Mitt liv som förskolepsykolog

Året var 1970. Jag hade just gått igenom en 1-årig barn- och ungdomsdiagnostisk kurs vid Ericastiftelsen i Stockholm och därigenom kvalificerat mig för att erhålla Psykologförbundets behörighet som biträdande psykolog . På den tiden var det ont om psykologtjänster, men jag lyckades få ett vikariat på deltid som psykolog vid dåvarande Omsorgsstyrelsen.  Parallellt med detta arbete fortsatta jag mina studier på den provisoriska psykologexamen (s.k. mellanexamen) vid Stockholms universitet. Eftersom arbetet inom omsorgsstyrelsen krockade ganska rejält med den psykologiska inriktning, som jag blivit inskolad i vid Ericastiftelsen, tog jag efter ett några månader tacksamt emot erbjudandet att vikariera vid BUP:s /PBU:s barnstugeteam – ett beslut som med ett backspegelperspektiv visade sig bli ett livslångt yrkesval som psykolog inom barnomsorg/förskola. Samtidigt som Barnstugeteamet utgick från den utvecklingspsykologiska och kliniska grund som jag var utbildad för, var arbetet där - i mina ögon -  mer progressivt än den mer traditionella PBU-verksamhet, som den var knuten till. Dess främsta syfte var att motivera föräldrar till att ta kontakt med deras rådgivningsbyråer - en slags uppsökande verksamhet - men även att ge stöd åt personalen i dess arbete med barn och föräldrar.

Barnstugeteamet bestod av såväl psykologer som kuratorer och leddes av Gertrud OIsson. Hon hade som utbildad förskollärare vidareutbildat sig till psykolog, men fortsatt att ägna sig åt gruppverksamheter med barn (exempelvis PBU:s barnkoloniverksamhet, terapigrupper med barn).  Hennes erfarenheter av barn i grupp och tankar kring ledarskap och gruppdynamik inspirerade mig till att inte bara utgå från de enskilda barn, som personalen inom barnomsorgen vanligtvis ville ha hjälp med, utan att även försöka förstå svårigheterna utifrån ett grupperspektiv. Detta resulterade så småningom i en skrift som Socialstyrelsen gav ut – Från Jag till Vi – och som i dag ges ut i en reviderad version som bok^[1].

När det gällde arbetet i övrigt, fanns inga riktlinjer för teamets verksamhet på gott och ont. Daghem , lekskolor och fritidshem kunde anmäla barn till teamet, som registrerades på en särskild blankett av de sekreterare, som teamet hade till sitt förfogande. Denna anmälan lades sedan i det fack, som den ”konsult” som arbetade inom det område anmälan gällde, hade. Vanligtvis tog sedan konsulten  kontakt med  institutionen ifråga och de flesta uppdrag påbörjades med ett besök där.  Som vikarie fick jag börja med att följa med ordinarie psykolog, som blev någon slags arbetsmodell för mig. Hon gick runt och tittade, pratade lite med personalen och åkte sedan därifrån.  Vad som hände sedan vet jag faktiskt inte. För mig blev samtalen med personalen allt viktigare och de resulterade ofta i någon form av trepartssamtal tillsammans med barnets föräldrar. Då liksom nu, sågs barnets problem i förskolan i de flesta fall bero på faktorer i hem- eller familjesituationen och ofta var också samarbetet mellan föräldrar och personal inte det bästa, vilket jag senare kunde förstå och hantera på ett annat sätt än då.  Att ha med personal vid dessa föräldrasamtal var från början ett sätt att underlätta för mig, eftersom det var personalen som kände barnet och som kunde berätta om hur det hade det i deras verksamhet.  Att dessa samtal ofta fungerade är egentligen mer konstigt än att de ibland ledde till antingen en konflikt mellan mig och personalen (som inte tyckte att jag varit tillräckligt tydlig mot föräldrarna) eller till missnöjda eller förvirrade föräldrar, vilket inte heller bidrog till att förbättra samarbetet med personalen.  Som mer erfaren konsult kunde jag handskas med att personalens fokuserade mer på barnets hemsituation än sin egen verksamhet på ett annat sätt än att delta i samtal med barnets föräldrar, vilket jag återkommer till.

