Psykologyrket avspeglat genom 50 års yrkeserfarenhet

Innehåll

Grundutbildning under sextiotalet
Kort historik över situationen i Göteborg
70-talets utbildningar och arbete
Framväxten av en statlig psykoterapiutbildning och fortsatt egen utbildning
Reflexioner över psykologarbetet inom öppenvården
Hur såg det ut inom BUP vid mitt tillträde som chefpsykolog?
Vidareutbildning inom BUP
Kris och katastrofarbete
En paus för reflexion
Barn-och ungdomspsykoterapiutbildning vid psykologiska institutionen, Göteborgs universitet under 70-talet och framöver
Fackligt engagemang
Etikrådsarbete
Specialistrådet
Seniorpsykologerna
Privatpraktik
En sista reflektion om paradigmskifte
Personförteckning/förkortningar

Inledning

Jag funderade mycket på rubriken ovan och hur jag skulle gå tillväga, det skulle ju inte enbart bli min egen yrkeshistoria. Jag kom fram till att yrkets utveckling i allra högsta grad avspeglades genom de utbildningar jag under årens lopp själv genomgått eller anordnat för andra psykologer.

Grundutbildning under sextiotalet

Jag avslutade min gymnasieutbildning år l951. Jag hade s.k. arbetarklassbakgrund med politiskt aktiva och medvetna föräldrar. Psykologyrket var helt okänt och främmande för mig – jag valde mellan att bli folkskollärare, socionom eller universitetsstudier till en pol.mag. examen. Statskunskap inom historieämnet var det som intresserat mig mest på gymnasiet. Folkskollärare uteslöt jag dock tidigt av mer eller mindre rationella skäl.

Jag uppsökte rektorn för socialinstitutet i Lund, Paul Lindblom, för att rådfråga honom. Han menade att mitt studentbetyg var så pass bra att jag hellre skulle läsa vid universitet än att söka till socialinstitutet. Kanske detta inte var det bästa råd. Det var detta år 7 % av studenterna som kom från arbetarklassen och 1 % som gick vidare till universitet. Jag kände att jag svek min bakgrund, det tog många år innan jag upplevde en identitet som akademiker.

Jag började mina studier i Lund med statskunskap som första ämne.  Vi var 2 kvinnor i studentgruppen. Professorn titulerade männen ”kandidaten” medan han sa ”fröken” till oss två. Nu kan jag tänka att detta berodde på att han var osäker och ville vara hövlig gentemot oss men då kändes det enbart diskriminerande. Jag tenterade två delkurser, läste sedan statistik och sociologi, tenterade ett betyg(som det hette på den tiden) i vartdera ämnet och lämnade sedan Lund för arbete i Göteborg samtidigt som jag där läste psykologi och pedagogik.

Redan i Lund hade jag börjat lyssna på de välbesökta föreläsningar i psykologi, som professorn där hade, och som lockade så många lundabor att universitetsaulan måste användas. Jag hade också som representant för lundastudenterna våren l955 deltagit i en konferens i Berlin anordnad av Europeiska ungdomskampanjen och där mött Inga Wilhelmsen Allwood, som inbjöd till sociologikurs under sommaren i Mullsjö på Marston Hill och Hökensås Gäst hem, som drevs av Inga och Martin Allwood. Där förstärktes ytterligare mitt intresse för psykologi. 

I Göteborg började jag arbeta på ett upptagningshem för flickor 15 – 21 år, vilka väntade på plats vid ungdomsvårdsskola. Min kontakt med barnpsykiatrin var dr. Fränkel, som besökte hemmet en gång per månad. Jag hade också kontakt med den slutna vården för barn och ungdomar, som fanns på Frölundaborgs barnpsykiatriska sjukhus under ledning av dr. Elis Regnér, angående flera flickor, som jag ansåg vara psykiskt störda och i behov av hjälp. Jag fick alltid avslag på min förfrågan om intagning. Man motiverade detta med att flickorna inte passade in i deras inneliggande grupper. Jag hade därför inga högre tankar om barnpsykiatrin, som i mina dåvarande ögon bara ville ta hand om de enklare fallen.

Jag arbetade därefter ett antal år som utredare och barnavårdsman inom barnavårdsnämnden, sedermera socialtjänsten, och kom där i kontakt med deras barnpsykiatriska mottagning, där nu dr Gunnar Höst var barnpsykiater. I vissa ärenden måste jag ha ett barnpsykiatriskt utlåtande men vis av mina tidigare upplevelser av barnpsykiatrin gick jag aldrig dit innan min utredning var helt klar. Jag hade bra kontakt med dr. Höst liksom senare, då han var läkare vid en öppenvårdsmottagning. De sista åren på barnavårdsnämnden hade jag uteslutande utredningar i skilsmässoärenden samt var barnavårdsman under eget juridiskt ansvar för 75 barn. Samtidigt läste jag som nämnts tidigare psykologi och pedagogik.

Min första praktikperiod för psykologer blev 4 månader hösten 1964 på psykotekniska institutet hörande till Stockholms högskola. Dess legendariske chef ”Fille” Fellenius hade förolyckats under sommaren men institutet drevs vidare av psykologer, som varit anställda där i många år. Jag stannade kvar efter fullgjord praktik och arbetade en månad där. 

Under denna månad hade vi bl.a. uppdrag på Gotland, där vi hade studievägledning med gymnasister i Visby samt yrkesvägledning på folkhögskolan i Hemse, i det inre av Gotland. Jag erbjöds fortsatt tjänst men behövde praktik från annat område för att få psykologförbundets behörighet som bitr. psykolog. Under hösten 1964 togs nämligen beslut om att man skulle ha sex betyg (i nuvarande system 120 poäng) i psykologi, pedagogik och sociologi varav man måste ha tre betyg i endera psykologi eller pedagogik (såvida man inte hade ett betyg i statistik) samt ha praktik i sex månader från två områden, 4+ 2 månader på respektive område.

