speciella områden såsom intellektuella funktionsnedsättningar, personlighetsdiagnostik, neuropsykologi och dyslexi.

För att bevaka utvecklingen och sprida kunskaper utsåg varje län en APU-ansvarig psykolog som skulle ingå i en centralt sammankallad grupp. Gruppens syfte var att kontinuerligt ha erfarenhetsutbyte och hålla diskussioner kring utvecklingsbehov levande. Denna konstruktion med representanter från varje län fungerar fortfarande in på 2010-talet.

Som ytterligare komplement till den arbetspsykologiska utredningen introducerades datortestning genom ett system som utvecklats i Österrike, med test baserade på forskning på olika psykologiska institutioner i Europa. Datortesten blev ett viktigt inslag i den riktade arbetspsykologiska utredningen. Under senare delen av 90-talet tillkom även andra datorbaserade test som utvecklats av psykologer i svenska företag. Även om det till att börja med rådde skepsis mot att använda datoriserade test har användningen och intresset med tiden ökat alltmer.

Den snabba teknikutvecklingen bidrog också till att videokonferenser började tillämpas. Bl.a. i arbetet med döva utvecklades metodiken ”Närhet på distans”. Förutom att psykologerna ibland reste runt till dövskolorna för väglednings - och utredningsinsatser kunde man med teknikstödet nu samtala på distans där elev, lärare och dövkonsulent kunde delta, vilket avsevärt underlättade stödet till eleverna på skolorna.

Psykologerna provade och utarbetade även nya metoder för att förse arbetsförmedlingen med nya redskap för att tackla arbetslösheten. Bland annat importerades en kanadensisk modell av jobbklubbar, som där visat sig vara framgångsrik. Denna byggde på beteendeterapeutiska principer och innebar ett systematiskt, mycket strikt strukturerat arbetssätt utifrån beteendeterapeutiska principer, där enbart förstärkande stöd till kunden skulle bidra till framgång. Efter några försöksomgångar övergavs emellertid metoden.

Den visade sig vara alltför krävande och tidsödande, och den överensstämde inte heller med det svenska sättet att arbeta. I stället kom en gruppmodell anpassad för svenska förhållanden som utarbetats inom Ami i Göteborg (även tidigare utprövad på rehab i Göteborg) att få stort genomslag. Den ägnades åt att öka de arbetssökandes färdigheter i att söka jobb, s.k. jobbsökaraktiviteter och komatt införlivas i arbetsförmedlingens arbetsmetoder. Modellerna kan hänföras till aktiverande pedagogik med målet att de sökande skulle ta egna initiativ och lära sig att söka arbete på ett systematiskt sätt samt få redskap för att göra sig själva rättvisa i en intervjusituation.

För att öka kunskapen i organisationen om människors reaktioner i och inför arbetslöshet och omställning utgav en psykolog ett par teoretiskt förankrade rapporter i ämnet, liksom en skrift om aktiverande insatser för att finna arbete. En vidareutveckling på temat ledde så småningom till en doktorsavhandling.

I början på 1980-talet rådde lågkonjunktur och strukturomvandling, som medförde att många människor stod inför omställningsproblem och arbetslöshet. Detta resulterade i ett antal utvecklingsprojekt i samarbete med arbetsförmedlingen. Exempelvis bedrevs omställningsarbete på nedläggningshotade företag eller där arbetsstyrkan skulle reduceras. Psykologisk arbetsmetodik anpassades för målgrupperna.

Ett led i arbetsmarknadspolitiken var att utbilda de arbetssökande genom s.k. omskolningskurser. I början på 1990-talet konstaterades att många sökande avbröt sina utbildningar i förtid eller presterade dåligt. Investeringen i tid och pengar för såväl arbetsförmedlingen, utbildningsinstitutionerna och de enskilda sökande var olönsam.

Några psykologer utvecklade därför urvalsprövningar, s.k. RA-test (riktad arbetspsykologisk utredning). De områden som bl.a. fokuserades var fordonstekniker, teletekniker, fordonsförare, nätverkstekniker och industritekniker. Till kurserna sökte många med utländsk bakgrund. Förutom att säkra urvalet studerades även invandrares möjligheter att göra sig rättvisa i urvalsförfarandet. Underlaget har använts vidare för en doktorsavhandling.