I november 1971 flyttade jag till Södertälje och i april 1972 födde jag mitt första barn och var föräldraledig från arbetet i teamet. I samband med att jag skulle börja arbeta igen utlystes en nyinrättad tjänst som barnomsorgspsykolog i Södertälje, som jag sökte och fick. Jag och en kurator skulle bilda ett primärkommunalt Barnstugeteam, som hade till uppgift att ge personalen inom verksamheten stöd i sitt arbete (till skillnad från BUP som en landstingskommunal verksamhet även hade uppgiften att hjälpa barn och deras föräldrar). I andra kommuner i länet fanns redan sådana tjänster inrättade liksom i landet i övrigt. Inom BUP/PBU fanns också tankar på att utvidga teamets verksamhet till att omfatta även kommuner inom Stockholms län - en fråga som bl. a diskuterades tillsammans med kommunalt anställda psykologer.

Som kommunalanställd psykolog knöts jag till barnomsorgen, som då lydde under socialförvaltningen. Tjänsten hade således en helt annan inriktning än den inom BUP(PBU) och var mer verksamhetsinriktad. Jag blev också mer fri att tillsammans med teamets kurator utveckla verksamheten efter eget huvud, där mina erfarenheter från Stockholm var till stor nytta. Till skillnad från i Stockholm, där teamet skulle fylla en funktion i PBU:s verksamhet, var detta en verksamhet som tillkommit på önskemål från personalen inom barnomsorgen samt den kommunalt anställde daghemsläkare, som ofta upplevde att hon fick frågor av mer psykologisk och social natur och som hon ansåg låg utanför hennes medicinska kompetensområde.   

Även om inte heller detta arbete var så strukturerat till en början, blev det ändå tydligare på vems uppdrag man arbetade och vad man hade betalt för  - en fråga som en flicka vid ett fritidshem ställde till mig när jag arbetade i Stockholm. Jag var där för att personalen anmält henne som ett problem. Hon undrade vem jag var – liksom många av de barn, som personalen anmälde.  Även om man försökte göra det personalen ville d.v.s. titta på barnet – försökte man göra det utan att barnet ifråga skulle märka det.  De la förstås ändå märke till att man var där, vilket hon gav uttryck för genom att fråga  - ”Vem är du?”  När jag svarade att jag hette Gunilla, frågade hon vad jag gjorde där. Jag visste inte vad jag skulle svara men sa något om att jag var där för att hälsa på och då frågade hon - Varför det? Jag berättade då att jag åkte runt till daghem, fritidshem och lekskolor för att se hur barn hade det men  hon fortsatte att fråga -  varför då. Jag kom då inte på något annat svar än att säga att det var mitt jobb, på vilket hon svarade – så du menar att du har betalt för att stå där.

Då tyckte jag förstås inte att det var så roligt, men så här i efterhand tycker jag att det var en väldigt viktig fråga hon ställde, nämligen vad hade jag betalt för att göra där, vad var mitt uppdrag?

Även om mitt arbete blev mer strukturerat och mer inriktat på att hjälpa personalen i deras arbete med de barn som upplevdes som problem, fanns det på den tiden inga beprövade arbetsmetoder. Man skulle vara konsult åt personalen, men vad det innebar var inte klart definierat. Av den anledningen innebar den utvärdering av PBU:s konsultverksamhet, som jag blev tillfrågad att delta i, en för mig ovärderlig hjälp att utveckla den konsultationsmetodik jag själv kom att använda mig av i mitt fortsatta arbete som psykolog inom förskolan och så småningom även skolan i Södertälje.