Jag återvände därför till Göteborg och började praktisera på en BUP mottagning på Sahlgrenska sjukhuset – tidigare en skolpsykiatrisk mottagning men nu tillhörande BUP öppenvård.

Kort historik över situationen i Göteborg

kan vara av intresse innan jag går vidare:

Karin Thorén var den första barnpsykologen i Göteborg enligt psykolog Birgitta Steg, som praktiserade hos henne efter att hon gått Ericautbildning. Thorén arbetade med avslappning och positiva suggestioner när jag lärde känna henne i samband med min licentiatavhandling. Stefansgården i Majorna bedrev barnpsykoterapi i regi av barnavårdsnämnden, som sedermera uppgick i socialtjänsten. Anni Lund Hasselskog arbetade där och var utbildad på Ericastiftelsen l952 – l953. Monna Kekkoni, Inger Sandblad och Birgitta Rydén var andra psykologer som arbetade där.

Barn remitterades till Stefansgården från sjukvården och sedermera från de öppenvårdsmottagningar som startade. Man hade en föräldramottagning på Wallenbergsgatan, där Inga Allwood började arbeta år l959. Det fanns också en välkänd skolpsykolog i Göteborg, nämligen Gull Börjesson. Skolan hade sin egen barnpsykiatriska verksamhet med mottagning på Sahlgrenska sjukhuset.

Barnavårdsnämnden hade en barnpsykiatrisk mottagning på ”Mässhuset” med Fredrik Fränkel och därefter Gunnar Höst som barnpsykiater.

Den slutna vården inom BUP fanns på Frölundaborg, som öppnade med Elis Regnér som barnpsykiatrisk överläkare och chefpsykolog Sigurd Dvoretsky utbildad vid Lunds universitet, var anställd som diagnostiker.

Min praktiktid i Göteborg började således vid den tidigare skolpsykiatriska mottagningen på Sahlgrenska sjukhuset men nu tillhörigt Bup:s öppna vård. Psykolog Ann-Marie Ebenfelt var min handledare och jag var tillsammans med henne med om att planlägga den nya mottagning, som skulle flytta ut från sjukhuset till Klassikergatan, Hisings-Backa. Vi inredde skilda rum för psykoterapi och för diagnostik samt dessutom kontor för de psykologer, kuratorer och läkare som skulle arbeta där. Vi planerade också utrymme för en skola eftersom det till varje mottagning skulle starta en ”terapiskola”. BUP bestämde vilka barn som skulle gå där samt tillhandahöll handledning för lärarpersonal, terapi för barnen samt samtal med föräldrarna. Skolan anställde och betalade lärarna.

Samtidigt, år l965, hade tagits beslut om att alla BUP psykologer, terapeuter såväl som diagnostiker skulle vara anställda av sjukvården och betalas lika. Tidigare hade terapeuterna varit anställda av barnavårdsnämnden och diagnostikerna av sjukvården med två lönegrader högre i lön eftersom de ansågs som ”akademiker”.

 Efter avslutad praktik på 4 månader erhöll jag ett vikariat på mottagningen. Som en kuriositet kan jag nämna, att när jag påpekade för läkarchefen på mottagningen att jag inte hade utbildning i barnpsykoterapi svarade hon mig: ”det är väl enkelt, det är bara att sätta sig i sandlådan och leka med barnet”. Eftersom jag visste bättre, åkte jag till BUP mottagningen i Kortedala och auskulterade ett par gånger i veckan några månader hos en utbildad barnpsykoterapeut, som jag senare fick handledning av.

År 1967 började jag arbeta på BUP mottagningen i Kortdala först som vikare och sedan erhöll jag fast tjänst efter att överklagan skett. Mina tidigare sex år på barnavårdsnämnden ansågs som en viktig merit.

Mottagningen i Kortedala hade som närmast ett skällsord beteckningen ”det psykodynamiska centrat"(utan att avslöja vem inom BUP som yttrat detta). Det var ett oerhört starkt team med hög trivselfaktor. Terapiskolan låg i närheten. Dr Tom Reinand var läkare där de första åren, han var den mest farmakologiskt kunnige barnpsykiater jag dittills mött. Han lärde mig också flambera samt kyla av kylskåp snabbt – okunnig som jag var.

Vi var fyra psykologer där, de tre övriga betecknade sig helt ovetande om tester och diagnostik. En, Inga Allwood, arbetade enbart med föräldrasamtal de två andra, Ingrid Mathisen och Birgit Tengland, med barnpsykoterapier. Samtliga tre hade sina utbildningar delvis utomlands i USA och Tyskland. Kuratorn på mottagningen hade vidareutbildning vid Ericastiftelsen.

Jag fick ta hand om alla barndiagnostiska psykologutredningar, cirka fyra i veckan med tre – fem besök per barn. Jag kände mig väl förberedd för det diagnostiska arbetet då jag hade haft en mycket gedigen utbildning i psykodiagnostik när jag läste pedagogik. I en grupp av fem studenter gjorde vi vardera fem tester av de olika test, som ingick i det barndiagnostiska arbetet. Vi hade således en genomgång i gruppen av 25 Terman-Merrill, 25 Ravens progressiva matriser etc. samt skrev utlåtande efter avklarat arbete.

Mottagning tre i Kortedala flyttade till Kortdala torg och utökades till två team. Jag var med i gruppen som planlade mottagningen, ett lyft utrymmesmässigt. Samtidigt kunde jag nu också bedriva psykoterapi, då det fanns ytterligare en psykolog, Olle Wiklander, som kunde dela utredningarna med mig.

Vi var konsulter för att barnhem i Alingsås och följde barnen under deras vistelse där.  Ett av barnen gjorde ett starkt intryck på mig. Han betecknades som ”träningsfall” enligt dåtida indelning, d.v.s. obildbar, han hade tidigare vistats på spädbarnshem. Jag fick i uppdrag att undersöka honom för att se vad personalen kunde bidra med. Jag försökte fånga hans uppmärksamhet och prövade förgäves några olika item på ett icke-verbalt begåvningstest, när han plötsligt vaknade till och löste en av uppgifterna helt korrekt för sin ålder.