Psykologens roll vid organisationsförändringar

Rollen som arbetspsykolog har genomgått en påtaglig breddning och fördjupning under de år som Ami -organisationen var en viktig part i arbetsmarknadspolitiken. Några år in på 80-talet började också förändringar i hur man organiserade Ami -verksamheten inom olika län och olika former prövades för att få ökad effektivitet i samverkan med Arbetsförmedlingen.

I dessa utvecklingsinsatser har psykologerna i kraft av sina kunskaper ofta haft en viktig funktion både som idékläckare, igångsättare, genomförare och utbildare. Ett av många exempel var ett utvecklingsarbete vid Ami Edsberg som dokumenterades under titeln ” En organisation är något som pågår.” Arbetet pågick under lång tid och samtliga i personalen var involverade.

I samband med omstruktureringar inom verksamheten fanns i slutet av 80-talet ambitionen att involvera medarbetarna i förändringsarbetet. AMS erbjöd en grupp om 12 medarbetare en 4 + 4 veckors utbildning i konsultativt arbetssätt, varav några psykologer därefter under flera år verkade som internkonsulter. De var ofta anlitade för olika former av teambildande insatser inom Ami, samt utbildningar i konsultativt arbetssätt.

Ett exempel på en riksomfattande satsning i samband med en stor organisationsförändring var ”Arbetsgrupper i utveckling” en metod utarbetad av två psykologer, vilka sedan i sin tur utbildade ett antal handledare, varav många psykologer.  Över hela landet hölls sedan handledarledda gruppdiskussioner med chefer och medarbetare med inriktning på önskvärda förändringar för att bättre svara mot arbetslivets krav

Nya metoder för specifika grupper med funktionshinder

Ami hade som uppgift att kunna ta sig an arbetssökande med olika funktionshinder och man utvecklade där specifika utrednings- och rehabiliteringsmetoder samt vägledningsmetodik utifrån de olika målgruppernas särskilda behov. Därutöver påbörjades också under 1990-talet arbetet med att utveckla särskilda utrednings- och rehahabiliteringsinsatser för arbetssökanden med specifika funktionshinder som neuropsykologiska/neuropsykiatriska funktionshinder, t.ex. ADHD, Aspergers syndrom samt dyslexi. 

Också i samhället i övrigt började dessa grupper uppmärksammas, t.ex. inom sjukvården och inom skolan. Även om viss utredningsmetodik kunde hämtas från andra aktörer var målet för Ami:s psykologer att utreda förutsättningar för arbete och upprätta rehabiliteringsplaner för att nå dit.

Det fanns också grupper där problematiken var mer obestämd och som medförde stora svårigheter för dem att både få och klara ett arbete. För att bättre kunna förstå den bakomliggande problematiken utprövades projektiva instrument, som DMT och DMTm, som användes för urval inom försvaret (piloturval). Metoderna gav en djupare förståelse för vilka insatser som krävdes. Men metoden krävde dels kostsam apparatur och dels ganska omfattande utbildning och användes i huvudsak endast av dem som tidigare hade tillägnat sig kunskaperna på något av universiteten eller annan extern utbildning. Detsamma gällde andra projektiva metoder som t.ex. Rorschach.

Invandrare med bristfälliga svenskkunskaper utgjorde ett problem i samband med testning. För att de skulle kunna ges rättvisa gjordes försök med icke-språkliga test och särskilda instruktioner. Dock förblev resultaten osäkra och en mer noggrann undersökning av deras möjligheter att visa sin kapacitet gjordes i samband med de riktade arbetspsykologiska utredningarna. På flera institut arbetade man även med modeller för att ta sig an flyktingar och särskilt traumatiserade flyktingar.

Ett annat exempel på en i samhället uppmärksammad grupp är de som drabbats av utbrändhet. Problemen uppmärksammades i början av 2000-talet. Redan under 1980-talet hade en av psykologerna i Stockholm undersökt frågan såväl teoretiskt som i projektform och utarbetat ett frågeformulär för att kunna kartlägga problemet. Problematiken föll dock i glömska fram till slutet av 1990-talet och början på 2000. Psykologernas bidrag inom AMV var att formulera en handledning för att förstå problematiken. Handledningen spreds via det interna datornätet till samtliga handläggare.