Utvärderingen av PBU:s konsultverksamhet vid förskolor genomfördes på uppdrag av Stockholms läns landsting under åren 1975 – 1977. Förutom att ge en uppfattning om arbetets effekt syftade utvärderingen till att klarlägga villkoren för och innehållet i förskolekonsulternas arbetsuppgifter. Den skulle även bidra till att vidareutveckla gamla arbetsmetoder och pröva nya angreppssätt. Inom PBU fanns ytterligare ett konsultteam inom mödra- och barnhälsovården (bvc-teamet) och frågan var även om det behövdes ett särskilt förskole –team eftersom de barn som vistades i förskolan nu även omfattades av den barnhälsovård, som tidigare inte gällt kommunala barnstugor och därmed borde ingå i bvc-teamets uppdrag.

Konsultverksamheten hade funnits sedan 1964 och hade till uppgift att hjälpa personal med problem som uppstod i förskolan . Det vanligaste var att personalen anmälde problem med enskilda barn och utvärderingen byggde på en analys av fjorton sådana konsultationsuppdrag.

Nedan görs en sammanfattning av det utvärderingen visade och de slutsatser som sedan presenterades i den bok om psykosocial konsultation inom förskolan som gavs ut av Natur och Kultur  1981 med Margareta Carlberg och Lena Teurnell samt undertecknad som författare^[2].

I korthet visade utvärderingen att de vanligaste problemen som anmäldes var: De yngsta barnens problem med att skiljas från sina föräldrar och ”finna sig tillrätta”, 3-4-åringar för kontaktsvårigheter med såväl personal som andra barn. Vanligast var dock problem med 5-6-åriga pojkar, som störde och förstörde.

Personalen uttryckte också ofta något om hemsituationen och sin syn på föräldrarna.   Det var vanligtvis barnets svårigheter och familjens problem som anmäldes. Personalens svårigheter att hantera dessa problem uttrycktes däremot sällan, även om det fanns underförstått. Utvärderingen visade att det kanske inte var barnets beteende i sig som föranledde en anmälan utan konsulten kontaktades först när beteendet gett upphov till andra problem för personalen i dess vanliga arbete med barngruppen och/eller när de upplevde sig ha dålig kontakt med barnets föräldrar.

Utvärderingen visade också att personalen inte hade några speciella förväntningar utan att konsulten skulle lösa problemet på något sätt.  Att barnet beskrevs inte passa på ”daghemmet” kunde handla om en önskan om en omplacering till dagmamma eller någon annan omplacering. Det kunde också handla om behov av extra personal eller bara att ”något måste hända”.  Personalen uppfattade vanligen inte konsultens insats som en hjälp för egen del utan det var barnet och/eller familjen som behövde hjälp av exempelvis PBU  - utan att de ens själva bett om det . Konsulten skulle tala om för föräldrarna hur de borde vara mot sina barn.  Man menade att det ”tog bättre” än om personalen gjorde det själv.

Personalens förväntningar gav därför inte några riktlinjer för konsultens insatser även om personalen under konsultationens gång kunde bli klarare vad konsulten kunde bidra med och hur de kunde använda sig av konsulten.

Utvärderingen visade att de insatser som gjordes varierade mellan olika konsulter och även mellan olika uppdrag för en och samma konsult även om de flesta konsulter valde att påbörja uppdraget med att besöka förskolan för att där observera barnet i gruppen och prata med personalen.  Det fortsatta arbetet varierade dock. Vanligtvis arbetade konsulten med såväl personalen som föräldrarna, vilket kan ses som naturligt med tanke på att båda utgjorde målgrupper för konsultens insatser.  Direkt behandlingsarbete förekom dock inte i något uppdrag. Däremot remitterades familjen till PBU om det ansågs nödvändigt.

I förhållande till personalen varierade konsultens förhållningssätt liksom den tid konsulten lade ner. (mellan ett samtal till 10-20 regelbundet återkommande samtal/besök under flera månaders tid.)

Några vanliga målformuleringar var att göra barnet och/eller föräldrarna förståeliga för personalen; få tillstånd bättre relationer mellan personal och föräldrar; hjälpa personalen med bättre gränssättningar i förhållande till barnen.  

Även om konsulten såg personalstödjande insatser som sin primära uppgift, arbetade de i praktiken  dock mycket med direkt familjeinriktade kontakter.