” Ingen är sämre än sitt bästa resultat” hade jag lärt mig, varför jag måsta anta att pojken hade utvecklingsmöjligheter och behövde mycket kontakt och stimulans. Det blev en riktig solskenshistoria. Pojken placerades så småningom i ett fosterhem, återkom inför skolstart för att få ny bedömning och befanns vara minst något över normalbegåvning, varför normal skolstart rekommenderades.

Några år efter denna händelse hade rutinerna på spädbarnshemmen förändrats så att varje barn fick speciella vårdare för att kunna utvecklas och knyta an. Erfarenheterna från England hade äntligen nått Sverige. Denna erfarenhet gjorde för min del att jag aldrig kunde helhjärtat anamma den ”68 rörelse” vid universitetet, som förkastade diagnostiken och ansåg att man skuldbelade individen i stället för att arbeta med samhällsförändringar. Jag kunde heller inte helt acceptera att man enbart arbetade med individen utan att ta hänsyn till det sammanhang, i vilket individen befann sig. För barnens del innebar detta att man arbetade med skolsituationen och föräldrarna samtidigt som psykoterapin med barnet bedrevs.

När jag nu ändå är inne på ”68 rörelsen” kan jag nämna att vi så småningom i början av 70-talet märkte att våra psykologpraktikanter saknade kunskaper i diagnostik och utlåtandeskrivning. Jag avtalade tid på psykologiska institutionen med den som var kursansvarig för aktuell termin.  Det visade sig att man inte hade någon som helst undervisning beträffande diagnostiska test, bara något om generell metodik. Man var heller inte intresserad av att förändra. Jag förstod under samtalets gång att det kändes hotfullt att någon ”utifrån” kom för att diskutera innehåll i deras arbete.

Trots att jag försökte ”avdramatisera” situationen kom aldrig någon bra dialog igång. Resultatet blev att psykologgruppen inom BUP och barnhälsovården beslöt att fortsättningsvis samla ihop terminens praktikanter för en testkurs, där vi gick genom samtliga de test som var aktuella för verksamheten. Vi fördelade undervisningen mellan oss.

Arbetet i Kortedala innebar att i stor utsträckning arbeta med utsatta familjer. En händelse som jag lärde mig mycket av var när jag ombads av terapiskolans lärare att följa med henne för att hämta en förälder, som hade fått blödningar, till sjukhuset. Mamman säger plötsligt när vi är på väg: ”har ni tagit mig nu”? Vi stannade naturligtvis och försökte reda ut det hela med henne.

Det gav mig en tankeställare och gjorde att jag alltsedan dess var medveten om den maktställning vi hade i vissa patienters ögon och hur viktigt det var att vi reflekterade över detta. Vi var inte enbart en öppenvårdsmottagning jämförbar med t.ex. en ögonmottaning. I och med denna händelse blev etik och utbildningsfrågor speciellt viktiga för mig.

Ett av de barn jag hade i psykoterapi som jag speciellt minns var en selektiv mutist. Hon stod helt stilla genom hela terapitimmarna men berättade för modern om allt hon gjort hos mig och hur roligt hon hade haft det. Efter en termin började hon tala igen.

Jag minns också en pojke som ritade sig genom psykoterapin och hade en mycket talande serie av teckningarna innan vi skildes åt.

Vid mitten av sextiotalet introducerades på pedagogiska institutionen i Göteborg för första gången i Sverige Skinners behavioristiska undervisningsprogram och Bo Eriksson, sedermera chefpsykolog för skolan, ledde en treterminers kvällskurs i beteendeterapi. Jag och flera andra psykologer och läkare från barn och vuxenpsykiatrin deltog i denna. Samtidigt deltog jag i ”lördagsträffar” tillsammans med en grupp psykologer hemma hos psykolog Leo Berlips där vi under fil. lic. Gösta Fröbärjs ledning gick igenom testprotokoll som t.ex. Rorschach och andra projektiva test samt olika berättelsetest.

År l967 påbörjade jag licentiatstudier för Prof. Kjell Härnqvist vid pedagogiska institutionen. Samtidigt kom en tvåårig påbyggnadsutbildning med fyra yrkesanknutna kurser samt ett uppsatsarbete för erhållande av psykologförbundets behörighet som självständig psykolog. Jag gick dessa kurser jämte forskarkurser för licentiatexamen och erhöll psykologexamen samtidigt som min licentiatavhandling var klar.

Att jag valde att bedriva mina forskarstudier vid pedagogiska institutionen berodde på att jag upplevde prof. Härnqvist som mycket mer förankrad i det praktiska psykolog- och psykoterapiarbetet än professorn i psykologi var vid denna tid. Mitt avhandlingsarbete handlade om behandling av koncentrationsstörda barn, där jag prövade en metod som psykolog Karin Thorén från Göteborg lanserat på psykologiförlaget. Jag hade dessutom tenterat en kurs i pedagogik för prof.

Härnqvist som handlade om olika teorier för barnpsykoterapi, där böcker av Melanie Klein, Anna Freud, Virginia Axline och Clark Moustakas med olika fallbeskrivningar ingått. I forskarutbildningen ingick dessutom böcker inte bara om mer generell metodik utan även om forskning inom psykoterapi.

Gruppträning i form av s.k. sensitivitetsträning blev också på modet vid andra hälften av sextiotalet. Några kolleger till mig på mottagningen, Inga Allwood och Ann-Marie Dahlberg, åkte på kurser i Danmark l968 – 1969. Så fort jag kunde för mitt avhandlingsarbete deltog jag i en sådan kurs i Norge l969 med uppföljning l970. Kursen fick till resultat att jag slutade röka samt bestämde mig för att jag måste gå i egenterapi. I första hand var det gruppterapi jag tänkte på.