    Genom utbildning och certifiering i användning av instrumentet Stress and Crisis Inventory (SCI-93) ökades psykologernas kompetens att bedöma arbetssökandes rehabiliteringspotential. Utifrån ett strukturerat frågeformulär och intervju resulterade utredningen med hjälp av SCI i en bedömning av förekomst av kris- och stressreaktioner hos individen och hur dessa bearbetats. Detta i sin tur underlättade bedömningen av personens arbetsförutsättningar, som i många fall var relevant i kommunikationen med Försäkringskassan.

Många metoder som hade syftet att bättre förstå människors drivkrafter inhämtades från andra verksamhetsområden, både inom och utom Sverige, och som antingen utprövades eller modifierades för arbetssökande. Exempel är lösningsfokuserade samtal, hämtat från USA och frågeformuläret KASAM, ursprungligen från Israel. Även dessa metoder prövades ut i projektform för att sedan blir mer eller mindre permanenta inslag i psykologernas arbete. Metoderna är för övrigt numera vanliga inom många olika verksamhetsfält i samhället.

Vägledning till yrke var en bas i Ami -metodiken och varje ny grupp som skrevs in på Ami startade med gruppvägledning. Metoden, vilket tidigare framgått, utvecklades under 1970-talet. Metodiken kom att prövas i olika former på Ami, som t.ex. livsvägledning och lösningsfokuserad gruppvägledning. Ett mycket uppskattat tillskott var intresse- och personlighetsformuläret Vägvisare (utvecklat inom Ami Borlänge), som också spreds till arbetsförmedlingens tjänstemän.

Medan gruppvägledningen fortsatte att användas på Ami och senare i olika arbetsmarknadsprojekt, kom gruppvägledningen på arbetsförmedlingen att utvecklas i riktning mot yrkesvalskurser med allt mindre av psykologmedverkan. Så småningom övergavs gruppvägledningen på arbetsförmedlingen eftersom den ansågs vara för resurskrävande. Psykologerna använde även andra metoder såsom Myers-Briggs personlighetsinventorium (MBTI) som mest tillämpades i samband med teamutveckling samt i början av 2000-talet NEOPI-R som bygger på femfaktorteorin.

En särskild arbetsgrupp förarbetspsykologisk teori- och metodutveckling med psykologer från olika delar i landet har hela tiden arbetat under ledning av AMS. Sedan början av 2000-talet har gruppen främst inriktat sig på att inhämta kunskaper om ny testteori för att omsättas i tolkning av testresultat. Den har också arbetat med att parallellt integrera tidigare tolkningsramar i det nya systemet. Normkontroller har genomförts i olika omgångar och systematiserats i en förteckning med referenslitteratur. Även projekt kring kvalitetssäkring av den arbetspsykologiska utredningen har genomförts (Jönköping).

Ami upphör som självständig organisation

Det pågick under många år ständigt diskussioner både mellan Ami och Arbetsförmedlingen och inom Ami- organisationen i olika delar av landet: hur skulle man på bästa sätt tillvarata resurserna för att kostnadseffektivt bidra till en väl fungerande arbetsmarknad och ge stöd till de arbetssökande att finna, få och behålla ett arbete i linje med sina resurser.

Det rådde en viss spänning mellan Ami och Af p.g.a. ganska stora skillnader i arbetsvillkor. Ami kunde sätta gränser för hur många arbetssökande man tog emot för utredning/vägledning medan Af under långa perioder, när stor arbetslöshet rådde, arbetade under starkt tryck av en strid ström av arbetssökande. När väntrummet på Af ”var svart av folk” var det provocerande att Ami höll fast vid sin metodik och sina begränsade intag.  Inom Ami pågick dock ständigt försök att effektivisera arbetet och man prövade olika sätt utveckla sitt inre arbete och förbättra samarbetet med Af. Från att 1980 och några år framöver ha följt riktlinjerna i NYR -utredningen blev det så småningom ganska stora variationer hur man på olika håll landet organiserade det inre arbetet och samarbetet med Af. Man lärde av varandra men hade friheten att anpassa sig till de lokala villkoren.