När det gällde konsultrollen varierade den dels mellan olika konsulter, men även inom ett och samma uppdrag.  Några vanliga konsultroller som kunde utkristalliseras var

Konsulten som

-        kunskapsförmedlare eller lärare

-       förmedlande län

-       stödjare och uppmuntrare

-       handledare

-       rollmodell

-       administratör

-       terapeut i förhållande till föräldrarna

-       p-gruppsledare för personalen

Det var vanligt att konsulten gick in i flera olika roller i ett och samma uppdrag – en slags allt i allo person med risk för att förmedla motstridiga budskap till personalen.

När det gällde att utvärdera effekter av konsultationen visade det sig svårt med tanke på det begränsade underlag som utvärderingen baserades på.  Dessutom var det svårt att bedöma vad som kunde betraktas som ett lyckat respektive misslyckat resultat.

Sammanfattningsvis drogs dock slutsatsen att i de fall där personalen tyckte sig ha fått ut mycket för egen del av konsultinsatsen kunde det också urskiljas klara förbättringar för barnet i förskolan och det motsatta - där personalen inte tyckte att de fått ut något utan till och med uttryckte besvikelse och missnöje med samarbetet kunde inga sådana förbättringar ”skönjas”. Personalens utbyte av konsultationen kunde i sin tur klart relateras till konsultens sätt att samarbeta med personalen. Om konsulten arbetat tillsammans med personalen kring barnets svårigheter och gjort den delaktig i uppgiften att lösa barnets problem, så tyckte man sig också ha fått ut mycket av konsultinsatsen och det var också då som barnets situation i förskolan kunde förändras och förbättras!  I de uppdrag där konsulten inriktat sig på att lösa problemet utanför förskolan och utan samverkan med personalen upplevde personalen sig inte ha fått ut något speciellt av konsultens insats. Detta trots att konsulten kanske bidragit till åtgärder för att påverka barnets hemsituation och hållit personalen väl informerad om sitt arbete med familjen.

Under arbetet med utvärderingen arbetade jag parallellt som psykolog inom barnomsorgen i Södertälje . Detta gjorde att jag hela tiden kunde utvärdera min egen praktik och även förändra och utveckla den i enlighet med de slutsatser vi drog. I efterhand har jag förstått vikten av det förtroende dåvarande chef visade genom att ge mig mandat att göra de förändringar jag ansåg nödvändiga för att utveckla verksamheten. Exempelvis blev vikten av att förstå personalen och få den att känna sig förstådd, för att de i sin tur skulle kunna förstå barnet, en viktig insikt. Som barn och ungdomskliniker utgick jag som psykolog från ett barnperspektiv och blev ofta provocerad av personal, som jag tyckte inte förstod sig på de barn de arbetade med. Att observera hur personal betedde sig, i mina ögon kanske på ett olämpligt sätt mot dessa barn, underlättade inte heller mitt arbete med personalen utan tvärtom. Ofta hamnade jag i maktkamp med personal, som absolut inte kände sig förstådda. Att börja med att lyssna på personalen istället för att observera barnet ledde till en ganska drastisk förändring i mitt arbete, som till en början inte alltid uppskattades av personalen. Samtidigt var det ofta så att det personalen önskade att man skulle se, exempelvis ett barn som störde och förstörde, inte alltid var det som hände när man var där. Istället blev man kanske vittne till ett barn som skötte sig, betedde som alla andra eller i värsta fall blev ganska illa behandlad av personalen, som inte såg sin egen del i det som hände. Om det som personalen önskade skulle hända, för att konsulten skulle förstå hur problematiskt barnet var, inte hände, ledde det givetvis till frustration hos personalen. Man fick exempelvis höra – att så där är han aldrig annars, du skulle kommit i går istället eller precis när du hade gått så…..  Att istället för att gå ut och titta själv fråga personalen vad den själv såg eller ville att man skulle se – eftersom barnet ifråga kanske inte skulle bete sig som det brukade – blev för mig ett annat sätt att påbörja ett konsultationsuppdrag.