70-talets utbildningar och arbete

BUP hade ett utbildningsutskott och jag var invald där som representant för mottagningen i Kortedala. Till ett möte våren l971 hade Inga Allwood och jag samt Ann-Marie Dahlberg, som då var speciallärare på BUP:s terapiskola i Kortedala, skissat på en tre-årig utbildning i gruppsykoterapi för att jag skulle ta med planen till BUP-kliniken och föreslå utbildningsutskottet att anta den för BUPs räkning.

Vi hade också kontaktat en norsk välrenommerad psykolog, Einar Dannevig på Dikemarks sjukhus utanför Oslo. Denne kunde tänka sig att åta sig arbetet som gruppterapeut samt föreslog att vi skulle starta en gruppsykoterapiförening i Göteborg. Förslaget godtogs av dr Kerstin Höök, som då var klinikchef och ordförande för utskottet, och godtogs även av övriga medlemmar.

Utbildningen startade hösten 1971 med 60 deltagare, de flesta från BUP men även deltagare från vuxenpsykiatrin samt några speciallärare vid BUPs terapiskolor. Utbildningen bestod av: två år egen terapi i grupp, ett års eget gruppterapiarbete under handledning samt litteraturseminarier under de tre åren. Vi hade ett samarbete med TBV, vilket reducerade kostnaden för deltagarna. BUP stod för tillåtelsen att gå på arbetstid, varför kostnaden kunde dras av vid deklarationen till skatteverket. Som handledare under tredje året fungerade psykoanalytikern Randolf Alnäs från Norge samt psykolog Gunnar Hjelholt från Danmark.  I gruppterapiföreningens regi och tillsammans med TBV skedde ytterligare två treåriga utbildningsomgångar.

Inom ramen för denna utbildning fanns också familjeterapi – en speciell form av grupp. Vi hade anlitat flera välkända både grupp och familjeterapeuter från utlandet främst USA (t.ex.  Satir, Kempler, Aponte, Luthman, Gammer, Kirschenbaum, Stierling) för speciella workshops som ingick i utbildningen. Med Carole Gammer följde hennes sambo psykoanalytiker och psykolog George Downing som bedrev bioenergetisk psykoterapi och vi hade då även en workshop med honom. Minuchins medarbetare Aponte stannade lite längre och hade flera handledningssessioner i familjeterapi med en grupp inom BUP.

Hela den första utbildningsomgången bestående av 60 psykologer, kuratorer, läkare och lärare åkte för en vecka till högfjällshotellet Rauland i Norge, där EIT organisationen (European Institute for trans-National studies in Group and Organizational Development) med psykologerna Gunnar Hjelholt från Danmark och Trygve Johnstad från Norge som huvudlärare ledde en utbildning för oss i gruppdynamik med grupper av olika storlek, liknande dem AGSLO hade i Sverige. Gunnar Hjelholt var med om att starta EIT organisationen i mitten av 60-talet och den bedrev utbildning från l970, där Hjelholt var ansvarig för utbildning i Skandinavien.

Framväxten av en statlig psykoterapiutbildning och fortsatt egen utbildning.

I december 1970 ägde ett symposium rum på Hooks herrgård (söder om Jönköping) med deltagare från olika psykoterapiintressenter. Initiativtagare var Svenska Psykiatriska Föreningen och olika psykoterapeutiska föreningar och utbildningsinstitutioner hade inbjudits. Psykiatern Jan Otto Ottosson deltog t.ex. från Göteborg.

Detta resulterade i det man brukar benämna HOOK manifestet och ledde till utredning om en statlig psykoterapiutbildning.  Henry Egidius var sekreterare i denna. Man beslöt inrätta en enhet för psykoterapiutbildning och bestämde att starta med en handledarutbildning, som gick under tre terminer från 1974 med deltagare fördelat över landet. I denna deltog från Göteborg psykolog Inga Allwood och psykiater Kerstin Höök från BUP, psykolog Karl -Gustav Piltz och psykiater Göran Persson från vuxenpsykiatrin samt Sven Hedenrud från Sankt Lukasstiftelsen i Göteborg, där han var director.

Göteborg gick sedan miste om den statliga utbildningen även om det från början var förslag om att vi skulle få den. Detta berodde på ett remissyttrande från chefläkaren på Lillhagens psykiatriska sjukhus Erik Kjell Eriksson. Denne ansåg att det inte fanns vetenskapligt belägg för att psykoterapi var verkningsfullt. Vi var många som protesterade till Egidius från såväl BUP som vuxenpsykiatrin men denne menade att med chefläkaren Erikssons åsikter kom det att bli svårt för de anställda att få tjänstledighet för att gå utbildningen. Det blev i stället Umeå universitet som tilldelades pengarna för utbildningen.

Så här i efterhand kan man se det positiva i detta beslut. Det satte igång många olika utbildningar i Göteborg för att kompensera förlusten. Några av dessa utbildningar kommer jag att redovisa längre fram.

År 1974 när min gruppterapiutbildning var slutförd påbörjade jag en treårig utbildning i psykodrama. Vi hade startat en skandinavisk förening för psykodrama med medlemmar från Sverige, Danmark och Norge (en isländsk psykiater var med). Initiativtagare till denna var Dean och Doreen Elefthery, psykiater respektive psykolog från USA, tillsammans med bl.a. psykologerna Inga Allwood och Greta Åberg samt psykiatern Hans Agerberg från Sverige. Sistnämnda tre hade deltagit i en internationell utbildning i Holland ledd av makarna Elefthery, som båda var utbildade av Moreno i USA. 

Kurserna skedde via TBV i Sverige och försiggick som veckokurser på olika kurshotell i Sverige och Norge. De pågick med makarna Elefthery som ledare under 70 -och 80 talen. Föreningen avsomnade så småningom men hade hunnit arrangera flera treåriga utbildningar. Jag var under många år med i föreningens styrelse och hade liksom i gruppterapiföreningen hand om pengarna och kontakten med TBV.