Speciella resurser för funktionshindrade vid Ami - s

Under 60- och 70-talen inrättades s.k. anpassningskurser för att underlätta utträdet på arbetsmarknaden för personer med funktionshinder. Beteckningen övergick till OT-kurser (Omställning och Träning). Huvudman var Skolöverstyrelsen, som i några fall övertog verksamheter som tidigare drivits i stiftelseform.

I samband med att Arbetsmarknadsinstituten inrättades 1980 övergick huvudmannaskapet till Arbetsmarknadsverket och kallades för Ami-S, Arbetsmarknadsinstitut med särskilda resurser. Instituten var specialiserade på funktionshindren synskada, hörselskada, dövhet, rörelsehinder samt intellektuellt, socialmedicinskt och psykiskt funktionshinder.  I senare skeden sammanfördes verksamheterna för de olika handikappgrupperna eller integrerades i den ordinarie verksamheten, beroende på hur länen organiserade sig. Fr.o.m. 2008 övergick arbetsmarknadsinstituten till att bli arbetsförmedlingskontor med särskilda resurser.

Eftersom verksamheten tidigare drevs av SÖ var lärare med specialutbildning en viktig personalfunktion. Psykologer har hela tiden varit en viktig resurs inom verksamheten och psykologerna ökade kraftigt i antal efter att AMS blev huvudman.

I efterhand kan man konstatera att den stora satsning som gjordes på 70-talet på dessa grupper kom att krympa avsevärt vid övergången till arbetsmarknadsverket. Ett exempel på det är de s.k. inskrivningstiderna. Under OT-tiden kunde en deltagare få insatser under 42 veckor med möjlighet till förlängning med lika många veckor. Man erbjöd också boende och fritids-aktiviteter under inskrivningstiden.

Även för personalen fanns stora resurser för vidare-utbildning. Även om resurserna minskade blev det tydliga effektivitetsvinster pga. ökade kunskaper och ökad professionalisering. Synsättet på de funktionshindrade förändrades - från att man varit omhändertagande med inslag av ”tycka - synd- om” började man se de funktions-hindrade som resurser med vissa begränsningar.

Under OT-tiden kunde en deltagare få insatser under 42 veckor med möjlighet till förlängning med lika många veckor. Man erbjöd också boende och fritids-aktiviteter under inskrivningstiden. Även för personalen fanns stora resurser för vidare-utbildning. Även om resurserna minskade blev det tydliga effektivitetsvinster pga. ökade kunskaper och ökad professionalisering. Synsättet på de funktionshindrade förändrades - från att man varit omhändertagande med inslag av ”tycka - synd- om” började man se de funktionshindrade som resurser med vissa begränsningar.

Den idé som präglade resurstilldelningen var de politiska ställningstagande som verkade för jämställdhet och tillvaratagande av människors resurser. Normaliseringsprincipen var ledande. Den som får en diagnos/har ett funktionshinder också har rätt till stödresurser för att kunna bli delaktig i arbetslivet. Verksamheten för döva påverkades av en samhällelig diskussion, nämligen den konflikt som handlade om teckenspråkets vara eller inte vara och som pågick under lång tid.

Eftersom verksamheterna under 70-talet var under uppbyggnad fanns inte nödvändig kompetens hos personalen, varför det ter sig naturligt att det krävdes en hel del utbildning både vad gäller möjligheten att slussa ut personer på arbetsmarknaden och kunskaper om själva handikappen. Arbetet bedrevs mer professionellt beroende på att den allmänna kunskapsnivån i samhället ökat, vilket också forskningen bidragit till.

Ytterligare bidragande orsaker är att det utvecklingsarbete gällande metodik kontinuerligt utvecklats under åren. Psykologerna hade en viktig roll i den kunskapsutveckling som skedde. Inte sällan var det fråga om långa samtals-serier, ibland upp till ett år. Särskilt viktigt var detta för nyskadade, d.v.s. de som blivit handikappade i vuxen ålder. Utvecklingen handlade också om yrkesvägledning och material som anpassats för de olika grupperna, efter det att vägledningsmetodik lyfts fram och utformats i den ordinarie verksamheten. Men självklart präglas de nuvarande verksamheterna också av arbetsförmedlingens idé om snabb genomströmning för att så många som möjligt ska komma i åtnjutande av insatser.