Utvärderingen ledde, som ovan nämnts, till en bok om psykosocial konsultation. Den föranledde många och ibland motstridiga diskussioner om psykologers arbete i förskolan – något som fick mig att välja mina strider. Exempelvis bestämde jag mig för att inte ”missionera” metoden i samband med de studiedagar som förskolepsykologernas förening hade årligen. Istället fick de som var intresserade själva visa det genom att delta på kurser eller välja mig som handledare. Genom de kontakter jag fick genom detta växte så småningom ett nätverk av psykologer, som arbetade konsultativt inom förskolan, fram.

I arbetet med utvärderingen hittade vi det Gerald Caplan^[3] skrivit om konsultation utifrån sina erfarenheter av att arbeta konsultativt i bl. a Israel. Gerald Caplan var psykoanalytikern som valde att lämna analyssoffan för att gå ut i verkligheten och ägna sig åt mer förebyggande arbete. Hans böcker om mentalhälsokonsultation gav oss en teoretisk grund för den konsultationsmodell, som vi utvecklade i boken. Exempelvis kunde hans definition av konsultation - som en interaktionsprocess mellan specialisten och andra yrkesutövare inom olika verksamhetsområden med det dubbla målet att gagna såväl personalen som deras klienter -  ge en förklaring till våra resultat som visade på ett samband mellan effekter för klienten och effekter för personalen. Han hade, som vi, kunnat visa på att arbetet via personal på institutioner gav bättre effekter för deras klienter än att arbeta direkt med dem.  Konsultation var enligt honom en metod att hjälpa hjälparen att hjälpa sina klienter och byggde bl. a på grundbultar som frivillighet, jämbördighet, fokus på konsultandens klient stället för konsultanden, bibehållet ansvar för konsultanden gentemot sina klienter. Av de fyra modeller för konsultation som han beskrev valde vi att bygga på den modell som han benämnde en konsultandinriktad fallkonsultationsmodell. Till skillnad från klientinriktad fallkonsultation, där konsulten utforskade konsultandens klient i syfte att få fram en så objektiv beskrivning som möjligt, utgick denna modell från olika former av bristande objektivitet hos konsultanden, som antogs påverka konsultandens föreställning om klienten. Utifrån en psykoanalytisk referensram såg han konsultandens beskrivning av sin klient som en projektiv förskjutning av egna bortträngda problem. I sin förlängning innebar det också en förskjutning av fokus från klienten till konsultanden, vilket kan ses som det som ligger till grund för hans arbete med det han benämnde som temainterferenser och temainterferensreduktion. Den svenska modellen för psykologisk fallkonsultation har dock under åren utvecklats till att utifrån ett mer Winnicottskt perspektiv fokusera på såväl den inre klienten (konsultandens bild av klienten) som den yttre (verkliga) klienten – något som jag försökte beskriva i monografin Klientmysteriet^[4], där jag benämnde den inre bilden som den subjektiva klienten till skillnad från den ”faktiska klienten”, som vi utgick från fanns med i bilden av problemet, samt i en artikel i Psykisk Hälsa om mellanområdet i konsultation^[5].

Det som gav mig ytterligare möjlighet att såväl presentera som att utveckla den modell, som blev resultatet av utvärderingen och som presenterades i ovan nämnda bok om psykosocial konsultation, var den konsultationsutbildning som startade inom ramen för Kommunförbundets kursverksamhet. Eftersom jag och många andra primärkommunalt anställda psykologer inte omfattades av den konsultutbildning, som Stockholms läns landsting anordnade för sina landstinganställda psykologer efter utvärderingen, tog jag kontakt med Kommunförbundet för att undersöka möjligheterna att anordna en sådan utbildning inom ramen för deras kursverksamhet. Där blev jag hänvisad till en av deras anställda - Anders Nyman . Han var psykolog och genom honom kom en utbildning i personalinriktad fallkonsultation, sponsrad av socialstyrelsen, till stånd 1981. Därefter genomfördes denna kurs  – om än med något förändrat innehåll – en gång/år som en internatkurs på 5 + 3 dagar i kommunförbundets regi på deras kurskursgård i Sigtuna ända tills deras utbildningsverksamhet lades ner. Kursen övertogs då av IHPU med Anders Hallborg som ansvarig. I IHPU:s regi har kursen sedan dess kunnat erbjudas  – nu som specialistkurs  - till psykologer inom olika verksamhetsområden.