Hösten l974 påbörjade jag även egen individuell behandling. Jag valde mellan Stockholm, Köpenhamn och Oslo när jag letade psykoterapeut. Göteborg var uteslutet eftersom jag tyckte mig känna samtliga möjliga där alltför gott. Valet föll på den norske psykologen Nils Strand. Han var välrenommerad i Norge, hade en handledartjänst vid ett psykiatriskt sjukhus i Fredrikstad och hade arbetat vid olika tidpunkter i Sverige.

Han betecknade sig huvudsakligen som vegetoterapeutisk karaktäranalytiker. Jag hade tre timmar per vecka första året men övergick efter Strands förflyttning norrut till tre timmar var l4:e dag omväxlande med en timma per dag under vissa veckor. Sammanlagt hade jag 700 timmar egen analys när jag slutade.

Inom ramen för gruppterapiutbildningen hade jag haft Gunnar Hjelholt som handledare, därefter hade jag psykoanalytikern Randolf Alnaes som handledare för mitt arbete med vuxenterapier. Efter vår gruppterapiutbildning fortsatte Alnaes att komma ett antal år till Göteborg, där han bedrev både psykoterapi och handledning. En termin hade jag också handledning i barnpsykoterapi av psykoanalytikern Dora Fiashé, som arbetade en tid vid Göteborgs psykoterapiinstitut.

År l976 sökte jag den första självständiga psykologtjänsten som var nyinrättad i stadsdelen Angered i en öppenvårdsmottagning. Vi arbetade inom facket för att få till stånd en självständig psykologtjänst inom varje öppenvårdsområde i Göteborg. Jag var facklig förhandlare för BUP psykologerna. Mitt under en förhandling kom beskedet att den borgerliga regeringen antagit ett förslag om en enhetlig femårig psykologutbildning. Därmed föll idén. År l978 antogs den statliga legitimationen för psykologerna. Ett ekvivaleringsarbete började i stället, där jag deltog först lokalt men sedan på central nivå.

Den 1/9 l979 började jag vikariera på chefpsykologtjänsten inom BUP eftersom innehavaren Inga Allwood erhållit en handledartjänst på Sankt Lukasstiftelsen och sedan fick en nyinrättad handledartjänst inom BUP i Göteborg. Jag erhöll tjänsten som ordinarie chefpsykolog den 1/3 l982 och upprätthöll den fram till min pensionering den 30/6 l996.

Reflexioner över psykologarbetet inom öppenvården.

Mina anställningar vid tre olika öppenvårdsmottagningar innebar att arbeta i stadsdelar med socioekonomiskt medel till låg status. Svårast var läget i Angered. Området var nybyggt och en stor del av befolkningen hade flyttats dit från innerområden, där husen rivits och nybyggnad skett. Det var också en invandrartät befolkning. I skolan arbetade mycket engagerade lärare, som blev kvar över längre perioder. De som inte gillade att arbeta där slutade snabbt.

Det jag reagerade på när jag började i Angered var svårigheten att få föräldrarna motiverade. Det var i högre grad än tidigare skolan eller socialtjänsten som remitterade, även om vi bett dem att försöka få föräldrarna att själva ringa om tid. Det innebar många uteblivna besök och att man måste ha ett helt annat motivationsarbete.

När det gällde barnen och deras problem blev det också tydligt att vi fick fler barn med s.k. tidiga störningar. De enureser och enkopreser jag mött under 60-talet fanns inte längre under senare delen av 70-talet. Detta var troligen beroende på att en annan form av renlighetsträning hade introducerats. Barnen var också i en annan situation nu med fler barn placerade i förskolor och med mindre vuxenkontakt med föräldrarna. Alla hade inte heller en tillräckligt kvalitativt god kontakt med dessa. Detta krävde naturligtvis också fortbildning beträffande diagnostik.

Som exempel på detta kan jag nämna en ungdom jag hade i psykoterapi, som plötsligt över en helg skrev in sig akut på psykiatriska kliniken. När jag åkte dit för att tala med psykiatern visade det sig att han diagnostiserat min patient som psykotisk medan jag hade diagnosen tvångsneuros. Konflikten löstes med läkarens ord: ”Jag tror nog att jag läst mer än du om detta.” Min dåvarande handledare rekommenderade mig att få henne att skriva ut sig så vår terapi kunde fortsätta. Senare med ökade kunskaper hade min diagnos ändrats till tidig personlighetsstörning (Borderlineproblematik).

Två diagnoser var ”ute ur praxis” när jag började arbeta. Psykopat och borderline var i det närmaste fula ord. Efter att ha läst psykologen och psykoanalytikern Ingjald Nissens bok ”psykopatenes diktatur” (1945) fick denna diagnos en helt annan dignitet för mig. För borderlinebegreppet var Kernbergs böcker om jagpsykologin viktiga. Men mer om detta längre fram.

Hur såg det ut inom BUP vid mitt tillträde som chefpsykolog?

Slutenvården hade flyttat från Frölundaborg till det gamla epidemisjukhuset – numera Konstepidemin. I två flyglar fanns två barnavdelningar och två ungdomsavdelningar, det fanns ett hus med klinikledning, sekreterare, psykologer, kuratorer, bibliotek och terapirum samt ett hus med klinikadministrationen. Det var en mycket turbulent tid med starka för- och emot känslor.

Utanför sjukhuset fanns två behandlingshem, ett för barn och ett för ungdomar. Den öppna vården hade utvecklats till som mest 11 öppenvårdsteam placerade i sex olika stadsdelar. Vi var som mest 47 psykologer (personer, ej årsarbetare) men ändå den största arbetsplatsen för psykologer inom Göteborg. Vi hade ett livaktigt utbildningsutskott, som jag ledde och som satsade utbildningspengarna på längre utbildningar.