Ett annat viktigt utvecklingsområde för dessa grupper var teknikutvecklingen, som leddes av en speciell enhet på AMS. För varje handikappgrupp fanns dess-utom den s.k. Resurs-funktionen (R- funktionen) med övergripande ansvar för metodutveckling, personalutbildning och information inom varje handikappområde. Till R-funktionens ansvar hörde även att fånga upp nyheter och utvecklingstendenser såväl inom som utom landet och stimulera till kunskapsspridning och metodutveckling.

Metodiken för dessa grupper skiljer sig inte i princip från vad som tillämpats i den ordinarie verksamheten för Ami, bortsett från att metodiken anpassats. Därför har de satsningar på utbildning och metodutveckling för psykologerna inom Ami även kunnat tillgodose behoven hos psykologerna i S-verksamheten. Så t.ex. har man haft nytta av kunskaper i psykosomatik, neuropsykologi, stress- och krishantering, gruppdynamik, invandrarkunskap, smärtproblematik, centrala livsroller, dialektisk beteendeterapi, självskadebeteende och ny metodik för mätning av kognitiva resurser.

Arbetslivstjänster ( ALT )

I början av 1990-talet uppdrog regeringen till Arbetsmarknadsstyrelsen att som en försöks-verksamhet bedriva arbetslivsinriktad rehabilitering i syfte att förebygga och förhindra att anställda slogs ut från arbetslivet. Försöksverksamheten permanentades 1991 i den intäkts-finansierade verksamheten Arbetslivstjänster (ALT) inom länsarbetsnämnderna och blev 2001 en rikstäckande organisation under AMS.

ALT sålde huvudsakligen sina tjänster till Försäkringskassan som initialt var den absolut största kunden, men så småningom växte verksamheten och riktades även mot kommuner, landsting och både företag och offentliga organisationer. Tjänsterna bestod av gängse metoder inom arbetslivsinriktad rehabilitering i olika slags förebyggande och utvecklande arbete inriktat på individer, grupper och organisationer.

Psykologerna fördjupade och utvecklade sin kompetens mot alltmer ökad bredd i konsultrollen bl. a professionell bedömning av individers personliga resurser och utvecklingspotential, handledning, konflikthantering, stresshantering, ledarutveckling, rekrytering/urval och uppdrag inom området medarbetarundersökningar. För psykologerna och övriga personalgrupper, som tidigare varit verksamma inom Ami och på arbetsförmedlingen, var det en stor förändring att nu arbeta med krav på intäkter och att vara drivande i att ta hem uppdrag. Det bidrog till att en viss intern konkurrens mellan personal-kategorierna kunde förekomma. Nytt var också att inte längre vara i en myndighet utan nu handlade det om att ”kunden har rätt”!

Den nära knytningen till den anslagsfinansierade verksamheten var på den konkurrensutsatta marknaden känsligt för andra konsulter. Dock var ALT mycket självständigt i förhållande till AMS. ALT kunde möjligen fått en konkurrensfördel av att de fick del av den då relativt blygsamma testutveckling som AMS bedrev, ett område som kräver stora insatser och inte förekom inom andra arbetspsykologiska områden i Sverige.

ALT och Samhall Resurs AB, ett intäktsfinansierat bolag inom Samhall, som tillkom 1997, arbetade båda intäktsfinansierat med arbetslivsinriktad rehabilitering för anställda och hade båda bl. a. Försäkringskassan som en viktig kund. För att staten bättre skulle kunna samordna sina resurser och hävda sig starkare på en konkurrensutsatt marknad förslogs en sammanslagning av de två verksamheterna i ett gemensamt statligt aktiebolag. Detta genomfördes 2006 och ALT upphörde därmed som en organisation inom Arbetsmarknadsverket.

Utvecklingen under 2000-talet 

I början på 2000-talet startade ett kvalitetssäkringsprojekt där samtliga metoder inom arbetsförmedlingen kartlades och systematiserades i ett enhetligt system. Detta skedde framför allt på den centrala myndigheten, men diskuterades med verksamma psykologer avseende de psykologiska metoderna, framför allt den arbetspsykologiska utredningen.