Från början vände sig kursen till psykologer i förskolan.  Efterhand anmälde sig även psykologer, som arbetade inom skolan och de är numera i majoritet. Då jag från början inte ansåg att jag kunde skolan tillräckligt väl, anlitade jag andra skolpsykologer som jag lärt känna som kursdeltagare. I samband med att kursen övergick i IHPU:s regi valde jag dock att svara för kursen själv och efterhand har den även blivit en kurs för psykologer inom andra verksamhetsområden, där människor arbetar med människor,  som exempelvis mödra/barnhälsovården, arbetsförmedlingen och habiliteringen.

Under dessa kurser samt egen och andras praktik har metoden utvecklats som en alltmer strukturerad modell med exempelvis en väl strukturerad intervjuguide för ett första samtal, en interaktionsanalys vid ett andra samtal och vid behov en fördjupad analys av det dilemma barnet försätter personalen i ett tredje samtal . Utvecklingen av denna modell har presenterats av mig i bl. a Psykisk Hälsas monografiserie nr 32, Klientmysteriet – ett fall för förskolepsykologen och senare i ett kapitel om psykologisk fallkonsultation i antologin Psykolog i skolan^[6] (Schad, 2009, 2014 ) samt i den bok om Psykologisk fallkonsultation, som jag skrivit tillsammans med Ingrid Hylander och som gavs ut 2012^[7]. Även Ingrid lärde jag känna som kursdeltagare 1984 och vi har sedan dess samarbetat på olika sätt under årens lopp. Bl.a. följdes vi åt under den forskarutbildning, som jag beskriver nedan. Där valde Ingrid att utforska konsultationsmetoden utifrån frågeställningen – vad är det som händer när det vänder. Frågeställningen byggde på vår och andras erfarenhet att det konsultativa arbetet ledde till att personalens beskrivning av sin klient ofta förändrades efter kanske bara ett första samtal. Det blev som en vändpunkt, som ibland upplevdes som helt oförklarlig och på gränsen till magisk när ett barn från att i ett första samtal kunde beskrivas som en omöjlig värsting.  beskrevs som ett helt annat barn i ett andra samtal. Den slutsats Ingrid Hylander drog utifrån sin forskning var att det var konsultandens bild av sin klient som förändrades^[8]. Den modell som utvecklats och visat sig fungera i praktiken blev därigenom ”beprövad” på ett mer vetenskapligt sätt. Däremot kunde det inte dras några slutsatser om förändringar hos klienten mer än att även klienten antagligen förändras genom den förändrade interaktion som antogs bli följden av konsultandens förändrade synsätt. Ingrid Hylanders modell beskrivs i boken om Psykologisk fallkonsultation som nämnts ovan.

Genom olika kurser, utbildningar och handledning i konsultation kom vi som arbetade konsultativt i kontakt med många psykologer i hela landet som var intresserade av att arbeta konsultativt, vilket blev början till det formella nätverk som så småningom bildades. Flertalet av dessa psykologer ingick även i den yrkesförening för psykologer i förskolan som bildades redan 1974/75 och där jag under en period var ordförande. Allt detta kan ha bidragit till att psykologer i förskolan kom att bli en ganska homogen och över tid stabil grupp. Även om många i yrkesföreningen arbetade konsultativt var vi dock ett antal psykologer som bestämde oss för att skapa ett särskilt nätverk för psykologer som arbetade konsultativt inom såväl förskola som skola. Detta nätverk ordnade såväl nationella träffar s.k. konsultforum som internationella konferenser. Detta blev möjligt genom att Ingrid Hylander gav sig iväg till USA på ”jakt efter Caplan” och där hittade psykologer, som liksom vi, var intresserade av Caplans konsultandinriktade konsultationsmodell.  Det visade sig att även om konsultation ingick i deras psykologutbildning, var de intresserade av vår praktik. Detta ledde till ett samarbete, som förutom till nämnda internationella konferenser, resulterade i en antologi om konsultandinriktad fallkonsultation^[9].

