Sven Bölte – finalist till Stora Psykologpriset

”En mycket värdig finalist”, anser juryn till Stora Psykologpriset och syftar på psykologen och professorn Sven Bölte. Han har i över 25 år ägnat sig åt klinisk forskning, med fokus på neuropsykiatriska funktionsnedsättningar och i synnerhet autismspektrumtillstånd och adhd. Sven Bölte arbetar även inom barn- och ungdomspsykiatrin, är redaktör för flera tidskrifter, gästforskar och är verksamhetschef på KIND vid Karolinska Institutet och Region Stockholm, bland mycket annat.

Hur hinner du med allt?

– Det är lite svårt att hinna, såklart, men älskar man sitt jobb orkar man mer. Och vi har en välfungerande verksamhet; det finns en struktur där alla vet vad de ska göra. Sedan har jag med åren blivit mer effektiv, lärt mig att prioritera. Jag får många förfrågningar, men innan jag tackar ja frågar jag alltid exakt vad som krävs av mig och hur lång tid uppdraget kommer att ta. Jag har också blivit bättre på att se vad som kan bli verkstad och inte bara lekstuga.

Ditt område är NPF – varför då?

– Jag hade från början ingen anknytning till området, men på mitt första jobb som psykolog, i Frankfurt am Main, pågick en ganska omfattande forskning om autism. Jag tyckte det var spännande och gjorde området till mitt, och sedan dess har det bara fortsatt, säger Sven Bölte och fortsätter:

– Det är ett fortfarande underskattat område med stora utmaningar för de med autism och adhd och deras familjer, men också för de inom vård, skola och omsorg. Området väcker stort engagemang, många har åsikter, man blir ofta ifrågasatt – även av kåren. Men många frågor är också bra, särskilt från de med egna diagnoser, vilka bidrar till att driva vården och forskningen framåt. Man måste gilla läget och det gör jag.

Vilka frågor rörande NPF är aktuella, enligt dig?

– En sak som diskuteras, även bland psykologer, är terminologin: ska man säga ”funktionsvariation” eller ”funktionsnedsättning”? Somliga menar att ”variation” är mindre stigmatiserande, andra anser att den förminskar problematiken. Det är såklart inte bra om terminologin uppfattas som väldigt nedsättande, men om vi använder en för positiv terminologi kommer ingen beslutsfattare inse allvaret för personer med diagnoser och då händer ingenting.

Vad är du själv mest stolt över att ha bidragit med?

– Jag har varit med om att ta fram ett antal diagnostiska instrument och program för olika psykosociala insatser, i Sverige och även i andra länder, och när jag fått positiv återkoppling från personer med diagnoser och deras anhöriga blir jag väldigt stolt. Mycket av det vi har utvecklat i Sverige används till exempel även i Australien, där jag tillbringar en vecka per år, för att följa upp ett program för social färdighetsträning i skolan, och för att hjälpa personer med NPF in i vuxenlivet. Det händer då att människor kommer fram och tackar att de fått hjälp, sådant är väldigt roligt, det gör mig berörd.

Vad vill du åstadkomma framåt?

– WHO har utvecklat ICF, ett internationellt system som klassificerar funktionstillstånd, funktionshinder och hälsa och som ska implementeras i vård och behandling enligt internationella myndigheter, inklusive Socialstyrelsen, men det görs inte i dag. Jag, och många med mig, har stora förhoppningar att ICF implementering skulle betyda ett paradigmskifte och stor förbättring för praxis och forskning vid funktionsnedsättning. Därför har vi sedan 15 år tillbaka jobbat med att anpassa och implementera ICF för användning vid autism och adhd så jag kommer fortsätta att beforska ICF inom vårt område och ägna mig åt detta till dess att det har implementerats.

Hur ser du på psykologins roll i framtiden?

– Jag tror att psykologin har en väldigt bra framtid. Som det här med diagnoser, som har många fördelar, men som inte ger tillräcklig information om hela individen. Här passar positiv psykologi väldigt bra, en psykologi som ser hela människan och inte bara bedömer det som inte fungerar utan även det som fungerar och maximera dessa delar: Vad är bra? Var finns glädjen? Här kan psykologer ha stor och viktig roll, säger Sven Bölte och fortsätter:

– Psykologer, bra placerade, kan göra nästan allt. Vi är efterfrågade och kan hitta en roll i nästan alla sammanhang, vilket passar samhällets utmaningar bra.

Om Sven Bölte

• 55 år
• Psykolog och specialist i neuropsykologi
• Professor i barn- och ungdomspsykiatrisk vetenskap vid Karolinska Institutet (KI)
• Föreståndare för Center of Neurodevelopmental Disorders (KIND) vid KI och Region Stockholm
• Arbetar kliniskt inom barn- och ungdomspsykiatrin i Region Stockholm
• Grundare och styrelsemedlem i Scientific Society Autism Spectrum
• Redaktör för tidskriften Scandinavian Journal of Child and Adolescent Psychology and Psychiatry

Här kan du läsa mer om Stora Psykologpriset, årets finalister, juryns omdömen, tidigare pristagare samt om årets prisceremoni.