Vidareutbildning inom BUP 

Förutom tidigare nämnd gruppterapiutbildning på 70-talet startade nu en treårig utbildning i familjeterapi med familjeterapeuterna Kristin Gustavsdottir och Karl Gustaf Piltz som huvudlärare och superhandledare. De var även medlemmar av ett kursråd, som bestod av olika yrkeskategorier inom BUP.

En 1½ årig s.k. steg 1 utbildning i psykoterapi följde för kuratorer, psykiater och vårdpersonal med bl.a. psykiatern Jannis Missios, chefkuratorn Rose-Marie Haitkin och mig som lärare och med ett kursråd som stod för uttagningen av deltagarna.

Vi hade en deltids forskartjänst som upprätthölls av olika BUP-psykologer t.ex. Philip Hwang och Anders Broberg, vilka doktorerat. Dessa deltog också som lärare i utbildningarna. Det blev dock i längden ohållbart för de BUP-psykologer som doktorerat att stanna kvar i verksamheten. Det fanns inte utrymme för vår yrkeskategori att forska samtidigt med psykologarbetet. Minst sex sådana medarbetare försvann från oss till universiteten där de sedermera erhöll professurer.

Miljöterapin började göra sig gällande. ”Gökboet” hade haft premiär och inne på kliniken skulle alla ses i storgrupper. Det kunde gå mycket turbulent till. Vänstern var starkt representerad bland personalen. Barnen kunde ses demonstrera ute på gården bärande på plakat ”Ned med Kerstin Höök” vilket naturligtvis avspeglade konflikter mellan personalen och mellan olika läkare.

Utbildningsutskottet startade en längre utbildning i Miljöterapi i samarbete med psykolog Erik Larsen från Norge, som haft flera kurser både där och i Sverige i miljöterapi.

Utbildningsutskottet satsade också på tre terminers handledarutbildningar inom BUP avseende den inriktning på utbildningar, som getts: individualpsykoterapi, familjeterapi och miljöterapi.

Som chefpsykolog ansvarade jag dessutom för att psykologernas kompetens upprätthölls. För psykologerna inom BUP förekom kompletteringsutbildning för s.k. steg 2 nivån tillsammans med andra psykologer inom sjukvården.

Vi startade också gemensamma handledarutbildningar tillsammans med psykologer inom Göteborgs kommun och med psykoterapeuter inom S:t Lukasstiftelsen. Det var 20 deltagare i varje utbildningsomgång, där varje verksamhet hade fem platser vardera. Kursrådet bestod av en representant för varje område, där jag deltog från barnpsykiatrin. Seminarieverksamheten skedde i S:t Lukasstiftelsens lokaler. Som handledare fungerade de första åren psykologerna Inga Allwood, Karl Gustav Piltz samt Bernie Steinzor (sistnämnde från USA men verksam några år i Göteborg).

Vidareutbildning förekom även i diagnostik. Det hade hänt mycket på detta område sedan grundutbildningen. Vi hade halvdagsföreläsningar och höll oss orienterade om nyheter på t.ex. det neuropsykiatriska området. NEPSY var ett nytt test som presenterades för oss av den psykolog, som haft hand om lanseringen av testet i Sverige. Vi hade även gästföreläsare som gick genom metoder, bl.a. intervju, för att skilja neuros – borderline – psykos. Exempel på utifrån kommande föreläsare för oss var t.ex. Ambjörnsson, Björn Elwin och Olle Sundh.

Den sista stora utbildning jag startade på förslag av en BUP-psykolog var en treårig utbildning i diagnostik innehållande Rorschachtestet och även berättelsetest. Utbildningen leddes av psykolog Olle Sundh och gav den svenska Rorschachföreningens godkännande. Utbildningen gick från l991- l994. Jag hade haft en viss utbildning under senare delen av sextiotalet med Gösta Fröbärj som ledare men önskade nu en uppdatering, varför jag deltog i denna mycket gedigna utbildning, som var gemensam för psykologer inom barn och vuxenpsykologin.

Psykologiska institutionen hade en gästföreläsare ett år, psykoanalytikern Bob Rodman från USA, som föreläste även för BUP-psykologerna och hade falldragning i smågrupper med våra egna terapier i fokus. Jag minns speciellt diskussioner om terapier med barn med borderlineproblematik.

Kris och katastrofarbete

1988 -1990 hade flera stora olyckor ägt rum i vårt land, bl.a. bussolyckan i Måbödalstunneln i Norge, år l988, branden utanför Göteborg på båten Scandinavian Star år l990, som gjorde att utbildningar började ta fart inom området ”kriser och katastrofer.” Sjukhus och kommuner etablerade organisationer, som skulle komma till hjälp vid dylika händelser. I Sverige bildades en Kris och katastrofpsykologisk förening, som drev utbildning och konferenser.

I Göteborg hade vi utbildning med bl.a. psykologerna Atle Dyregov och Magne Raundalen från center for krispsykologi i Bergen, Norge och med psykologen och psykiatern Are Holen från Oslo, Norge samt med Psykiatern Lars Weizäth från Gausta i Norge. Norge var flera år före Sverige beträffande att hantera kriser och katastrofer.

Landala flygplats tillsatte en grupp gemensamt från räddningstjänsten, vuxenpsykiatrin, barnpsykiatrin och från flygplatsen. Jag representerade barnpsykiatrin i denna grupp. Vi hade också en länsövergripande grupp, där jag representerade barnpsykiatrin. Likaså var jag medlem i Östra sjukhusets (där BUP var placerat) egen krisgrupp.

Situationen i forna Jugoslavien ledde till att ett stort antal flyktingar från Bosnien kom till Göteborg. ”Bosnienprojekt” startade inom BUP, barnhälsovården, skolan, vuxenpsykiatrin och ett kriscenter. Projekten samordnades under ledning av psykolog Birgitta Rydén, som var centralt placerad i kommunen. Jag ledde BUPs projekt och deltog i samarbetsgruppen.