Som kommunalt organiserat förskoleteam blev vårt Södertäljeteam utsatta för diverse omorganisationer under årens lopp. I samband med en kommundelsreform diskuterades vår placering i organisationen. Eftersom vi skulle vara till för alla förskolor och fritidshem i kommunen arbetade vi för att bli centralt placerade i organisationen samtidigt som kommunen arbetade för en långt gående decentralisering av den kommunala verksamheten. Vi lyckades dock behålla vår centrala position och placerades på en Planerings- och utvecklingsenhet inom socialtjänsten, där vi även fick möjlighet att utvidga vår verksamhet med ytterligare en psykolog. Som tidigare nämnts var vi tidigare knutna till barnomsorgen där en del av vår verksamhet också inriktades på att arbeta med mer övergripande frågor. Bl. a blev vi ofta delaktiga i den utbildning, som genomfördes för personalen ute på fältet genom att delta i studiedagar och föreläsningar. Vi tog också egna initiativ till fortbildning i frågor som vi genom vårt arbete med personal uppfattade som viktiga för verksamheten. Det kunde exempelvis handla om invänjning av barn i förskolan, där vi utarbetade ett studiematerial om invänjning, barns utveckling, att arbeta ihop barngrupper . Vi blev också ombedda att utarbeta och genomföra en utbildning för föreståndare vid daghem (förskolor). Genom detta lärde vi också känna dem, vilket sannolikt bidrog till att skapa det förtroende jag upplevde att de hade för oss som konsulter till deras personal.

I början av 1990-talet genomförde kommunen en ganska radikal förändring, som innebar att all verksamhet som inte var lagstadgad som myndighetsutövning inte heller skulle anslagsfinansieras utan organiseras som en köp- och säljverksamhet. Förskoleteamet blev då placerat vid ett Konsult och Service- kontor med uppgift att sälja sina tjänster vid behov.  Från 3 tjänster, som alla hade fullt upp, minskade efterfrågan på konsultationer till personalen radikalt. För verksamheter som förskolan innebar varje konsultation ett dyrbart köp, som den ekonomiskt ansvarige chefen för förskolan hade svårt att motivera. En av oss valde att söka en annan tjänst, en annan att söka en fortbildning för att få lärarbehörighet och själv valde jag att söka in på en forskarutbildning vid Linköpings universitet. Jag hade dessförinnan tillsammans med andra kollegor fått till en handledarutbildning i konsultation vid Ericastiftelsen i Stockholm med Siv Boalt Boëthius som kursansvarig och handledare.  Vi var ett flertal psykologer som i allt större utsträckning börjat arbeta med handledning i konsultation av psykologer inom förskola och skola i hela landet. Vår tanke var att konsultation i likhet med psykoterapi förutsatte handledning för att utveckla den kompetens som krävdes för att utöva metoden. Jag hade även minskat min tjänstgöring som psykolog i Södertälje för att i allt högre grad även ägna mig åt andra uppdrag.