På fältet kom emellertid arbetet att i huvudsak präglas av insatser mot ohälsan. Samarbetet med försäkringskassan fick nya former i flera omgångar under perioden fram till 2012. Psykologernas insatser kom alltmer att fokusera på bedömning av arbetsförmåga och i en diskussion med centrala befattningshavare 2012 framkom att ungefär 70 % av psykologernas tid gick till att fastställa en handikappkod för arbetssökande inom områdena psykisk ohälsa, generella inlärningssvårigheter och specifika inlärningssvårigheter. Psykologernas tidigare förvärvade kunskaper i neuropsykologi och dyslexi bl.a. utnyttjades i hög grad. Dessutom hade rekryteringen av psykologer under lång tid inriktats mot dem med kliniska erfarenheter.

Den arbetspsykologiska utredningen inriktad mot arbetslivet, liksom vägledning mot arbete, kom att inta en undanskymd plats i psykologernas arbete, då utredning och bedömning av ohälsa tog lång tid. Detta ledde till att man på centralt håll ansåg att psykologernas kapacitet inte utnyttjades för dem som behövde deras insatser för att komma i arbete. Därför planerar man en satsning på att återuppliva APU:n (där utvecklingsinsatser fortfarande har bedrivits) och att koppla psykologer till vägledning igen för att både förebygga arbetslöshet och finna lämpliga arbeten, bl.a. genom att ge underlag för matchning. Samtidigt kommer en del av utrednings-uppdragen i ohälsofrågor som psykologerna haft att läggas utanför förmedlingsverksamheten. Vidare satsas på psykologernas konsultativa roll.

Detta medför en stor satsning på utbildning för de psykologer som enbart har en klinisk inriktning medan de med tidigare erfarenheter av APU och vägledning lättare kan ställa om sitt arbetssätt. Det är gammal metodik som återuppstår, men i nya former där den senaste utvecklingen inom respektive fält kommer att tillföras.

I arbetet med de svagaste grupperna kommer enligt planerna psykologerna att vara rådgivande för förmedlarnas arbete med anpassning till arbetslivet. Cirkeln är på sätt och vis sluten och gammal erfarenhet blir som ny. Det betyder att alla de erfarenheter som psykologerna samlat under skiftande omständigheter kan nyttjas.

Sammanfattningsvis fördelar sig psykologernas insatser på fyra uppdrag, nämligen:
etableringsuppdraget (flyktingar), rehabiliteringsuppdraget, förebyggande av arbetslöshet samt ohälsouppdraget (i förstärkt samarbete med försäkringskassan).
Arbetsförmedlarna blir coacher i dessa uppdrag med psykologerna som konsulter.

 

Personregister

Amundsen Norman E
Bergquist Gunvor
Borgen William A
Hopson Barrie
Munsterberg Hugo


Patsula Phil
Peavy Vance
Selander Ulla-Britt
Stern Wilhelm
Svanberg Birgitta
Wundt Wilhelm

Förkortningar

ADHD    Attention Deficit Hyperactivity Disorder
Af    Arbetsförmedlingen
ALT    Arbetslivstjänster
ALU    Arbetsliv och utveckling
Ami    Arbetsmarknadsinstitut
AMS    Arbetsmarknadsstyrelsen
API    Arbetspsykologiska Institutet
APU    Arbetspsykologisk utredning

DMT    Defence Mechanism Test
MTM    Variant på Defence Mechanism Test
GPI    Göteborgs Psykotekniska Institut
IPPK AB    Institutet för Psykologisk Pedagogisk Konsultverksamhet AB
KA-test    Koncentrerad anlagsundersökning
KASAM    Känsla Av SAMmanhang  (Frågeformulär)
Lami    Länsarbetsnämndens kansli för Ami
LAS    Lagen om anställningsskydd
MBL    Medbestämmandelagen
MBTI    Myers Briggs Type Indicator
NEO PI-R    NEO Personality Inventory – Revised
NYR    Ny Yrkesinriktad Rehabilitering
OT    Omställning och träning

PA-rådet    Personaladministrativa rådet
PEG    Psykologiexamen efter grundutbildning
PRAOT    Praktisk arbetsorientering
PTP    Praktisk tjänstgöring för psykologer
RA    Riktad arbetspsykologisk utredning
SCI    Stress and Crisis Inventory
SÖ    Skolöverstyrelsen
YR    Yrkesinriktad rehabilitering