Jag fick efterhand flera undervisningsuppdrag gällande kriser och katastrofer både inom sjukvården och i olika kommuner. Bl.a. hade jag tillsammans med psykiater Jannis Missios och chefkuratorn Rose-Marie Haitkin ett par veckokurser i krishantering för alla kategorier vårdpersonal inom sjukhuset. Jag var också delaktig i en kurs för personal som arbetade inom hemtjänst och på olika institutioner på öarna i Göteborgs Södra skärgård.

En paus för reflexion

När jag nu ser tillbaka på mitt BUP arbete slås jag av den intensiva vidareutbildning som hela tiden pågick. Det var naturligtvis beroende den ständiga utveckling som skedde inom området. Jag tänker på forskningen inom utvecklingspsykologin med t.ex. anknytningsteorierna, på neuropsykologin som kom med stormsteg, på olika teorier som fick betydelse för psykoterapiarbetet, t.ex. objektrelationsteorierna, den kognitiva beteendeterapins framväxt etc.

Psykoterapin gick också från grupparbete via familjearbete till att arbeta med individen. Så här i efterhand kan jag tycka att vi gick miste om mycket när vi helt tappade bort grupparbetet. Jag kan också se att efterhand som andra yrkeskategorier blev mer välutbildade kom psykologerna naturligt att ta hand om handledningen.

På organisationsplanet skedde också stora förändringar. Det blev alltmer vanligt att andra yrkeskategorier än läkaren kom att bli ledare med budgetansvar för en BUP mottagning med upp till 2-3 team. Detta innebar i viss mån en balansgång för mig som chefpsykolog. Jag hade kvar mitt ansvarsområde med meritvärdering vid tjänstetillsättningar och också ansvar för psykologernas vidareutbildning.

Dock upplevde jag att det var en tidsfråga innan chefpsykologtjänsten försvann. Den sågs inte med blida ögon av alla. Jag nådde ganska snabbt det berömda ”glastaket”. Flera initiativ (dock inte gällande utbildningar) som jag tog ignorerades. Jag engagerade mig i stället i facket på en övergripande nivå, dels som ordförande i etikrådet i 10 år (1982 -1992) och därefter ordförande i det nyinrättade specialistrådet i 8 år (1993 – 2001) Men mer om det längre fram.

Barn-och ungdomspsykoterapiutbildning vid psykologiska institutionen, Göteborgs universitet under 70-talet och framöver.

Den redogörelse som görs här nedan av barn-och ungdomspsykoterapins framväxt och utveckling i Göteborg är sedd ur mitt perspektiv. Det kan finnas fler än de jag nämner här, som dragit i trådar och sett till att ekonomiska möjligheter givits för att förverkliga våra önskemål. När detta väl är sagt tillåter jag mig att skriva utifrån min bild.

PEG utbildningen, d.v.s. den tvååriga utbildning som följde efter grundexamen och existerade några år innan den enhetliga 5-åriga psykologutbildningen infördes, bestod av ett antal specialkurser. En av dessa var en 10-poängkurs i vuxenpsykoterapi. Hösten 1973 avtalade två PEG studenter, en av dem Rolf Glavmo, tid hos mig på BUPmottagningen i Kortedala, där jag då arbetade.

De önskade hjälp med att planera en specialkurs i barn-och ungdomspsykoterapi, så att det kunde finnas två alternativ när det gällde psykoterapiutbildning. Att de vände sig till mig beror nog på att jag tidigare varit fackligt engagerad i Västra kretsens styrelse och där speciellt tagit mig an utbildningsfrågor. Kanske också mitt engagemang i gruppterapiföreningen var välkänt.

Jag gjorde en kursplan, som gick över två terminer och bestod av teori två timmar per vecka samt praktiskt arbete med ett barn eller ungdom under handledning. Vid godkännande av kursen inom den psykologiska institutionen hade jag framförallt hjälp av dåvarande studierektorn Klas Göran Kimfors. Jag vidtalade tre erfarna psykologer inom BUP verksamheten som skulle fungera som handledare.

Dessa var Ingrid Mathisen, Birgitta Steg och Gerd Tarnow. Ingrid Mathisen var utbildad barnpsykoterapeut i Tyskland, de två övriga vid Ericastiftelsen i Stockholm, Själv skulle jag fungera som ansvarig för teoridelen. Samarbetet mellan psykologiska institutionen och BUP mottogs positivt av de ansvariga för verksamheten. Patienterna, som tilldelades studenterna, kom från handledarnas ordinarie verksamhet, liksom skedde vid den lägre utbildningens praktikperiod.

Ganska snabbt stod det klart att två terminers praktiskt arbete var alltför kort tid för våra patienter även om vi försökte vara noggranna vid uttagningen av dessa. Samtidigt hade den statliga utbildningen i psykoterapi börjat planeras utifrån tidigare nämnda HOOK manifest. Bestänkandet var klart l975 och fastslog en uppdelning av utbildningen i två steg, där steg I, den grundläggande utbildningen i psykoterapi, skulle gå över tre terminer.

Det var därför inte svårt att få gehör från psykologiska institutionen för en utvidgning av kursen att omfatta tre terminer. Detta gällde såväl teoridelen som det praktiska arbetet. Studenterna utgjorde genom sin entusiasm och sitt starka engagemang ett tillskott för BUP-verksamheten.

Teoridelen bestod av seminarier ägnade åt psykoterapins olika faser samt specifika fenomen t.ex. överföring, motöverföring, interventioner, gränssättning (ett nog så svårt område inom barnpsykoterapin), juridiska och etiska aspekter på psykoterapi etc. Referensramen var psykodynamisk- psykoanalytisk. Litteraturen utgjordes av några huvudböcker och för övrigt artiklar tagna från psykoanalytiska tidsskrifter. Anna Freud, Melanie Klein, D.W. Winnicott Bruno Bettelheim, Margaret Mahler m.fl. var aktuella.