Att påbörja en forskarutbildning gjorde det även möjligt för mig att hålla konsultverksamheten vid liv genom att tillgodose den efterfrågan som fortfarande fanns och som tillsammans med seminarier för personal kring verksamhetsfrågor som invänjning av barn i förskolan och att arbeta ihop en barngrupp (som jag tidigare skrivit om) samt utvecklingssamtal, gjorde det möjligt för mig att bl. a. dra in kostnaden för min tjänst.  Så här i efterhand är jag tacksam för den omorganisation som bidrog till att jag påbörjade den forskarutbildning som innebar att gå in i en helt ny värld och skaffa mig en mer vetenskaplig förankring. Som handledare hade jag dessutom Kjell Granström( fd skolpsykolog och länsskolpsykolog)  som då var lektor vid institutionen för beteendevetenskap. Han kan sägas vara en av de ledande inom den pedagogiska psykologin och hade tillsammans med Dan Stiwne (som även han arbetat som skolpsykolog) startat en forskargrupp vid institutionen (Fog-gruppen) vars forskning fokuserade på autentiska grupper och organisationer. Förutom olika doktorandkurser i bl. a grupp- och organisationspsykologi gav avhandlingsarbetet en fördjupad kunskap och insikt om vikten av att medvetandegöra sina vetenskapliga trosföreställningar. Som erfaren praktiker tyckte man sig redan ha svar på många frågor och det första året blev något av ett reningsbad, där man tvingades nollställa sig för att hitta de frågor man inte hade svaren på istället för att försöka bekräfta de svar man trodde sig redan ha. I mitt fall blev det en fråga, som inte kom att handla om konsultation som arbetsmetod utan om skolpsykologers arbete i rollen som medarbetare i skolan. Till vad användes de, till vad lät de sig användas och varför. Jag hade under alla kurser i konsultation allt oftare börjat fundera på vad som gjorde att konsultation som arbetsmetod var relativt lätt att implementera i förskolan till skillnad från i skolan och att även erfarna konsulter hade svårt att omsätta metoden där.

Forskarutbildningen resulterade i en avhandling om skolpsykologers rolltagande^[10] och efter det blev jag även intresserad av att arbeta konsultativt i skolan.  Jag blev ganska snart medveten om hur förutsättningar, som jag tagit för givna i förskolan, inte fanns där utan måste skapas som exempelvis rektorernas mandat.  Min erfarenhet från skolans värld är dock att om dessa förutsättningar finns blir själva konsultationsprocessen ganska likartad den i förskolan och att de kunskaper jag hade om barns och ungas utveckling, samspel, gruppdynamik, organisationspsykologi var minst lika viktiga där som i förskolan.

Fram för allt hade jag – som säkert de flesta psykologer oavsett verksamhetsområde – mer eller mindre medvetet specialiserat mig genom att alltmer arbeta med såväl uppdrag och metoder som jag av erfarenhet visste att de fungerade. Från att ha arbetat med lite av varje blev det allt viktigare att inte åta sig uppdrag, som man inte trodde sig kunna genomföra. Detta blev extra viktigt under den period, då uppdragsgivaren betalade för de uppdrag man fick. Genom att placeras i en intern konsultorganisation blev även konsultrollen mer tydlig. Även om jag inte varit geografiskt placerad på någon förskola hade jag ändå varit tillhörig samma organisation som den personal jag arbetade åt – på gott och ont. Tiden på Konsult- och Service blev dock inte långvarig då kommunen efter ett tag lade ner denna verksamhet och jag placerades på en anslagsfinansierad ”Samordningsenhet” och så småningom på en resursenhet, där all stödverksamhet för förskolor och skolor samlades.

Med tanke på de många organisatoriska förändringar som skedde under några år blev det allt viktigare att inte tappa sin egen yrkesroll utan att fortsätta att vara den resurs som förskolans personal lärt sig att använda även om efterfrågan under den tid de debiterats denna tjänst minskat väsentligt. Det blev också viktigt att marknadsföra sig och att tydliggöra vilken uppgift man har som psykolog i organisationen  -  att tillföra psykologisk kompetens till en organisation och dess anställda. För mig blev det inte viktigast vem som anlitade mig utan till vad. Detta ledde till att jag förutom förskola och skola även arbetade med andra verksamheter inom kommunen bl. a personal i boendegrupper och dagligverksamhet samt arbetsledare inom hemtjänsten och LSS-handläggare. Man skulle kunna benämna det verksamhetskonsultation, då jag som psykolog inte skulle handleda dem i deras yrkesutövning utan endast tillföra psykologiska perspektiv, som kunde belysa de dilemman de upplevde i sin yrkesutövning. Dessa uppdrag bidrog även att synliggöra dessa perspektiv i de uppdrag jag hade inom förskolan och att förstå dem utifrån ett mer organisatoriskt och systemteoretiskt perspektiv.

Södertälje  i september 2019

Gunilla Guvå