Vi ägnade också flera seminarier åt att diskutera skillnaden mellan olika terapiinriktningar avseende synen på överföring och skillnader i interventioner m.m. Vid slutet av utbildningen berörde vi också den kliencentrerade inriktningen med Virginia Axlines och Clark Moustakas böcker på agendan.

UHÄ hade l974-1976 som nämnts tidigare anordnat en handledarutbildning med deltagare från hela landet. Enligt modell från denna utbildning planerade jag i samarbete med studierektor Kimfors och med beteendevetenskapliga institutionsstyrelsens godkännande en handledarutbildning för handledarna i barn och ungdomspsykoterapi. En sådan skedde med 8 deltagare och gick från VT l976 – VT l977 med Inga Allwood och Karl Gustaf Piltz som ”superhandledare”. Dessa två hade ju tidigarer deltagit i den ovannämnda UHÄ utbildningen.

Antal studenter, som valde barnterapidelen, utgjorde nästan alltid en tredjedel av eleverna. Undantag var de gånger det rådde en viss turbulens inne på institutionen. Eleverna föredrog då att istället ge sig utanför institutionen till vår BUP-verksamhet. Detta ställde stora krav på antal handledare i synnerhet som vi till skillnad från vuxenkursen använde oss av individuell handledning och inte grupphandledning. Handledargruppen utvidgades och omfattade till sist psykologer vid varje öppenvårdsenhet. Krav för handledarna blev så småningom kompetens i psykoterapi enligt s.k. steg 2 nivån samt handledarutbildning.

Trots att Bup hade 11 öppenvårdsmottagningar blev vi tvungna att engagera BUP mottagningar i närområdet, när tillströmningen blev alltför stor. Som mest hade vi 60 studenter inom vår verksamhet, jag redovisade aldrig detta i klumpsumma.

Bernt Jonsson efterträdde Kimfors som studierektor och även han var mycket positiv till att vidmakthålla barn- och ungdomsalternativet.

På l980- talet kom kompletteringsutbildningar för psykologer, som av psykoterapienheten i Stockholm bedömts behöva 15 poäng i psykoterapimetodik för att erhålla steg två nivå. Det handlade då om psykologer, som redan hade anställning, varför de själva kunde ordna såväl patienter som handledare. Dessa kompletteringsutbildningar fanns för såväl barn-och ungdomspsykoterapi som för vuxenpsykoterapi.(Jag har tidigare ovan redogjort för en specifik kompletteringsutbildning inom BUP och vuxenpsykiatrin)

Som kuriosum kan nämnas att man från psykoterapienhetens sida plötsligt ifrågasatte om det gick att ha en grundläggande utbildning i barnpsykoterapi. I avsikt att få detta utrett åkte jag för psykologiska institutionens räkning till Stockholm och träffade där två av enhetens medlemmar.  Den som var motståndare menade att barn-och ungdomspsykoterapi var en specialitet som skulle läggas ovanpå vuxenutbildningen. Den andra ledamoten (tror det var Inga Sylvander) liksom jag framhöll vikten av att ha kunskap om barn även i vuxenpsykoterapi, eftersom det är mycket barnet i den vuxne som framkommer under behandlingen. Resultatet av vår diskussion blev att vi kunde fortsätta som vi gjorde i Göteborg.

Nästa steg i barnpsykoterapins historia kom i och med planeringen av den nya psykologiska institutionen vid Linnéplatsen i Göteborg. Visionen var då att kunna ha en barn- och ungdomspsykologisk universitetsavdelning och där ta emot barnpatienter med föräldrar inne på institutionen och således bli oavhängiga av BUP. Danmark och Norge hade universitetsavdelningar för barn och ungdomspsykoterapi.

År 1995 åkte prof. Philip Hwang och jag till Bergen, där man hade en psykologisk fakultet och inom den en avdelning för barn- och ungdomspsykoterapi. Vi diskuterade med dem om upplägget och svårigheter man mött.

Att psykologiska institutionen fick en egen enhet för barn-och ungdomspsykoterapi lättade på trycket inom BUP. Med familjeterapins etablering hade det blivit allt svårare inom BUP att få barn rekommenderade till psykoterapi. Enheten på psykologiska institutionen avvecklades dock efter ca 5 år och man blev åter beroende av samarbete med BUP.

Det pågick också en utredning från UHÄ:s sida för att se om institutionen uppfyllde de krav avseende lärarkompetens och anknytning till forskning, som ställdes för att anordna en legitimationsgrundande psykoterapiutbildning. Den statliga utbildningen med medföljande pengar kom dock inte tillsammans med godkännandet utan den ekonomiska situationen fick lösas på annat sätt.

En av de första legitimationsgrundande utbildningarna som gjordes var i barn- och ungdomspsykoterapi med Anders Broberg och mig som kursledare. Vi hade också en legitimationsgrundande utbildning i vuxenpsykoterapi med Philip Hwang och mig som kursledare. Vi hade gemensamma träffar för handledarna under ledning av John Erik Wäschke.  Handledarna och lärarna för teoridelen var välrenommerade psykologer, som vi engagerade inifrån eller utanför institutionen. Jag var engagerad i dessa utbildningar fram till år l999.

 

Förkortningar

BHV                    Barnhälsovården

BUP                     Barn- och Ungdomspsykiatri

EIT                      European Institute for Transnational Studies in Group and Organizational Development

Fil. Kand.            Filosofie kandidat

NEA                    Nordiska Etikarbetsgruppen

NEPSY                Neuropsykologiskt test för barn

PBU                     Psykiatriska Barn- och Ungdomsvården

SAK                     Nordiska Samarbetskommittén

P-uppsats           Uppsats inom PEG-utbildningen

PEG                     Psykologutbildning efter grundutbildning

SoS                      Socialstyrelsen

UHÄ                    Universitets och högskoleämbetet